Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Cary Joji Fukunaga
Skådespelare: Daniel Craig, Léa Seydoux, Rami Malek, Lashana Lynch, Ralph Fiennes
Premiär: 2021-09-30
Betyg: 3
Så är den då här till slut, No Time to Die, den sista filmen med Daniel Craig som James Bond. No Time to Die skulle ju gått upp på bio redan våren 2020, men så kom det en pandemi i vägen, och premiären sköts upp gång på gång – samtidigt som intresset för filmen svalnade alltmer, inbillar jag mig. Men, nu har jag sett den.
Inför filmens ursprungliga premiärdatum såg jag om alla Bondfilmerna. Ja, kanske inte riktigt alla, jag valde nog bort några. Nu är det alltså ett och ett halvt år sedan jag gjorde detta återbesök, men omtitten gjorde att jag fick omvärdera en hel del av filmerna.
Då var Bond överallt
Jag brukar hävda att 1969 års I hennes majestäts hemliga tjänst med George Lazenby är den bästa Bond-filmen. Det tycker jag nog fortfarande. Men – de filmer jag sett om flest gånger sedan de kom, och som jag fortfarande ser om lite då och då, är de som kom mellan 1977 och 1981, det vill säga Älskade spion, Moonraker och Ur dödlig synvinkel. Moonraker var den första Bondfilm jag såg, när den kom 1979. Jag var i London med mina föräldrar 1977, och imponerades djupt av den enorma affischen utanför Odeonbiografen, Bond var överallt, men det dröjde till en sommarrepris någon gång efter 1979 innan jag faktiskt såg filmen.
Konstant underhållande
Moonraker är en film man inte får tycka om – men jag jag tycker att den är fantastiskt kul. Bitvis otroligt dum, men konstant underhållande och med imponerande studiobyggen. De här tre filmerna från 1977-1981 har det gemensamt, de är fantastiskt underhållande. Därefter började Roger Moore, och filmerna med honom, tackla av. Att jag har ett nostalgiskt förhållande till de här tre filmerna spelar förstås också in.
Never Say Never Again bäst med Sean Connery
“Men det är ju Sean Connery som är den riktige Bond!” utbrister många av er. Visst, Connery är bra i sina filmer – men filmerna håller inte riktigt, tycker jag. Jag mindes Man lever bara två gånger som fantastisk, men även den tyckte jag var lite väl träig. Faktum är, att den Conneryfilm jag nu gillade bäst, är comebacken utanför den egentliga serien; Never Say Never Again från 1983. Den tycker jag dessutom är en av 80-talets bästa Bondfilmer. De som är 20-30 år äldre än jag har en nostalgisk relation till Sean Connery, på samma sätt som jag har en till Roger Moore.
Den sämste James Bond
Jag tillhör de som accepterade Timothy Dalton på en gång, jag hade inga som helst problem med honom, tvärtom tycker jag att han är jättebra i rollen, även om humorn skruvades ner rejält. Det blev bara två filmer för hans del, och de bjuder på robust 80-talsaction.
Med start 1995 gjorde Pierce Brosnan fyra Bondfilmer. Jag hade inte sett de här sedan de kom, innan jag såg om dem förra året. Jag mindes Brosnan som en bra Bond i en ojämn filmserie. Jag recenserade ett par av dem i HD/NST, och en rubrik löd “James Bond räcker inte till”. Jag måste säga att det inte var speciellt kul att se om de här – Brosnan är nog den sämste James Bond hittills. Det är först i den sista filmen, den flängda och festliga Die Another Day, han känns bekväm i rollen, och agerar charmigt avspänt som i sin TV-serie Remington Steele.
Gick hem hos publiken
Så kommer vi då fram till Daniel Craig. En herre jag aldrig riktigt accepterat som James Bond. Casino Royale var en rejäl nystart, och tonen blev hårdare och aningen mer realistisk. Nu gav man sig åter på att göra det man försökte göra på 80-talet med Daltons filmer, fast den här gången gick det hem hos publiken.
Jag tyckte att Casino Royale, 2006, var bra, med filmen därpå, Quantum of Solace, var bara en obegriplig och öronbedövande actionorgie. När jag såg den 2008 klagade jag och de flesta andra på att det var omöjligt att följa med i handlingen – till och med Judi Dench sa att hon inte riktigt förstod vad filmen handlade om. Jag såg om Quantum of Solace, och jag har redan glömt vad den handlar om – men jag tror att det är någon variant på Polanskis Chinatown.
En majestätisk fim
Skyfall är dock en fantastisk film. Det är en fantastisk film. Det är en majestätisk film. Den är vacker och fascinerande. Men! Precis som Craigs övriga filmer, vill jag inte riktigt kalla den för en Bondfilm, även om filmens huvudperson är en agent som heter James Bond. Skyfall följdes av Spectre. En del reagerade på att jag skrev en positiv recension av denna. Många hatade Spectre. Jag vet inte riktigt varför så många hatade den. Själv hade jag längtat efter att åter få se en överspelande skurk och lite mer tjoflöjt.
Skojade om hur det skulle sluta
… Och då har vi kommit fram till No Time to Die. Daniel Craig tackar för sig. Distributören lät meddela att vi absolut inte får ha med några spoilers i våra recensioner, vi får inte förstöra nöjet för publiken. Hmm … Det brinner verkligen i fingrarna, delar av filmen bygger nämligen på överraskningar. Innan filmen startade skojade en kollega om hur den skulle sluta, och han hade tammefan rätt!
Bond har gått i pension
Nå. No Time to Die, som regisserats av Cary Joji Fukunaga (kan man göra Jane Eyre kan man göra Bond!), inleds med en hela 25 minuter lång prolog. En liten fransk flicka bor med sin vinpimplande morsa i ett ödsligt hus bland snöiga berg. En maskerad man kommer in och skjuter ihjäl den berusade kvinnan som degar i soffan, men det är kvinnans make mördaren är ute efter. Flickan kommer undan.
Vi hoppar några decennier fram i tiden, och flickan har vuxit upp till dr Madeleine Swann (Léa Seydoux), James Bonds flickvän, som vi presenterades för i Spectre. Bond, den late drulen, har gått i pension, och häckar med Madeleine på Jamaica. Men, när de åker till Italien och Bond besöker sin gamla kärlek Vespers grav, dyker det upp folk som försöker ta kol på honom. Han gissar att Madeleine döljer något, så han säger upp bekantskapen och sätter henne på ett tåg.
… Och först nu följer förtexterna, till vilka det rätt trista ledmotivet spelas.
Ett slutgiltigt kemiskt vapen
Fem år senare. Bond är fortfarande pensionär, när CIA-agenten Felix Leiter (Jeffrey Wright) dyker upp och behöver hjälp. Brottsorganisationen Spectre är i farten igen. Blofeld (Christoph Waltz) sitter i fängelse, men verkar styra allt från sin cell. En forskare spelad av svenske David Dencik har kidnappats, han har utvecklat det slutgiltiga kemiska vapnet; Herakles, som riktas in på offrens DNA. Spectre vill förstås använda detta. Men allt är inte som det ser ut. Och den maskerade mannen från prologen dyker förstås upp igen, han är en viss Lyutsifer Safin (Rami Malek), som pratar med obehaglig röst och som är filmens huvudskurk.
Pensionären Bond klampar upp till Secret Service, och där visar det sig att han ersatts med en ny 007:a, en kvinna som heter Nomi (Lashana Lynch). Chefen M (Ralph Fiennes) gillar inte att Bond jobbar för CIA, så han sveper ett par glas whisky, vilket ju är brukligt. Bond ger sig iväg för att hitta- och stoppa Safin, och Madeleine dyker förstås upp igen, eftersom hon står högt upp i rollistan.
En timme för lång
No Time to Die lider av ett par stora problem. Det främsta problemet är att den är åt helvete för lång. Den varar två timmar och 43 minuter. Den är en hel timme för lång – och denna sista timme känns som en enda stor antiklimax. Den bygger upp till ett slut jag personligen tycker är riktigt, riktigt visset. Men, fram till denna sista timme tyckte jag att filmen var riktigt bra.
Bond ingen sentimental romantiker
Det andra problemet är filmen gjorts till något slags märklig snyftare. James Bond är djupt förälskad i Madeleine, och han saknar Vesper. Det är mycket tårar. Visst, Ian Flemings romangestalt fungerar inte i vår tid, inte som han är skriven i böckerna, och inte som han skildrades i filmerna från 1960- och 70-talen. Figuren måste justeras – men att göra honom gråtmild är förstås fel. Bond är ingen sentimental romantiker. Daniel Craig är inte James Bond i den här filmen, han är någon annan.
Märkliga diskussioner
En del har under de gångna åren fruktat att det är den nya figuren Nomi, den nya 007, som är filmens nya hjälte. Det har klagats extra mycket på att hon är en svart kvinna, framför allt de de mer reaktionära lägren. Nu visar det sig att Nomis roll i filmen är förhållandevis marginell, det är Bond som är huvudpersonen. En annan märklig diskussion, är den om att Bond nu bör spelas av en kvinna. Visst, låt Bond spelas av en kvinna! Men då måste Modesty Blaise spelas av en man, om de gör en film om henne, annars blir det inte rättvist.
Det kanske mest uppseendeväckande i No Time to Die är att M i en scen blir förbannad och utbrister “For fuck’s sake!” – det måste väl vara första gången det sägs “fuck” i en Bondfilm?
En 30 sekunders cocktailpaus
Någon egentlig Bondkänsla, den som fanns i de äldre filmerna, infinner sig aldrig, magin saknas – med ett undantag: Bond åker till Kuba, för att där assisteras av en agent som heter Paloma (Ana de Armas), som är söt, rolig, och charmig – och iförd en rejält urringad klänning. Bond byter om till smoking, de beställer drinkar, och sedan börjar de slåss med- och skjuta på attackerande skurkar. Plötsligt tar Bond och Paloma en 30 sekunders cocktailpaus i striden – för att sedan fortsätta att slåss och skjuta. Detta är det enda i hela filmen som är kul, och jag skulle vilja att hela filmen var så. Tyvärr tackar Paloma för sig när uppdraget är utfört, och försvinner ur handlingen.
Sist i eftertexterna står det som vanligt “James Bond will return”. Vi som satt kvar skrattade glatt åt detta.
När – eller om – de påbörjar en ny filmserie om James Bond, hoppas jag att de återgår till att göra kul filmer. Nu har vi sett Bond som en våldsam flåbuse i fem filmer, nu kan vi det här.
Skriven 2021-09-29
