JPS MEDIA bjuder på Halloween långläsning antecknad av ingen mindre än Vladimir Oravsky

Klicka på bilden, för att se hela bilden

”Gurlis gurkor” är utgiven i Sverige som en del av boken ”Dagmar Daggmask och andra välkända skrönor för vuxna och barn”. ”Gurlis gurkor” är utgiven även på danska och persiska.

Gurlis gurkor

Det var äntligen vår igen.
Gurli hade redan börjat påta i jorden och håva in sin del av örtagården. Hennes pappa brukade säga att Gurli ”kultiverade” marken. Det skulle Gurli säkerligen ha sagt emot, om det på något vis hindrade henne att ha sin odlingsplätt på hennes eget vis, det vill säga utan mullvadshögar, hårda jordklumpar och annat grums som ville ställa sig i vägen mellan henne och en bra skörd.
Den här säsongen skulle Gurli bara odla gurkor, bestämde hon. Bland annat för att alla i familjen tyckte om dem och speciellt hennes mamma som brukade lägga gurkskivor på och under sina ögon.
”Välsådd är självsådd”, brukade Gurlis pappa säga men han brukade säga såpass mycket och såpass ofta, att Gurli kände att hon hade råd med att inte lägga märke till allt. Han var inte född i Sverige och därför tänkte han fortfarande lika konstigt som när han ”residerade”, som han brukade säga, i Ungern. Det var också han som kom på, att Gurli skulle heta Gurli.
”Det betyder ros”, sade han när Gurlis svenska mamma tyckte att deras flicka borde få ett svenskt namn.
”Vilket?”, frågade han.
”Rosa”, svarade hon, ”om du vill ha något kulörfullt”.
”Rosa? Vår dotter är en underbar vacker, helt igenom bedårande flicka och inte en kossa. Men vet du vad? Så här gör vi om du går med på det. Du ropar ’Rosa’ till henne och jag ’Gurli’, och det namn hon lystrar till, det skall hon begåvas med.”

Gurlis pappa kunde så gott som allt som var nyttigt att veta om hur man odlar olika sorters växter. Så efter att Gurli hade ”kultiverat” färdigt sin odlingssäng, förklarade han för henne hur man sår gurkor för att uppnå det bästa resultatet:
”De skall sås i en rak rad, med gott om plats mellan de enskilda gurkplantorna, så att ingen av dem på något vis står i vägen för sin granne. Eftersom gurkplantor”, sade han, ”gillar att breda ut sig, och med sådan växtpolitik, är det lätt att hamna i konflikt och till och med i slagsmål med varandra.”

Ibland kunde Gurlis pappa släppa ur sig den värsta goja, som exempelvis den där, att gurkor skulle kunna slåss, och till och med, med varandra.
Trots det följde Gurli sin pappas råd och sådde gurkorna i raka noggranna rader, med gott om utrymme mellan gurkfröna.
”Det kommer att kläckas en bra trädgårdsmästare utav dig Gurli”, sade han, utan att förklara hur det skulle gå till att en trädgårdsmästare skulle kläckas ur en flicka. Som om hon var ett ägg. Men som sagt, Gurlis pappa var allt annat än en, vad han kallade ”fullfjädrad” svensk.

När alla frön var i marken, satte Gurli den tomma fröpåsen på slutet av odlingsraden och tyngde den med en sten så att påsen inte skulle blåsas bort, i fall det skulle blåsa någon gång. Det fanns en bild av några gurkor på påsen, så Gurli var väl förberedd på vad för slags gurkor hon hade att förvänta sig.
Sedan spred Gurli någon slags gödselblandning på marken ovanpå och mellan fröna. ”Inte för mycket och inte heller för lite, utan precis lagom, så mycket som gurkan kräver”, lärde pappa ut, som var den, som egenhändigt blandade ihop gödselblandningen.
Till slut spridde Gurli lite vatten över sitt gurkland, även om hennes pappa sade att ”i det här landet, flickan min, behöver du inte springa med en vattenkanna ovanpå dina odlingar, utan med en hårtork. Det vill säga om det inte är ris eller grodyngel du odlar”.

Gurli var dock säker på att gurkorna var glada för det vatten hon gav dem.
Nu gällde det att vänta. Vänta på att små ljusgröna gurkplantspiror skulle dra sig fram ur jordens mörker mot solens ljus.
Vad Gurli märkte var, att ju oftare hon gick till sin odlingsplätt för att se efter om gurkorna har kommit upp, desto längre låg de och sov inbäddade i den mörka jorden. Hon började faktiskt tro, att hon fick tag på några otacksamma och därtill lata gurkfrön, som inte ville göra rätt för sig. Men hennes pappa menade att så inte var fallet:
”De kommer, du skall se”, sade han. ”En sann trädgårdsmästare måste lära sig att leva i takt med växtlighetens visa tålamod”.

För honom var det lätt att säga, men för Gurli var det inte lika lätt att begripa. Inte att undra på: Gurli var inte mer än fem år gammal och i den åldern brukar varje ”vänta lite” och ”ha lite tålamod”, stå för lika ogripbar tidsrymd som när man säger hundra miljoners miljoner år. Men ett tu tre begrep hon: Pappa var ju tvungen att försvara dessa super, superlata gurkafrön, eftersom det var han som hade gett dem till henne.

Men plötsligt, en morgon, när Gurli var redo att ge upp hoppet, var de där. På exakt samma raka rader där hon hade planterat gurkfröna, kunde hon se levande grönt. Mer grönt på vissa ställen än på andra, men efter att ytterligare några glada dagar vände på kalenderbladen, har alla fröna vuxit sig till en planta.
”Vad var det jag sa?” frågade pappan, som om han inte mindes vad det var han sa. Men Gurli låtsades inte höra frågan och i stället fyllde hon sin vattenkanna, trots att det hade regnat så sent som dagen innan. Och dagen innan. Och dagen innan.
”Du kommer att dränka de stackars försvarslösa gurkorna”, sade pappan och Gurli svarade spydigt genom att fråga ”vems gurkor är det egentligen pappa?”
”Dina, så klart”, erkände pappa lite skamset.
”Då så”, svarade Gurli och ställde vattenkannan åt sidan, eftersom hon insåg att pappan kunde ha rätt även i den här frågan, och dessutom gav han henne rätt i, att det var hon som bestämde över gurkorna.

”Nu gäller det att ställa upp en fågelskrämma här”, föreslog pappan och tillade ”sådana här små plantor är en oemotståndlig frestelse för vissa fåglar, alltså sådana som gillar att äta små plantor”. Han gick in i villan och tio minuter senare kom Gurlis mamma ut med ett huvud passande en fågelskrämma, och i händerna bar hon ett fågelskrämmahuvud. Pappa kom ut med en hatt och en gammal rock och den färdiga fågelskrämman ställdes upp i mitt i gurkodlingen.
”Den liknar pappa på pricken”, sade mamman och pappan sprang in i huset och kom blixtsnabbt ut igen, med mammas läppstift i högsta hugg. Han ritade en prick på fågelskrämmans panna och en likadan på sig själv. ”Nu liknar åtminstone prickarna varandra på pricken”, sade han.

Gurlis mor var inte lika intresserad av att påta i jorden som Gurli och Gurlis pappa. Inte så att hon ogillade trädgården, men hon föredrog äpplen och päron och plommon och dessa verkade växa av sig själv och man kunde plocka dem på hösten varje gång man hade lust.
Det kom därför inte som en stor överraskning när hon plötsligt sade ”Gurli börjar skolan nästa år, och då blir det slut med alla våra långa resor, jag tycker att vi skall åka till Ungern till Gurlis farföräldrar och bo där gratis några veckor, de blir dessvärre inte yngre med tiden heller, och vi kan aldrig veta hur länge till vi får åka dit och på det viset får pappa en möjlighet att fodra sig med sin mors fårgulasch redan till frukost och jag får uppleva lite sol äntligen, och allt blir frid och fröjd”, sade hon på en enda utandning och pappa och Gurli var så pass paffa att de sade ”kanske det, vi kan väl tänka på det”, och modern svarade, ”det är precis vad jag gillar med er: att vi alltid är som en familj och enhälligt stödjer varandras planer”, och så pussade hon Gurli på pannan och pappan på pricken.

”Gurkorna kommer att klara sig lekande lätt utan oss, de kan växa av sig själva”, sade pappa till Gurli, och några dagar senare sa Gurli till sina plantor
”Adjö på er gurkorna. Uppför er väl medan jag är borta. Vi ses till hösten.” Och familjen satte sig i bilen och körde mot solen och farföräldrarna och fårgulaschen.

I början var gurkorna lite ängsliga att de inte skulle klara sig utan Gurli, men det tog inte lång tid innan de vant sig. Inte så att de aldrig ens tänkte på henne, men växande gurkor har för det mesta annat att tänka på, om de vill växa sig välväxt: raka, jämntjocka och saftiga. Fast det var en sak som de hade svårt att släppa: Mitt bland dem fanns en, som var annorlunda än resten. Till att börja med fanns det ingen som ordentligt lagt märke till henne, då hon bara var en ung planta, så gott som likadan som alla andra, men sedan upptäckte en del av gurkplantorna, att hon liksom doftade lite annorlunda.
När plantan hade växt till sig en bit ovanpå den fina jorden, märkte vissa att hennes gurkgröna blad inte hade exakt samma gurkgröna färg som de övriga.
Det dröjde inte alltför länge innan det börjades viskas och fräsas och sladdras och spridas anklagelser runtomkring i gurklandet, utklädda till frågorna så som ”Vad har en sådan främling att göra här bland oss egentligen?”
Det fanns till och med några som hävdade att hon, eller som de sade ”den där”, inget annat var än ogräs och alla visste vad man borde göra med sånt.
Det fanns inget som den stackars olyckliga plantan hade mindre lust med än att vara just där, i centrum för alla gurkors obarmhärtiga uppmärksamhet, och allt bara på grund av att hon var något annorlunda. Allt hon ville och önskade sig var att kunna ta hand om sig själv och växa i lugn och ro, på samma vis som alla de andra i gurklandet.
Men de andra gurkorna fortsatte att förebrå och provocera:
”Varför kan du inte vara som vi andra?” Eller ”Om du inte vill vara som vi andra, kan du då inte bara sticka din väg, dit var du kom ifrån?” Och sådana och liknande stickande frågor och glåpord överöste de henne med, trots att de var välmedvetna om, att några av deras illasinnade utkast, var orimliga och ogörliga.
”Om Gurli var här, skulle hon gräva upp dig med rötter och allt och kasta dig på den stinkande komposthögen där du hör hemma”, hotade gurkorna.
”Låt mig vara”, bad hon sorgset. ”Har ni glömt vad Gurli sagt? Att vi skulle uppföra oss väl medan hon var borta.”
”Det gällde inte sådan som dig som bara trängde sig på utan att bli inbjuden! Det kan du vara alldeles säker på”, fick hon höra.
”Jag blev inbjuden. Självklart var jag det. Det var Gurli själv, som planterade mig. Alldeles precis som alla er andra. Så det så”, svarade hon, men det var ingen som ville lyssna på det argumentet, i stället menade gurkorna, att även om det nu skulle vara på det viset, så måste hon blandat in sig på något elakartat vis i Gurlis sådd och överlista och lura henne på det viset. Det var klart för var och en, att hon inte var någon annat än en förklädd ulv i fårakläder.

Den olyckliga förstod inte hur den överlistningen skulle ha gått till och inte heller gurkorna hade något svar på det, men som de sa, det var inte deras sak, utan de visste vad de visste och det de visste var alldeles tillräckligt för att hon skulle sticka från deras gemenskap. Höjden på hennes fräckhet blev, när hon försvarade sig genom att säga att hon kände sig som en av dem, det vill säga som en riktig gurka. Det skulle hon inte ha sagt eftersom, som de sade, de visste mer än väl hur en riktig gurka såg ut och hur den doftade. ”Hörde du vad vi sa?” sade de, ”’doftade’ och inte stank, som du.”
”Så mycket annorlunda kan jag knappast vara att jag inte skulle kunna passa in här”, försökte hon argumentera, men de svarade att en sådan bedragare som hon uppenbarligen var, inte har någon röst och att hon inte borde blanda sig i debatten, utan för en gång skull försöka att lyssna och ta intryck från vad alla de övriga säger.”
Det var som sagt allt annat än trevligt att utsättas för alla dessa anklagelser och glåpord, men hon levde på hoppet och tröstades med tanken att Gurli inom kort skulle komma tillbaka och att då skulle hon vara på hennes sida. Hon försökte, så gott det bara gick, att låta bli att lyssna på gurkornas anklagelser. I stället koncentrerade hon sig på sin växt och tog tacksamt emot det regn som sommaren rikligt bjöd på.

Regnet var hennes vän och det hjälpte henne att lösa och ta upp all nödvändig näring från den rika jorden hon växte i, och hon kände hur hon frodades, faktiskt till och med lite snabbare än gurkorna runt omkring henne.
Det var säkert också anledningen till att hon var den första som gick i blom. De övriga gurkorna var inte direkt vilda med att gratulera henne, då avunden och ilskan stod i vägen.
Men som tur var, dröjde det inte länge innan alla gurkorna blommade rikligt och längtade och väntade på att bina snart skulle besöka dem, för att pollinera dem, för att de skulle kunna börja bilda frukt. Det fanns således ingen av dem, som helt kunde förlita sig bara på sig själv och vara helt oberoende av andra, envar och alla behövde någon annan för sitt välbefinnande, alla levde och var tvungna att verka i samverkan.

Även hennes blommor skilde sig något från de andras, och gurkorna tog även detta som en intäkt för en ny skur av anklagelser. Hon svor på att hon inte önskade annat än att vara precis som alla de andra. Men varför var det så förfärligt att hon inte var på pricken likadan som de andra? Att hon var en smula annorlunda. På vilket sätt hotade det dem? Allt runtomkring dem uppvisade inget annat än olikhet på olikhet, variation på variation, till och med gurkorna själva var i ständig förändring. Eller liknade de kanske de små, torra frön som de var bara för några veckor sedan?
Men gurkorna lyssnade inte på det örat. De gav inget svar på hennes frågvisa argument, utan de fortsatte att anklaga. De menade att hon ljög när hon sade att hon skulle vilja vara och se ut som de. Att det förhöll sig precis tvärtom, att hon verkade vara präktigt stolt över sitt annorlundaskap. I stället för att skammen skämmas!

När bina kom, försökte gurkorna förmå dem att undvika henne och hur det än kom sig, de lyckades faktiskt även med det, om inte med alla, så i alla fall tillräckligt många, för att hon kunde känna sig bekymrad över att hennes blommor inte skulle hinna blir pollinerade i tid.
Lyckligtvis hade hon en vän i den vind som då och då uppsökte trädgården, trots att det var sommar. Och en dag tog vinden fatt i ett bi och blåste det direkt till hennes blommor. Och biet blev riktigt förtjust i hennes doft. Det åt sig mätt och bar med sig hennes pollen till nästa av hennes blommor. Äntligen befruktad var hon lycklig och tacksam. Tacksam för vinden och biet, men även regnet som kom tillbaka efter ett kort uppehåll och återigen vattnade allt och alla, utan åtskillnad.

”Ha!” skrattade gurkorna skadeglatt. ”Titta på oss. Var och en av våra blommor blev pollinerade, men bara en enda av dina. Det är för att du vägrar vara som oss, eftersom du tvångsmässigt måste vara annorlunda. Där fick du för att du trotsar vänskapen och gemenskapen.”
Det var visserligen sant att hon bara fick en blomma befruktad och att de övriga gurkorna var i färd med att utveckla många frukter vardera, men varför denna segerglädje? Menade de på allvar att hon med flit skulle vilja skilja sig från dem? Menade de på allvar att hon njöt av att ständigt vara hånad och smädad och förlöjligad och mer eller mindre bespottad? Varför skulle hon med flit vilja gå igenom allt detta och dessutom utan uppehåll, dag efter dag?
Men nu gällde det hennes avkomma: den frukt hon höll på att få och som höll på att utvecklas efter den lyckade pollineringen. Det var den som behövde all hennes uppmärksamhet och koncentration. Hon var fast besluten att vårda och sköta om den, så att den blev den finaste frukten av samtliga, på detta osämjans och hätskhetens fält.
Och regnet och dess riklighet verkade vara på hennes sida, något som återigen gav näring åt de elaka gurktungorna. Hennes frukt växte nämligen snabbare än deras, och blev därmed även större än deras. Och som om inte det var skymf nog, den hade inte ens samma färg som deras frukter, som var lika gröna som deras blad, utan, hör och häpna, den var liksom en kines, helt gul.
”Nu är måttet rågat!”
”Att du inte faller under jord av skammen?!”
”Du skämmer ut allt som heter gurka.”
”Du drar skam över hela vårt släkte och vår identitet!”
”Vi borde ha strypt dig när det fanns chans, men vi var alltför trevliga och mjäkiga.”
”Du överbevisar oss med all oönskad tydlighet att snällheten och godheten lönar sig inte!”
”Att den vänds mot en!”
”Vi lät dig stanna, mot bättre vetande. Och vad blev tacket?”
”Att du nedkom med en… en främling!”

Hon såg själv att hennes frukt inte var som alla de andras, men vad skulle hon göra åt det? Skämmas över sin egen frukt? Sluta vårda den på mesta och bästa möjliga vis? Hon kunde känna skam över sig själv, men nu gällde det att vara stark, så att hennes frukt inte blev lidande.
Och den var hungrig. Den sög och sög och växte och växte. Det föreföll som att inget kunde stoppa dess tillväxt.
”Den är äckligt”, sade en gurka och en annan sa
”Den är äcklig och löjlig”, och en tredje sade
”Den är löjlig och äcklig och ännu mer äcklig”.
”Ni får ursäkta, men den är min. Och därför tycker jag ändå om… ”, försökte hon förklara.
”Du och din. Alltid samma visa. Du och ni, och den där framför allt, och efter er syndafloden! Du och det där stora monstret dricker upp allt vårt vatten, ni suger ut all näring ur vår jord. Och så ligger ni bara där som en turkisk pascha eller sultan och sprider er överallt, för att vi inte skall få en chans att leva…”

Det där om vattnet, att hon och hennes frukt drack så pass mycket att de övriga blev törstiga och på annat vis lidande, var ett rent påhitt, det vill säga lögn. Det fanns hur mycket vatten som helst. Det fanns så mycket vatten att hälften skulle vara mer än nog. Däremot hade de anklagande gurkorna rätt i att hon och hennes frukt upptog en större plats än de vanliga gurkorna gjorde. Men allt annat skulle vara ogörligt. Är man större, då upptar man större plats, så är det bara. Men vad gurkorna avsiktligt glömde att nämna var, att hon på inget vis upptog större plats på deras bekostnad, eftersom hennes ranka lade sig utanför den bördiga jordsängen, bara hennes rötter fanns i samma jord som gurkorna. Detta både för att hon hoppades på att slippa de anklagelser hon ändå inte slapp, och så för att skydda sin frukt inför alldeles för stark sol. Eftersom frukten skulle kunna spricka av stark sol, och där var hon lade den, fanns en skyddande skugga från ett välväxt träd längre bort.
Som sagt: hon befann sig i en situation som knappast kunde väcka avund.
Och hennes frukt bara fortsatte att växa. Och med den även de andra gurkornas glåpord och hatyttringar.
”Det är i alla fall inte blygsamhet ni lider av”, och ”anständighet är inget som sådana som ni är bekanta med” och ”ni framkallar vämjelse” och ”ni gav begreppen storhetsvansinne och megalomani helt nya innebörder”.
Att gurkorna mestadels smädade hennes frukts storlek var nästan förutsägbart: De själva nämligen, upphörde redan att växa och såg ut bredvid hennes Gulliver som lilliputtar. Ändå skulle hon föredra att hennes frukt liknande dem som omgav henne. Sådan stark makt har det högljudda flertalet.

”Vänta du bara tills Gurli kommer hem! Då får du, då får ni, era fiskar varma. Vi är verkligen glada att vi inte befinner oss i era skor!” hotade gurkorna.
Och hon som hoppades på att Gurli skulle komma till hennes försvar och undsättning, blev plötsligt nervös. Tänk om de som hånade henne fick rätt. Tänk om Gurli kommer att tänka som dem. Och eftersom de var i övertal och hon var helt ensam, då var det inte helt galet att anta att Gurli skulle föredra just dessa förhållandevis små gröna gurkor. Skulle Gurli vilja odla gula giganter så skulle hon säkerligen odla bara sådana… Hon vågade inte ens tänka på vad som skulle ske när Gurli trädde in i trädgården.

”Så, nu är det på gång! Rättvisans och hämndens timme är slagen!” ropade och hurrade gurkorna när de hörde Gurlis pappas bil köra upp på uppfarten.
”Är du fortfarande styv i korken? Vi får se hur stursk och stöddig du blir nu! Nu får du dig en läxa i att inga gurkor växer sig till himlen!” hörde hon någon eller några gurkor profetera.
Det var sannerligen Gurli som steg ut från bilen först. Hon hade också vuxit under sommaren och hennes nyfikenhet på gurkorna var enorm. Hon och hennes pappa pratade om dem så pass mycket, att Gurlis morsa sade att om någon av gurkorna växte lika mycket som de tjatade om dem, så skulle den vara lika stor som ett hus. Och det var just denna profetiska tanke Gurli tänkte på när hon fick syn på den enorma gula ”gurkan” som drog till sig all uppmärksamhet.
”Så, nu kommer det. Nu kommer allt det hat och all den fiendskap som gurkorna förutspådde fram”, var hennes första tanke, när hon såg den förstummade Gurli. ”Varför, varför, varför, kunde jag inte bli som alla andra och nedkomma med en liten, grön gurka?” tänkte hon.
Pappa, mamma, kom hit!” ropade Gurli. ”Mamma hade rätt. En av gurkorna blev stor som ett hus, eller i alla fall nästan.”
”Det tror jag gärna på”, ropade Gurlis pappa, som var snabbt på plats. Hans leende tog över hela hans ansikte.
”Du verkar inte alls vara förvånad”, sade Gurli.
”Varför skulle jag vara det?” svarade pappa. ”Jag visste det hela tiden. Det är jag som blandade ett annorlunda frö bland alla andra gurkfröer. Och inte vilket annorlunda frö som helst, utan ett pumpafrö. Och inte vilket pumpafrö som helst, utan från en odlare från Kanada. Och inte vilken kanadensisk odlare som helst, utan från den bäste. Densamme som håller ett pumparekord med en pumpa på inte mindre än fyrahundranittiofem kilo. Det är ett halvt ton. Kan ni tänka er. Inte undra på att alla gurkorna runtomkring är grönare än vanligt. Det är av avund så klart, och ni skall se när vi går på en trädgårdsutställning med våran pumpa, hur gröna blir alla andra, inklusive odlarna.

”En pumpa! Så vacker och så stor den är, ropade Gurli och sprang till den stora sommarvarma pumpan och kramade om den. Det är klart att vi skall ställa ut dig och vinna alla priser och göra alla odlarna gröna av avund.”
Och pumpan kunde andas ut. Faran var över och avblåst. Synd bara att hon inte vetat det hela tiden, att hon var en pumpa och inte en gurka. Så mycket smärta kunde den blivit besparad. Och det var som om Gurlis far hörde henne, eftersom när han tillsammans med Gurli tvättade henne ren från all jord och lera och damm och fallna trädblad, som samlats på henne under alla dessa sommarveckor, så bad han henne om ursäkt. ”Du pumpan”, sade han, ”kommer att bli rikligt kompenserad för alla dessa orättvisor och glåpord och smädelser som du säkerligen gick genom, när du kommer att vinna det finaste priset som en pumpa kan vinna. Jag vet hur du kände dig. Inte för att jag vet det mesta om trädgårdsodling, utan för att jag inte är född igår och att jag varit med om mycket som jag gott kunde vara utan. Du måste ha känt dig som ’den fula ankungen’, som så småningom ’omvandlades’, det vill säga växte sig till, en underbar vacker svan. Jag kände mig likadan efter att jag flyttade hit från mitt hemland. Från början var jag också alltid misslyckad och missförstådd. Vi är många, många, många, som tvingas att genomlida denna påtvingade och på inget vis konstruktiva invigningsrit. Och en strid ström av ’odugliga gurkor’ och ’fula ankungar’ och tafatta invandrade pappor och mammor kämpar för sitt erkännande…”
Det var inte lätt att få pumpan upp på den släpvagn som pappa lånade på en bensinmack. Det var inte lätt, och dessutom var det farligt. Inte bara för människor – någon skulle i värsta fall kunna bli klämd av den stora pumpan – utan för pumpan: en sådan stor pumpa är nämligen ganska så ömtålig. Men funktionärer på den trädgårdsutställning där pumpan skulle förevisas och tävla, var så angelägna om att pumpan oskadd skulle anlända till deras utställning, att de skickade en stor hjullastare som ömt och försiktigt lyfte upp pumpan med sin stora skopa och långsamt, långsamt körde den från Gurlis trädgård ända fram till trädgårdsutställningen. Överallt där hjullastaren passerade, samlades folk och stannade och beundrade pumpan och applåderade och sade ”vad stor den är” och ”den var minsann större än vi någonsin sett” och ”vi viste inte ens att det fanns så stora pumpor” och Gurli svarade, ”nu finns en sådan stor pumpa i alla fall, bäst att ni vänjer er”. Och folk ville fotograferas bredvid henne, pumpan alltså, men även bredvid Gurli och Gurlis far, som lyckades att odla fram detta praktexemplar till pumpa.
Och de övriga pumporna tittade storögt och med respekt på henne och sade redan vid anblicken av henne att här behövs det inga måttband och inga vågar, eftersom tävlingen är avgjord redan på förhand, eftersom vem annars om inte hon, skulle bli tävlingens vinnande pumpa.
Och naturligtvis fick de rätt: så blev det, Gurlis och Gurlis fars pumpa vann.
Och pumpan var stolt. Hon kände sig jättebra och hon kände att hennes seger var välförtjänt.
Och Gurli kände sig också hedrad och så även Gurlis fader. Och både Gurli och Gurlis fader pussade pumpan och fotoapparater blixtrade och tindrade som stjärnor och tog bild efter bild och många av dem hamnade i olika privata fotoalbum och tidningar och på Facebook.

Trots att det var uppenbart vilken tävlingspumpa som var absolut och ojämförligt den största, var det ändå tvunget att ta mått på henne. Sådana är reglerna. Och just den här regeln var bra att följa, om inte för annat, så för att man även i framtiden skulle kunna jämföra henne med andra vinnande pumpor.
Först mätte man omkretsen mitt på pumpan parallellt med marken. Sedan tog man måttet från mark till mark tvärs över pumpan, och till sist mätte man från marken vid rankan till marken i framkanten på pumpan.
När detta var gjort, lade man ihop de tre måtten och så tittade man i en tabell där man kunde avläsa pumpans ungefärliga vikt.
Dock visade det sig snart, att den tabell som användes här var otillräcklig, eftersom den tabellen inte räknade med en sådan stor pumpa. Tabellens största längd på de tre måtten sammanlagt var sjuhundrafyrtio centimeter och dessa gav en vikt på tvåhundra tjugoåtta kilo. Och en sådan pumpa var bara barnet i förhållande till Gurlis välvuxna.

”Du är den bästa pumpan i hela världen!” sade Gurli när pumpan återigen befann sig på hjullastaren och i triumf kördes tillbaka till Gurlis hem.
Så mycket beröm stiger åt huvudet på vem som helst, och pumpan planerade att säga några ord till gurkorna som plågat henne, kanske något i stil med att skratta bäst som skrattar sist och att skenet bedrar och att man inte ska döma hunden efter håren…
Men väl framme i trädgården fann hon inte en enda gurka. Samtliga hade plockats av Gurlis mor, som redan var i färd med att konservera dem, genom att lägga dem i glaset och hälla konserveringslag över dem. Det blev klassisk men även orientalisk ättiksgurka, det blev inlagd gurka och dillgurka och gurka med mynta och pressgurka…
Pumpan tyckte lite synd om gurkorna, som på detta vis höll på att avsluta sitt liv. Visserligen var gurkorna mer än lovligt elaka mot henne, men de visste inte att hon var en pumpa, utan de var övertygade om att hon också var av deras sort, om än misslyckad i det mesta. Så tänkte hon, som om det fanns omständigheter när det var rätt att bete sig så som gurkorna gjorde. Det fanns det inte. Det de gjorde var oförsvarligt, oavsett vad de visste och vad de inte visste om henne.

Men pumpan hade inte mycket tid på sig att filosofera över gurkornas beteende, eftersom lika plötsligt som oväntat, sammankallade Gurlis mamma alla grannar och hon och grannarna och Gurlis far och faktiskt även Gurli, gav sig på pumpan och delade den i tvåhundra lika stora delar, och var och en tog sin del, och några av dem stekte pumpan, gjorde paj av den eller konserverade den på samma vis som de konserverade gurkorna.
Eftersom det är en del av de flesta gurkors och pumpors liv. De är föda. De föds upp för att ätas upp. Och alla blev de också uppätna så småningom.

Hon, han eller den som utmärker sig i livet på något extraordinärt vis får förmånen att leva vidare även efter det att hennes, hans eller dess fysiska kropp upphör att leva. Dessa starka individer håller på att födas på nytt och på nytt antingen i form av myter och legender eller som i pumpas fall, rent konkret.
Det var nämligen helt självklart att Gurli och Gurlis pappa sparade en handfull av pumpas frön. De skulle sörja för att pumpan skulle leva vidare och att Gurli vann den årliga trädgårdsutställningstävlingen även nästa och nästa och nästa år.

Gurli och Gurlis pappa höll på att sätta in fotografier i ett fotoalbum. Det var bilder på pumpan och Gurli, och Gurli och pumpan, och Gurlis pappa och pumpan, och pumpan och Gurlis pappa, och Gurlis pappa och Gurli och deras pumpa, och pumpan och Gurli och hennes pappa, och… Plötsligt kom Gurlis mamma in. ”Ni kommer inte att tro mig…”, sa hon.
”Jo då”, svarade Gurli. ”Jag kommer att tro dig, bara du berättar, vad det är du tror att vi kommer att tro dig”.
”Jag syltade samtliga gurkor…”
”Jag vet morsan, jag såg det och jag åt dem. De smakade alldeles förträffligt. Du är en kock av rang. Men var göms mysteriet?”
”Jag skulle ha sparat dem. Gurkskivor lagda över ögonen är välgörande för svullna ögonlock. Och dessutom tar de bort även de värsta påsar under ögonen, så att man slipper se ut som en fågelskrämma.”
”Du är ju så fin, så fin. Ingen av mina nu levande fruar är finare än du. Du har inga svullna ögonlock, ej heller har du några påsar under ögonen”, tröstade pappan.
”Nej, självklart inte. Jag har precis använt den sista gurkan från förra året.”

Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.

© vladimir oravsky

Skriven 2021-10-30