Klicka på bilden, för att se hela bilden
Min vän och kollega Mats Johnson på Göteborgs-Posten listade de tio bästa- och de fem sämsta James Bond-filmerna – listorna finns HÄR, men de är bakom betalvägg. Jag funderade på om jag skulle kontra, och också lista de bästa och sämsta Bondfilmerna. “Ja, gör det!” tyckte Mats. Så, då gör jag det. Och mina listor blir nog bitvis ganska radikalt annorlunda mot Mats’.
Men! Jag kom faktiskt inte på tio filmer jag tycker är “bäst”. Det fick bli sju. Och ordningen är jag inte helt hundra på, jag höftade. “Men resten av filmerna?” undrar ni. Tja, de finns där i mitten, mellan de bästa och de sämsta. Några är bättre än andra. Några orkar jag se om, andra orkar jag inte se om. Och nej, jag tycker inte att Goldfinger är speciellt bra.
Vad kan man dra för slutsats av mina listor nedan? Jo, att jag gillar Tjoflöjt!
De bästa James Bond-filmerna
7. Never Say Never Again (1983)
Vänta nu här, den här räknas väl inte? Sean Connerys comeback producerades inte av EON, den ingår inte i den officiella serien! Nä. Men jag såg om denna nyinspelning av Åskbollen förra året, och den visade sig ju vara jättekul! Mycket roligare än jag kom ihåg den som, och oerhört mycket bättre än Octopussy med Roger Moore, vilken kom samma år. Därför slänger jag in Never Say Never Again här.
6. Tid för hämnd (1989)
Timothy Daltons andra och sista Bondfilm. Ett första försök att göra en tuffare och mer realistisk James Bond. Filmen ser ut- och känns som en typisk 80-talsactionfilm, ett intryck som förstärks av Michael Kamens filmmusik. Dödligt vapen-versionen av James Bond. Jag gillade filmen när den kom, men många verkade inte uppskatta tilltaget. Men när Daniel Craig senare tog över, blev filmerna ännu hårdare, vilket då plötsligt gick hem.
5. Moonraker (1979)
Den här såg jag om igår. Igen. Jag har en tendens att se om den här rätt ofta. Moonraker var den första Bondfilm jag såg, och jag såg den på bio. Den gjorde ett enormt intryck på mig som liten glytt. Sedan dess har jag fått veta att det här är en film man inte fårtycka om. Man ska hata Moonraker. Eftersom Stjärnornas krig passerat James Bond i popularitet, lät man skicka ut Bond i rymden, där det streds med laserpistoler. Men – det här är faktiskt en av de minst tråkiga filmer som någonsin gjorts! Den här filmen är rolig och underhållande precis hela vägen. Michael Lonsdale är en fantastisk skurk, som dricker te och säger bra, elaka saker. Och: som rymdäventyr är Moonraker bättre än alla Stjärnornas krig-filmer gjorda efter Rymdimperiet slår tillbaka.
4. Ur dödlig synvinkel (1981)
James Bond återvände till jorden efter Moonraker i en film som är lite tuffare än Moores övriga filmer. Skyhögt tempo och en bra skidjakt. Bonuspoäng för att Jack Hedley (polisen i Lucio Fulcis The New York Ripper) har en liten roll. Armborst gick hem hos mig och mina kompisar för 40 år sedan. Bra ledmotiv.
3. Skyfall (2012)
Frågan är om Skyfall ska räknas som en riktig Bondfilm. Visst, de ingår i den officiella serien, men den här filmen är liksom … något annat Det är en vacker, lite drömsk, ibland nästan surrealistisk film. En fascinerande film. Som film betraktat är Skyfall fantastiskt bra. Som Bondfilm vet jag inte riktigt.
2. Älskade spion (1977)
Det är ju bara att räkna upp vad den här filmen innehåller: ubåtar! En hemlig ubåtsbas! Curd Jürgens som galen skurk! Bonds undervattensbil! Caroline Munro i en helikopter! Richard Kiel som Hajen! En inledande skidjakt! Nobody does it better!
1. I hennes majestäts hemliga tjänst (1969)
George Lazenbys enda film som James Bond. Bond-kännare, verkliga Bond-experter, brukar framhålla som den ofta förbisedda I hennse majestäts hemliga tjänst som den absolut bästa Bondfilmen. Och så är det nog. Till skillnad från Sean Connery och framför allt Roger Moore, ser den atletiske Lazenbys Bond faktiskt ut att vara kapabel att göra det han gör. Telly Savalas är en utmärkt Blofeld, Diana Rigg är cool som kvinnan Bond gifter sig med, actionscenerna är bättre koreograferade än i tidigare filmer, och John Barrys ledmotiv är svinbra.
De sämsta James Bond-filmerna
5. Åskbollen (1965)
Tom Jones låt under förtexterna må vara en klassiker, men det här är ju en vansinnigt tråkig film. Det känns som om halva filmen består av dykare som simmar i slowmotion. Nyinspelningen Never Say Never Again är otroligt mycket bättre.
4. Diamantfeber (1971)
Sean Connerys första comeback som Bond. Han är märkbart ointresserad och lite rund om magen, när han i denna film lufsar runt i Las Vegas. Bitvis känns filmen som ett avsnitt av en amerikansk TV-deckare. Men! Filmen har det absolut bästa ledmotivet!
3. Quantum of Solace (2008)
Jag har sett den här två gånger. Jag minns ingenting. Ingenting av handlingen, inga enskilda scener. De kör bil, slåss och skjuter konstant. Men Olga Kurylenko gillade jag skarp.
2. Världen räcker inte till (1999)
Pierce Brosnans Bond kämpar mot en skurk som … Ja, vaffan var det nu? Robert Carlyle är något slags terrorist, men ser mest ut som en arg snubbe från Hem till gården. Denise Richards ska föreställa kärnfysiker. Ja, jösses.
1. Levande måltavla (1985)
Roger Moores sista film. Han är för gammal, plastikopererad, och anlitade stuntman bara för att promenera. Nä, inte riktigt, men nästan. Tanya Roberts uppgift är att skrika. Dolph Lundgren syns knappt i sin lilla roll. Jag tyckte att den här var en stor besvikelse när jag såg den 1985, idag tycker jag att den är ännu sämre. Det här är en riktigt vissen film, Christopher Walkens skurk till trots.
Slutligen: Barry amerikanen Nelson spelade Jimmy Bond i Casino Royale, ett avsnitt av TV-serien Climax! från 1954. Detta är den första James Bond-filmatiseringen, och programmet var i svartvitt.
Skriven 2021-09-30
