Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Originaltitel: Un Triomphe
Regi: Emmanuel Courcol
Skådespelare: Kad Merad, David Ayala, Lamine Cissokho, Sofian Khammes, Pierre Lottin
Premiär: 2021-10-08
Betyg: 4
Man har sett det förr, brukar det ju heta väl rutinmässigt alltför ofta. Men i det här fallet är så verkligen fallet. Redan 1999 regisserade Daniel Lind Lagerlöf Vägen ut med Björn Kjellman i huvudrollen, och nu har alltså Emmanuel Courcol gjort en fransk version av samma verklighetsbaserade story då fem fångar på Kumlafängelset får chansen att göra en uppsättning av I väntan på Godot bara för att sedan fly fältet när de får chansen.
Mitt minne är att Vägen ut var en ganska underhållande och trevlig film, så ingen skugga ska falla över den blågula versionen. Dock får jag nog säga att denna nyinspelning är en den bättre av de två. I väntan på frihet har både mer substans och mejslar ut historien mer och bättre än vad föregångaren gjorde.
Luggsliten med karriär på dekis
Kjellmans roll spelas här av mångsidige Kad Merad, känd från så vitt skilda saker som Sverigevisade Gosskören och Jean Reno-rafflet 22 Bullets. Här gestaltar han Étienne, en lite luggsliten skådis med karriär på dekis, som engageras av en fängelsedirektör öppen för kultur åt de mer eller mindre härdade inlåsta brottslingarna.
Det är dock bara fem av dem, som får chansen att undervisas i drama av Étienne. Försök med att spela upp fabler går väl sådär, men han väljer ändå att gå vidare med det stora eldprovet I väntan på Godot. Om det vill sig väl blir kvintettens belöning att spela inför en riktigt publik på en gammal kollegas egen teater.
Framställda som ganska hyvens
Vägen dit är dock lång, men på sedvanligt maner i den här typen av inspirerande historier spelar mentorns engagemang, förtroende och outsinliga tålamod stor roll för framgången. Samtidigt vill vi i publiken att de här männen som undervisas ska lyckas. Särskilt som de trots allt är framställda som ganska hyvens, om än tämligen grovhuggna, individer. Enda gången vi påminns om deras förflutna är när en vakt vid något tillfälle yppar något om att de faktiskt både har mord och rån på sin digra meritlista, varpå Étienne replikerar att han inte bryr sig.
Konstens välgörande inflytande
Något det inte är meningen att vi heller ska göra. För det är inte det I väntan på frihet fokuserar på. Istället handlar det hela någonstans under ytan om konstens påstådda välgörande inflytande och dess kraft att förändra. En insikt även Étienne påminns om via sitt hundjobb med dessa jobbiga ”skådespelare”, för övrigt.
Hur det hela slutar ska inte avslöjas. Däremot ska gärna betonas att det här är ett både roligt och engagerande stycke film där svärtan i dramat gifter sig väl med den humoristiska och faktiskt ganska lättsamma tonen när det vankas flinframkallande välbalanserat skoj.
Skriven 2021-10-05
