Klicka på bilden, för att se hela bilden
De är ett av den svenska melodiösa hårdrockens största hopp, och de har gått från klarhet till klarhet ända sedan den vid det här laget svårfunna debuten The Truth and a Little More såg dagens ljus året efter millennieskiftet. Ändå har Eclipse förblivit en förhållandevis välbevarad hemlighet för alla utanför genrens hängivna skaror. Fram till nu, det vill säga. För med singeln Viva la Victoria har kvartetten slutligen fått en välförtjänt hit. Inte nog med att videon på YouTube närmar sig 1,5 miljoner visningar, på Spotify har detta klistriga rockanthem passerat gott och väl femton miljoner lyssningar.
Fantastiskt? Absolut. Kanske inte för dagens stora internationella pop- och hip hop-stjärnor med storbolag i ryggen, men för ett strävsamt rockband verksamt i en genre som hade sin storhetstid på 80-talet går det inte att komma ifrån att framgången ter sig enorm.
– Ja, för att vara en sådan här skiva har den verkligen slagit över gränserna, bekräftar sångaren Erik Mårtensson. Det är ju inte bara de inbitna fansen som lyssnat. Så det är otroligt, hade det bara varit den närmaste kretsen hade det aldrig blivit så mycket.
Inte en sågning någonstans
Frontmannen förtydligar och berättar att Viva la Victoria i skrivande stund spelas 20.000 gånger om dagen på Spotify. Samtidigt har sprillans nya albumet Wired på bara tre veckor redan streamats två miljoner gånger. På samma gång har icke att förglömma kritikerna begåvat alstret ifråga med idel positiva omdömen. Överväldigande, betecknar Erik responsen som.
– Ja, jag har inte sett en sågning någonstans. Men man kan aldrig veta ur folk ska reagera. Vi skriver ju bara låtar som vi själva gillar. Att försöka göra andra glada är inget bra koncept. Vi testar inte det vi gör för femton olika personer (innan det släpps). Det blir ofta så då att det blir för många kockar när alla är inne och skär.
Den lilla saken kan utgöra lyft längre fram
– Så jag antar att ni slipper sådant med ert skivbolag Frontiers?
– Det är inte så att de tycker. De hör skivorna när de är färdiga. Vi har ingen som tycker sönder dem. Men vi är själva en tuff domstol. Sedan någonstans måste besluten också tas, och det har väl varit jag som gjort det då. Fast för den här skivan har det också funnits mer tid för folk att tycka, så det är inte så att allt blivit som jag tänkt mig. Men det har blivit bra. Det är ju ändå Magnus (Henriksson, gitarristen) solon och mina refränger. Så även om någon skrivit till oss hade det fortfarande varit Eclipse.
Med detta sagt är Erik likväl noga med att framhålla vikten av att utforska under den kreativa fasen. För det kan liksom vara den lilla udda saken som kan utgöra ett lyft längre fram. Ett band som AC/DC följer alltid sitt koncept till punkt och pricka, vilket alltid funkat. Men å andra sidan har de inte gjort något som varit lika bra sedan Back In Black, menar han.
Alla sessions har varit tillsammans
Wired är Eclipse nionde album, och följer upp succéalbumet Paradigm med tillhörande singlarna The Masquerade, Mary Leigh och givetvis Viva la Victoria. Två år har förflutit sedan dess, så det har blivit dags att släppa ny musik igen, betonar Erik.
– Det var planen att släppa nytt efter två år, så det föll ganska väl ut att släppa skivan nu när restriktionerna släpptes. Vi har träffats, skrivit och haft alla sessions tillsammans. Det går att göra det på nätet också, men det är inte samma sak.
Har bara gett upp
– Så tack och lov att man kan se ljuset i tunneln nu?
– Ja, verkligen Framförallt kan vi börja spela igen. Man visste ju inte hur länge det här skulle vara, tiden har bara lagts på och på. Till slut har man bara gett upp. Men det var skönt att ta det lugnt och hänga mer med familjen, det var skönt att slippa planera. Men nu får man äntligen komma ut och träffa folk igen.
Spanjorerna fattade ingenting
– Kommer du ihåg vad ni gjorde när allt bara stängde ner? Jag frågar för jag pratade med Björn Strid i The Nightflight Orchestra för en tid sedan, och de var i Frankrike och försökte fortsätta sin turné då. De förstod först i efterhand hur allvarligt det var?
När de åkte iväg med One Desire då tänkte jag bara, det kan de aldrig ta sig igenom. Jag tror Oslo var den sista spelningen för oss i februari 2020. Sedan åkte jag på sportlov med familjen till Österrike, och när vi kom hem eskalerade det ordentligt. Efter det hade vi en inplanerad festival i Australien, och därefter en i England och Spanien, och då såg vi smittotalen. Vi ställde in i Spanien, och spanjorerna fattade ingenting. Men sedan blev det lockdown.
Metalfestival inför 20.000
Efter en mörk konsertlös tid har Eclipse dock hunnit få en försmak av återuppöppnandet goda frukter. Redan i augusti begav sig kvartetten till Belgien och metalfestivalen Alactraz. Fullt vaccinerade och testade intog de sedan scenen inför 15-20.000 i publiken.
– Då fick man verkligen en försmak av vad som komma skall. Folk stod och samtalade i barer. Man fick en bekräftelse på att allt är på väg tillbaka. Nu planerar vi en Europaturné i april. Vi väntar till dess. Ingen orkar ställa in och boka om igen.
Har fått vår The Final Countdown
Förhoppningsvis ska inte bandet behöva ställa in sin spelning på nästa års Sweden Rock Festival heller. Förhoppningsvis ska gruppen, som faktiskt bildades redan 1999, kunna dra nytta av framgångarna på sistone också, men Erik tycker redan att man fått ett visst mått av lön för mödan.
– Ja, så är det väl. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Det är bara väldigt fantastiskt. Inga jämförelser i övrigt, men vi har fått vår The Final Countdown. Det kan ingen ta ifrån oss.
Var otroligt lata och ofokuserade
– Ni startade ju bandet redan förra milleniet. Det börjar vara rätt länge sedan. Hur ser du på er karriär så här långt?
Jag ser det som att vi har nått vår höjdpunkt nu, och att vi var otroligt lata och ofokuserade de första fjorton åren. Vi började inte turnera förrän 2015, och då trodde alla att vi turnerat en jävla massa år. Men vi har alltid gjort allt själva, så vi har tragglat till vi blivit bättre. Vi har ett helt annat driv nu, det går inte att jämföra. När vi var unga fanns det inte på världskartan att leva på musiken, vi trodde inte det var möjligt.
Det finaste var att spela på Anchor Bar och dricka bira
Erik berättar att folk skrattade åt dem i början för att de höll på med melodisk rock, det fanns inga skivbolag som ville sajna dem heller, förutom småbolag. Men trägen vinner. Sällskapet fortsatte ändå och gav inte upp, och nu har de blivit en del av den nya vågen av hårdrock. Man bygger vidare på traditionen efter band som Treat och Europe, och allt började då det begav sig när Erik lärde känna framtida bandkumpanen Magnus Henriksson på musikskola.
– Jag var ju 19-20 år, och vi träffades på Stockholms Musikkonservatorium. Jag älskade hårdrock, och det var inte direkt stort då. Men jag träffade Magnus där, och vi stack ut i den skolan. Jag hade gjort demos tidigare, och de blev den första Eclipseplattan. Det känns som en annan värld idag, det tog sådan tid innan man fick något bra ur arslet. Men på ett sätt var det skönt att få utdelning sent istället för i början. Då kan man känna att det går åt rätt håll nu.
– Hur gick snacket då när ni bildade bandet? Vad var avsikten? Skulle Eclipse vara något ni hade på lång sikt?
– Ja, det skulle jag nog säga. Men det finaste vi kunde göra då var att spela på Anchor Bar (i Stockholm) och dricka bira. Det var så långt vi kunde tänka. Att spela i USA och Japan fanns inte på kartan då. Men jag har aldrig haft en dröm om att bli rockstjärna, det råkade bara bli så. Jag är från Dalarna och Magnus från Kiruna. Vi var fostrade i jantelagen.
När folk börjar kunna texterna…
– Men livet är hårt i rockbranschen. Funderade ni aldrig på att ge upp längs vägen?
– Det tror jag inte. Vi har hängt med hela tiden även om vi aldrig tänkt ta över världen. Jag tror aldrig vi tänkt att vi skulle göra något annat än pyssla med musik, och nu har vi levt på den i femton år.
– När kände du att det här kunde bli något mer än en kul hobby? Jag tänkte kanske att det var när ni fick kontrakt med Frontiers i början på 00-talet?
– Nej, jag tänkte att det var nog när jag tittade på tillströmningen på konserterna. Först var det bara tjugo stycken och nästa fyrtio, sedan 200 och 300 eller 400 nästa gång igen. Så skivbolag och streaming är något annat. Det är när man ser folk börjar kunna texterna som man fattar att något är på gång. Så det har byggts på hela tiden.
Var livrädd för att sjunga falskt
– Sedan var ni ju med i Melodifestivalen långt senare. Vad betydde det för er. Jag frågar för när jag pratade med Kicken i Poodles om detta i samband med releasen av skivan med nya bandet Crowne, då sade han att det satte mat på bordet åt Poodles i femton år?
– Jag tyckte inte om upplägget. Jag var livrädd för att sabba det och sjunga falskt. Men för de som satt och tittade och gillar melodisk hårdrock var det något bra, och det gjorde att vi fick vi en större publik i Sverige. Vi spelade ju tre minuter hårdrock på bästa sändningstid.
Har redan gått förbi nålsögat
– Slutligen; tycker du det här fortfarande är lika roligt som när ni började för 22 år sedan?
– Mycket roligare. Vi gör det här med mer självförtroende nu. Vi får utlopp för det i musiken. När vi släpper något nytt har vi redan gått förbi nålsögat, så folk ger oss en chans och kommer att lyssna om vi spelar. För alla band som börjar är uppförsbacken monumental. För oss tog det femton år innen vi såg krönet.
Skriven 2021-11-02
