Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Originaltitel: ADN
Regi: Maiwenn
Skådespelare: Maiwenn, Fanny Ardant, Louis Garrell, Dylan Robert, Marine Vacth
Premiär: 2021-09-24
Betyg: 4
Algerietbördiga Maiwenn har en lång fransk skådespelarkarriär som går ända tillbaka till småroller i Leon och Det femte elementet. Men från mitten av seklets första decennium år har hon även gjort sig ett namn som regissör med sådant som Cannesbelönade snutrullen Polis i vilken det hårda jobbet på polisens barnskyddsrotel skildras.
Arvet är hennes senaste och får man väl säga också personligaste verk hittills. I handlingens centrum i en ensemblebetonad historia ser vi – trots allt – Neige. Hon liksom alla andra i familjen sörjer Alzheimersjuke morfadern och patriarken Emirs hastiga död, men en sak är samtidigt också säker; alla sörjer på sitt sätt och alla vill också att begravning och eftermälet till en älskad släkting ska hanteras på ett visst sätt.
Dags att slänga ut de heta potatisarna
Det är upplagt för konflikter, således. Vilket knappast är oväntat eftersom gammalt groll legat latent och grott under ytan alldeles för länge, så nu har det blivit dags att slänga ut de heta potatisarna och uttrycka obekväma åsikter titt som tätt. Något inte minst Negies mor Caroline, i skepnad av legendariska Fanny Ardant, har en uppenbar förmåga att göra.
Allt detta illustreras i några absurt skrattframkallande scener. Typ den där i en högljutt utflippad diskussion om vilken typ av kista Emir ska läggas till sista vilan i. Eller den där en fransk poplåt med (över)sentimental text spelas på begravningsceremonin på Carolines bestämda begäran, och alla andra i moskén har svårt att hålla sig för skratt.
Sedan på tal om det här med moskén, så var det inte alls givet att morfar skulle önskat att ta farväl till släkten i en sådan eftersom han var ateist, men efter en högljudd diskussion vann tradition över den avlidnes förmodade önskan.
Tar ett DNA-test
Utöver dessa konflikter visar Maiwenn också på att morfaderns död ger anledning till funderande, kontemplation och grubblande vad gäller hemmahörande, identitet och ursprung, och ingen gör detta mer än Neige. Hon börjar läsa på både om familjen och det bortglömda mörker som bärs av Frankrike vad gäller behandlingen av de algeriska invandrarna. Som om inte detta vore nog tar hon ett DNA-test för att få svar på hur arabisk hon är.
En seger för den inre resan
Slutligen tas ett känslomässigt stort steg när Neige bestämmer sig för att bli algerisk medborgare. Vilket i slutänden utmålas som en seger för den inre resa hon tagit via filmens slutbilder. Fast en fråga att ställa sig då är förstås om hon insett hur fransk hon samtidigt faktiskt är. Ska vi tolka det som hon skulle palla att leva i ett fattigt och framförallt alltjämt starkt konservativt muslimskt samhälle? Eller är det bara ett vackert önsketänkande att i de bästa av världar hade det funkat? Vem vet, den frågan lämnas åt tittaren att spekulera i.
Får oss att bry oss
Däremot behöver ingen spekulera något om Arvets kvaliteter. För det här är en lika välspelad som gedigen skapelse, som tar upp ett komplext ämne på ett både trovärdigt och värmande sätt. Inte minst lyckas Maiwenn väl med att få oss både att bry oss om och förstå de människor hon skildrar.
Skriven 2021-09-21
