PROMISING YOUNG WOMAN – frågan om varför hämnande kvinnor inte kan få överleva kvarstår

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Emerald Fennell
Skådespelare: Carey Mulligan, Bo Brunham, Alison Brie, Clancy Brown, Jennifer Coolidge
Land: Storbritannien, USA
År: 2020
Genre: Brott, Drama, Thriller
Längd: 113 minuter
Format: DVD, Blu-ray
Distributör: SF
Betyg: 3

Det är aldrig offrets fel. Offret ska inte skuldbeläggas. Offret ska inte skämmas. Det är förövarna som ska skuldbeläggas och skämmas.

Detta är budskapet i två aktuella “true life” berättelser. Dels i deckardrottningen Sofie Sarenbrants brännheta Munkavle, baserad på förra årets omtalade sommarprat, där hon berättar om de övergrepp hon utsattes för som barn av en bekant till familjen, och hur hon valde mellan att berätta – eller att begå självmord.

Dels i den SVT Play aktuella prisbelönta dokumentärserien Biskopen och pojkarna. En högt respektabel biskop – och även andra karlar anställda inom kyrkan – begick övergrepp mot barn och tonåringar gång på gång. Den förste pojken som anmälde begick sedan självmord, för han orkade inte med den granskning och den misskreditering han som offer utsattes för. Intervjun med den sörjande familjen, fadern och systern som blev kvar, är hjärtskärande. Men biskopen var ju så respektabel! “Well-connected” i de högsta kretsarna. Personlig vän till Prins Charles. Offren, vanliga killar från arbetarklass- eller medelklassbakgrund, verkade inte ha en chans. Förrän bubblan brast.

Promising Young Man ställs mot Promising Young Woman

I filmen Promising Young Woman presenteras ett scenario där en tjej som blivit våldtagen av en fellow läkarstuderande inte har en chans att bli trodd och att få rättvisa, eftersom “ord står mot ord”, och ingen vill förstöra chanserna för en “Promising Young Man” med ett våldtäktsåtal.

Var inte Nina en tillräckligt Promising Young Woman? Förtjänade inte hon sin framtid? För att hon var för full, för drogad, för utmanade klädd? Nina väljer inte mellan att berätta och att begå självmord, som i Munkavle. Hon berättar. Och sedan begår hon självmord.

Bästa vännen blir övergiven

Kvar blir bästa vännen Cassie – som är arg, ledsen och övergiven. Hon hoppar av läkarstudierna och ägnar sig åt slumpmässig, planlös hämnd. Hon spelar full och plockar upp – eller låter sig plockas upp av – olika män. Sedan nyktrar hon till och läser lusen av dem. Med ett föredrag.

Det är inte direkt Lisbeth Salander-klass på hämnden.

My Little Pony möter Harley Quinn

Cassie ser ut som en korsning mellan en My Little Pony och Harley Quinn. Hela filmen ser ut att ha blivit stylad av en My Little Pony. Kan vi få in fler cupcakes? Mer strössel? Mer glasyr? Mer rosa färg? Mer lilarosa färg? Mer jordgubbar? Fler rosor? Mer polkagrisrandigt? Mer allusioner till vingar och änglar? Det finns så många allusioner till änglar och änglavingar att det blir smått parodiskt och skriva-på-näsan övertydligt. Och som om inte bilderna är nog så avslutas hela filmen med ett überövertydligt bombastiskt soundtrack med “Angel of the Morning“. Gör dig redo för att himla med ögonen åt alla änglar och änglavingar.

Vem var egentligen Nina?

Eftersom Nina är död innan filmen börjar vet vi inte mycket om henne — förutom det vi får höra av Cassie och andra i filmen. Cassie avgudar Nina, eftersom hon ville bli hennes bästa vän redan när de var fyra år, och trots att Nina var så cool valde hon just Cassie. Och de har haft vänskapshalsband, ett brutet hjärta, hela livet. Alla andra tycks ha glömt Nina eller betraktar henne som en slampig, supande, oseriös partytjej. Som fick vad hon förtjänade, mer eller mindre.

Single White Female

Det finns referenser till och diskussioner om 1990-tals filmen Single White Female. Utplånade Nina Cassies personlighet? Fick Cassie aldrig tillfälle att utveckla en egen personlighet? Eftersom hon har hängt fast vid Nina hela livet? Har Ninas död lett till att Cassie tagit över Ninas personlighet? I alla fall när hon spelar supande cool partytjej. Nina verkar ha haft ett kvävande inflytande på Cassie. Varför vara tacksam för att blivit utvald till enda vän? Det är inte nyttigt att vara i ett exklusivt BFF förhållande där ena halvan är klart dominant. Något som utforskades i ungdomsboksbästsäljaren Angel (ännu en ängel …), men det lyckliga slutet där är att huvudpersonen blir fri från sin destruktiva bästis efter att Vicky dör. Cassie har inte blivit fri från Nina för att hon är död. Cassie har snarare blivit mer utplånad och Nina har blivit ännu större, och ännu mer dominant.

Från Killing Eve till Bubbelgum

Emerald Fennell har bland annat jobbat med Killing Eve – men här är det mycket som går på tomgång, i en upplåst bubbelgumvärld. En film som är panderande och vill vara till lags, istället för att gå på ilska och svärta.

Kan du tänka dig Jason Statham hålla föredrag istället för att panga på?
Kan du tänka dig Bruce Willis i jordgubbsfärgade kläder?
Kan du tänka dig Clintan offra sig själv på slutet?

Varför olika regler?

Varför ska hämnande kvinnor ha andra regler än hämnande män? En av mina kompisars farsa var så arg på Thelma & Louise för att han gillade tjejerna så mycket, och han sa att “Varför kan tjejer inte få hämnas och överleva när gubbar kan få göra det?”. Det är en tänkvärd kliché – som tål att diskuteras, även så långt efter denna klassikers uppmärksammade runda på Oscarsgalan.

Jobbar på café = misslyckad

Filmen ska framställa Cassie som en loser – eller att omgivningen ser henne som en loser – eftersom hon är 29 år och inte har gått klart sin universitetsutbildning och inte har Volvo, villa och vovve, och inte har en pojkvän och inte jobbar som läkare utan serverar kaffe och glaserade muffins (också kända som cupcakes).

Då är Sverige smockfullt med “losers” …

Det är märkligt. Sverige har världshögt singeltal – och när översvämmande studentboenden intervjuades i Gävle hittade de bara gamla rynkiga personer. Definitivt 29+. Det finns gott om gamlingar som springer på kurser i Sverige. Och folk som jobbar med att hälla upp kaffe. Inget fel i det.

Är alla amerikaner färdiga med att ha uppfyllt den amerikanska drömmen, färdigutbildade och på väg att tjäna en förmögenhet, gifta, stadgade och lyckliga, innan 29?

Slumpmässig hämnd och bröllopsplaner

Random hämnd räcker så klart inte för Cassie i långa loppet – även om hon hinner skrämma skiten ur en hel rad killar som spelas av skådespelare som är kända för att göra “nice guys”. Roligast är hennes scener med en livrädd och skyhög Christopher Mintz-Plasse (känd från Trolls).

När Cassie får höra att Al Monroe, killen som våldtog Nina, ska gifta sig, planerar hon den slutgiltiga hämnden. Men hon blir aldrig fri från Nina och Ninas inflytande. Det är som en reverse “Single White Female”-intrig.

Borde inte Al Monroe ha fler fiender?

En märklig sak är att ingen annan utom Cassie verkar vara förbannad på Al Monroe. En gång skitstövel – flera gånger en skitstövel. I deckaren Bröllopsfesten av Lucy Foley (snart tv-filmsaktuell) ska en skitstövel som påminner om Al Monroe gifta sig. Han har mobbat och trakasserat hela sitt liv – en ung kille dog av mobbingen, någon begick självmord, någon annan drabbades av självskadebeteende – och det står praktiskt taget folk i kö för att mörda brudgummen.

Är det verkligen ingen annan som hatar Al Monroe? Har han verkligen inte mobbat, trakasserat, våldtagit eller begått övergrepp mot någon annan? Hur ofta är det som en gärningsman bara begår ett enda övergrepp vid en enda tidpunkt? Då hade Biskopen och pojkarna blivit en kort dokumentär.

Stor dos av “suspension of disbelief”

Det krävs verkligen en mycket stor dos “suspension of disbelief” för att få det hela att gå ihop. Och en kräkpåse för att stå ut med alla änglar, allt pastellfärgat och “Angel of the Morning” soundtracket.

Den som är bra i filmen är så klart Carey Mulligan. Hon växlar tonläge och framtoning så snabbt och är en sådan kameleont att det är ett veritabelt skådespelarkalejdoskop som visas upp.

Cassie är långt ifrån Mulligans bästa roll eller bästa rolltolkning – men rollen har fått mycket uppmärksamhet och filmen har blivit uppmärksammad eftersom den kom lagom post-#MeToo.

För tjugo år sedan … var det tuffare tag!

När det gäller rape-revenge-stories så är dock inte den här filmen tillnärmelsevis lika effektiv eller lika rolig som Dirty Weekend, som kom för trettio år sedan, eller lika stark som Christina Wahldéns Kort kjol, som kom ut för tjugotvå år sedan, eller lika fantasifull som Lisbeth Salanders hämndorgier, som kom ut lite lagom efter millennieskiftet. Och som skrevs för ungefär tjugo år sedan. Vad kan man säga? Att gammal är ändå äldst? Eller att hämnd klär bäst i punkiga kläder? Att hammare och stilettkniv klår My Little Pony-outfit?

Var är den äkta sorgen hos de anhöriga?

Vi får aldrig se sorgen hos Ninas och Cassies föräldrar eller att de sörjer och bearbetar förlusten av sina på olika sätt mördade döttrar – och på så sätt är Biskopen och pojkarna en mycket bättre – och helt sann – filmupplevelse. Vi får inte bara träffa offren, utan även de anhöriga till offren, och får se hur lidandet bara växt och växt och fortplantat sig och finns kvar i decennium efter decennium … Karaktärsmord är också mord, och många av offren har svårt att förlika sig med att kyrkan, lagen, samhället misstrodde, misskrediterade och sopade under mattan i så många år, i så många decennier … Offren var de anhöriga och alla Promising Young People som aldrig fick uppnå sin potential.

Skriven 2021-09-13