MIKE TRAMP & BAND OF BROTHERS, Amager Bio, Köpenhamn den 23 oktober 2021 – personligt och högst gediget med ex-White Lion-vokalisten

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Det fanns en svunnen tid då spandex och permanentat hår regerade rockvärlden, och sångaren Mike Tramp var onekligen en del av denna. Med sin och gitarristen Vito Brattas skapelse White Lion var de en naturlig del av den miljonsäljande hårfagra metalvärlden under ett knappt decennium.

Men det var då det. Efter en kortare period därefter med egna, tyngre metalbandet Freak of Nature gick frontmannen solo och tonade ner hair metal-profilen utan att för den sakens skull lämna den melodiska hårdrocken bakom sig.

Och det är där vi alltjämt befinner oss nästan tjugofem år senare. Detta sägs dock enbart med positiva intentioner. För under denna långa period har sångaren släppt dussinet album. Imponerande, på min ära. Särskilt som kvaliteten på materialet överlag har haft en lägstanivå som inte kan betecknas som annat än smått uppseendeväckande hög.

Långt ifrån besviken

Med andra ord fanns det viss anledning att ha förväntningar inför giget på alltid lika trevliga Amager Bio lördags, och man kan väl säga som så att man långt ifrån blev besviken. Mike Tramp är en rutinerad herre som vet precis vad han gör, och när han sedan som nu har sitt högst kompetenta Band of Brothers med på scen kan resultatet inte bli annat än oklanderligt och högst gediget.

Poängen med att nytolka en klassiker

Repertoaren var dock långt ifrån given. Förutom då att sångerna från tiden med White Lion numera för en tämligen undanskymd tillvaro. Riffiga Broken Heart och cigarrettändarfavoriten When the Children Cry i en klaviaturbaserad variant med helt annan frasering än då det begav sig. Ett inte alldeles nödvändigt tilltag om ni frågar mig, men visst, jag förstår både poängen och behovet att nytolka även en modern klassiker.

Associationer till Springsteen och Mellencamp

Fast bortsett från det; såhär sisådär tre decennier efter uppbrottet från White Lion verkar glamouren, glammen, och de tajta brallorna vara väldigt långt borta. Delvis med anledning av ålderns rätt, men kanske framförallt på grund av att 80-talet i dagens läge verkar vara så länge sedan. Ändå har den här genren upplevt en lika välbehövlig som rättvis återupplivning och omvärdering de senaste åren. Men detta till trots, så kör inte ens megasäljande storheter som Bon Jovi och Def Leppard på som om det var 1987 längre, så varför skulle Mike Tramp då göra det?

Det är väl också därför det han och hans “brödraband” mest gav associationer till melodiös hårdrock med sådant som Bruce Springsteens New Jersey-rock i allmänhet och John Mellencamps heartland-dito i synnerhet som stadig botten och krydda i helheten.

Självbiografiska inslag präglar

De som eventuellt tvivlar på detta påstående borde varit på plats i lördags och avnjutit sådant som Cobblestone Street, en av sångarens bästa och mera personliga sånger. Lyriken berättar om en längtan tillbaka till barndomens Vesterbro I Köpenhamn, en förändrad plats med många minnen.

Överhuvudtaget är det knappast någon överdrift att hävda att de självbiografiska inslagen ständigt präglar Tramps lyrik numera. Inledande låttrion, fina halvballaden Live to Tell, Trust In Yourself med ett extra tungt livebeat och High Like a Mountain – begåvad med ett snyggt extra kaloririkt gitarrsolo som upplyftande addering till mixen – satte alla tonen både textmässigt och musikaliskt för resten av kvällen.

Är mycket för mellansnack

Och som sagt, låtmaterialet imponerande. Bland övriga favoriter märktes sådant som upplyftande upptempoalstret All of My Life, likartade Give It All You Got och lätt counryrockiga Everything Is Alright, sångarens bidrag till danska Melodi Grand Prix. Ja, ni läste rätt. Tramp deltog i årets danska uttagningen till Eurovision Song Contest. Sångaren såg länge skeptiskt på ett deltagande, men föll till slut till föga och tackade ja, något han länge och väl lade ut texten om på Amager Bio.

För det ska ni veta. Tramp är inte bara en duktig vokalist, han är mycket för mellansnack också, så det är allt tur att han behärskar även den delen av showen. Annars hade det blivit aningen segt.

Neil Young-cover

Aningen långrandigt blev det dock ändå när klimax närmade sig och det skulle avrundas med en cover på Neil Youngs Rockin’ in the Free World. Visst, det är en stark låt och ett rätt oemotståndligt anthem, men efter de två verserna är avverkade upprepas bara refrängen igen och igen, och här vävdes det hela dessutom ihop med en långdragen bandpresentation.

Vore trevligt påminnas om forna storheten

Så istället för denna lätt uttjatade tolkning hade nostalgikern i mig ödmjukast hellre rekommenderat Tramp att damma av några White Lion-klassiker. För nog hade det varit trevligt att påminnas om hans forna storhet i sådant som Little Fighter, Tell Me och givetvis, Wait.

Sedan är det lätt att glömma bort hur mycket bra musik som gjordes under 80-talets rockera i allt ängsligt och nedlåtande gagg om spandex och stora hår, så jag tar mer än gärna alla chanser att promota den sisådär 30 år senare. Inklusive här i detta nu.

Skriven 2021-10-25