TITANS (säsong 2) – hyfsat frispråkig och kompromisslös superhjälteserie med fortsatt potential

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Skapad av Greg Berlanti, Akiva Goldsman och Geoff Johns
Regi: (1) Carol Banker, (2) Nathan Hope, (3) Kevin Tancharoen, (4) Glen Winter, (5) Nick Gomez, (6) Alex Kalymnios, (7) Akiva Goldsman, (8) Toa Fraser, (9) Boris Mojsovski, (10) Kevin Rodney Sullivan, (11) Millicent Shelton, (12) Larnell Stovall, (13) Carol Banker
Skådespelare: Brenton Thwaites, Anna Diop, Ryan Potter, Curran Walters, Teagan Croft, Minka Kelly, Alan Ritchson, Conor Leslie, Joshua Orpin, Esai Morales
Land: USA
År: 2019
Genre: Action, Brott, Äventyr
Längd: 41-52 minuter (13 avsnitt)
Visas på Netflix
Betyg: 3

Ska villigt erkänna att jag starkt uppskattar mörkret både visuellt och storymässigt, allvaret och på det helat taget också vuxna tonen i Titans. Men så är det också bara logiskt att man droppat den tecknade seriens ”Teen” i namnet till den filmatiserade tv-serien för att undvika att ge ett felaktigt intryck. För det här är på det hela taget såväl en hyfsat hård som tämligen frispråkig och kompromisslös superhjälteserie. Uppfriskande, tycker åtminstone jag.

Redan den allra första trailern inför den initiala premiären av första säsongen sattes tonen när Robin utbrast i ett ”Fuck Batman” i samband med en fightingsekvens. Och det behöver väl knappast påpekas att långt ifrån alla uppskattade detta. Superhjältar ska ju gubevars bara vara välkammade och frejdigt äventyrliga, och inte vara fula i mun. Eller vara särskilt flerdimensionella. Eller avvika från det renodlat sympatiska spåret. Det är bilden. En bild som är helt felaktig sedan länge, för övrigt. Alla som läst minsta lilla av dagens DC- och för all del också Marvel-serier vet att så är fallet.

Tretton episoder borde trimmats ner

Ni förstår säkert vad jag menar. Med andra ord; så långt är allt också gott och väl med Titans. Dock har denna serie ett hyfsat uppenbart problem. Den trampar vatten. Inte på ett katastrofalt sätt, men ändå. De tretton episoderna borde ha trimmats ner till kanske tio redan på planeringsstadiet. Åtminstone med tanke på de handlingstrådar man valt att arbeta med. Kring sisådär avsnitt nio, tio kan man börja skönja en viss långbänk i berättandet, vilket i slutänden ner betyget här intill ett snäpp.

Komplicerad relation med Bruce Wayne

Fast med detta sagt händer det förstås en hel del ändå i denna andra säsong. Problemet är bara det att de på det hela taget trängs undan av två starkt dominerande så kallade arcs. Den ena är relaterad till Robin alias Dick Grayson och, hans destruktiva beteende rent allmänt och den komplicerade relationen med Bruce Wayne, modell ”daddy issues”, och dess tillhörande antipatier medan den andra avser teamets våldsamma motsättningar och skärmytslingar med biologiskt ”förbättrade” legoknekten Deathstroke.

Bland annat kompliceras en redan komplicerad situation när den sistnämndes son Jericho hamnar i skottlinjen när Titans ska bekämpas, och inte blir saken bättre när Jerichos syster Rose dyker upp i teamets högkvarter med hemliga dödliga planer för farsgubben i sinnet.

Skakig kärleksrelation, dilemma för utomjording och hetsig ungtupp

Vid sidan av dessa huvudsakliga handlingstrådar presenteras vi också för Hawk & Dove – till vardags Hank Hall och Dawn Granger – och deras skakiga kärleksrelation samt skilda syn på livet som maskerade brottsbekämpare. Sedan har vi utomjordingen Starfire, och hennes dilemma vad gäller livet på jorden som en Titan kontra plikten som kunglighet ute i universum någonstans. Sedan får vi inte heller glömma Jason Todd, den nye Robin, en hetsig ungtupp med en olycksaligt intensiv längtan att bevisa sitt värde i gruppen.

Ja, och det finns mer. En variant på Superboy framtagen av ett ondsint storföretag i Lex Luthors regi finns också med i mixen. Med mera. Så det är inte det att det saknas saker i Titans-universumet att berätta om. Det är bara det att några av dem tillåtits ta väl stor plats på bekostnad av resten.

Extra plus till skådespelarensemblen

Fast ändå, med detta sagt; jag tycker ändå att manusförfattarna är på rätt spår. Serien har fortsatt potential, och det är tämligen säkert att jag tänker följa teamet ytterligare en säsong. Det är den värd. Och inte bara för det som nämndes inledningsvis. Ett extra plus måste också till slut delas ut för den mestadels unga skådespelarensemblen. Jag uppfattar att de går in med inspirerad liv och lust i sina rollfigurer. Med god framgång dessutom, bör tilläggas, Vilket onekligen smittat av sig på det färdiga resultatet.

Skriven 2021-09-29