Klicka på bilden, för att se hela bilden
“Tänk att få stanna upp och ta en lång paus, hur skulle det kännas?”, “Vad är det jag sysslar med egentligen?”. Detta är två frågor som snurrat i mitt huvud många gånger. Framförallt när man vaknat i en turnébuss alldeles för tidigt någonstans i Tyskland, en regnig Novembermorgon. I Mars 2020 händer det: pausen kommer. Helt oavsiktligt. Ni fattar vart detta barkar. Tänker inte tjata hål i huvudet på er om Covid, dock snarare om vad som händer när man faktiskt får ta en paus. Vi börjar dock där det “slutade”.
Vi hade byggt upp en ganska stor hype inför släppet av Aeromantic och lagt ned väldigt mycket jobb i studion. 100-tals intervjuer hade avverkats och nu väntade vi på “Eriksgata” genom Europa. Turnén såg på förhand ganska bra ut – folk älskade skivan och den hade fått strålande recensioner.
Rubrikerna blev alltmer skrämmande
Biljettförsäljningen gick väldigt bra – åtminstone till en början. När vi hade 2 veckor kvar till turnéstart stannade försäljningen av. Rubrikerna i tidningarna blev alltmer skrämmande, i social media florerade skrämselpress och en mängd olika åsikter och strategier. Inget visste något egentligen.
”Never mind the virus…”
Hur skulle vi göra? Skulle vi fortfarande åka? Är det farligt? Är det oansvarigt? När man tittar tillbaka nu så kan man känna att man var dum i huvudet som gav sig ut. Dock visste vi inte bättre just där och då. Det visste ingen. Vi tryckte upp tröjor som gjorde parodi på Sex Pistols klassiska skiva “Never mind the bollocks..”, där det istället stod “Never mind the virus, here comes The Night Flight Orchestra”. Kul och fyndigt tyckte vi. – Vi som minsann vågade oss ut i Europa. Tröjtrycket kom att ändras till “Actually DO mind the virus, here comes The Night Flight Orchestra” så fort vi “flytt” hem efter en veckas turnerande, i vad som kändes som “sista flyget från Lyon”. Det blev en streamkonsert av det hela istället.
Gigga med båda banden – på samma dag
Nåväl, så här med facit i näven så vet vi lite bättre. Dock så infinner sig fortfarande en stor dos av ovisshet inför framtiden.
Att få den där oanade pausen i mars förra året kändes nästan overkligt. Jag hade säkert 100 gig framför mig, om man räknar ihop både Soilworks och NFO:s gig. På vissa sommarfestivaler skulle jag till och med gigga med båda banden – på samma dag.
I ärlighetens namn så fick jag lite ont i magen när jag såg turnékalendern, som fästs på kylen sedan början av året. Varje gång man sneglade på schemat så kändes det som en vansinnig uppgift: “Vad fan är det jag ska utsätta mig själv för egentligen?”..”Jag lovade ju mig själv att jag aldrig skulle utsätta mig själv för ett sånt schema igen”.. Nu står man här igen och är nästan besviken för att man “låtit” det hända igen.
Man dricker för mycket eller för ofta
Vi brukar vara ute ungefär en månad i taget med båda banden när det vankas fullskaliga turnéer. Vi har förmånen att åka i en turnébuss där man har sin lilla bunk som också blir ens universum. Där kan man råda över sin egen sömn. Där finns det inga lobby calls. Vi har i regel inte mer än 2-3 lediga dagar på en månad dock. Det är ok, det funkar. Vi har kul. Det är slitsamt. Man dricker för mycket eller för ofta. Man får kickar. Man oroar sig för framtiden. – För sin hälsa. – För sitt välmående. “Ska jag göra det här för resten av mitt liv?”. “Jag ska vara jävligt tacksam att jag har två etablerade band, många hade kunnat döda för det här”.
Det bästa nog att råda över sin egen tid
Sanningen är att jag är väldigt tacksam för det jag har. Jag påminner mig själv varje dag. Eller jag försöker göra det. Det bästa är nog att jag nånstans råder över min egen tid. Speciellt när man är hemma. På turné finns det ju ett schema, även om tiderna sällan hålls. Speciellt soundchecken: “Hinner jag ta en sväng på stan eller kommer vi kunna börja soundchecken i tid?”… “Nja, nog bäst om du blir här”.. Sätter mig i omklädningsrummet och joinar sällskapet som sitter och scrollar på luren, lätt uttråkat. 90 minuter senare väntar jag fortfarande. Jag hade hunnit gå på stan. Jag visste det.
Behövde andas och ta hand om mig själv
Tillbaka till pausen. Den blev så pass längre än någon av oss hade kunnat ana. I ärlighetens namn så grät jag inte floder över att förra sommarens festivaler ställdes in. Jag behövde andas. Jag behövde ta hand om mig själv. Jag behövde göra sånt som “vanliga” människor gör under sommaren: umgås, grillar, hyr stuga, campar, läser bok på stranden. Allt det där som jag krampaktigt fick klämma in mellan sommarfestivalerna varenda helg sedan 2001.
Kan inte sova på beställning
I 20 år var det allt jag visste. Upp kl 5 på morgonen, till Kastrup eller Arlanda. Öl i baren för att lugna nerverna inför flyget, jag lyckades ju bara sova typ 3 timmar och nerverna är utanpå kroppen. Jag kan inte sova på beställning. Fan ta er som kan göra det. Ni vet inte hur bra ni har det. I alla fall, har en hatkärlek till flyg. Älskar känslan av att flyga iväg men har svårt att uppskatta det om jag inte får sova, vilka tyvärr händer ganska ofta.
Festivaler…alldeles underbara, men också för jävliga
När man landat så kommer det en van och hämtar upp en på flygplatsen och kör en till festivalen, som ibland kan ta upp till 3 timmar. Man giggar alldeles för sent och kommer till hotellet 2 på morgonen, sen upp klockan 5 igen och flyga till nästa festival i nåt annat land. Festivaler kan vara alldeles alldeles underbara men också alldeles för jävliga.
Kan det vara kickarna, att få umgås eller musiken?
Fy fan vad kul vi har haft dock. Det är sånt man har “hunnit inse” nu när man haft den längsta pausen i mannaminne. Man inser var man varit, vad man gjort, vem man träffat, vad man inte skulle ha gjort. Jag har inte stannat på 20 år och det här behövdes. Jag tvivlar på min förmåga på att återvända till “det där livet”. Samtidigt kittlar det i hela själen… kan det vara kickarna, eller bara att få umgås? Eller är det musiken. Nåt är det allt och det är förbannat svårt att leva utan det. Vi ses på turné.
Björn Strid
Skriven 2021-09-24
