MAX LUNDGREN : ÅSHÖJDENS BK – om ett halvkasst fotbollslag och ett svunnet Sverige

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
ÅSHÖJDENS BK: KALABALIKK I LINGONSERIEN
Förlag: Rutorik
Serie: Åshöjdens BK, samlingsvolym (del 1)
Illustrationer: Reijo Stävenborg
Genre: Idrottsberättelser, Tecknade serier
Antal sidor: 336
Format: Inbunden
Utgivningsdatum: 2020-09-01

ÅSHÖJDENS BK: EDWARDS EGEN VÄG
Förlag: Rutorik
Serie: Åshöjdens BK, samlingsvolym (del 2)
Illustrationer: Reijo Stävenborg
Genre: Idrottsberättelser, Tecknade serier
Antal sidor: 444
Format: Inbunden
Utgivningsdatum: 2021-04-19

Max Lundgren föddes, liksom jag, i Landskrona, men Lundgren tillbringade sina första år i Kävlinge; när han var tio flyttade familjen till Malmö. Min farsa är från Kävlinge. Min farmor och farfar bodde i Kävlinge. Farfar var murare, och 1937 var han med och byggde en fastighet som han och farmor flyttade in i när den stod klar. Där bodde farfar fram till en kort tid innan sin död på 90-talet.

När jag växte upp hade fotbollslaget Kävlinge GIF sin klubblokal på bottenvåningen i farmor och farfars hus. Min farsa brukade hävda att Max Lundgrens skapelse Åshöjdens BK egentligen handlade om Kävlinge GIF, något jag aldrig ifrågasatte – det skulle mycket väl kunna stämma.

Bättre på att rita än att spela boll

Som barn var jag aldrig speciellt fotbollsintresserad – eller sportintresserad rent allmänt. Jag tyckte sport var tråkigt och jag var betydligt bättre på att rita än på att sparka boll, vilket jag inte kunde alls. Jag hann vara med i både BK Fram och Wormo innan mina föräldrar insåg att det inte var lönt att släpa dit mig. (Dock var jag tydligen bra på brottning, jag var med i Argos en kort period och tränaren tyckte att jag var lovande, men alla mina kompisar hoppade av, så då lämnade jag också.)

Halvkasst fotbollslag i lingonserien

Trots detta lånade jag den första av Max Lundgrens böcker om Åshöjdens BK, ursprungligen publicerad 1967, på biblioteket någon gång i slutet av 70-talet. Jag har alltid inbillat mig att det fanns hur många böcker som helst om Åshöjden, men det finns visst bara fyra. Nå, jag läste den första boken – och tyckte att den var jättebra. Jag engagerades av berättelsen om ett halvkasst fotbollslag i lingonserien som når framgångar; en klassisk underdog-historia. Den kändes tillfredsställande – på samma sätt som när Landskrona BoIS i år äntligen gjorde comeback i Superettan och plöjde sig igenom hela serien, innan det sket sig i de senaste matcherna.

Jag lånade den andra boken om Åshöjden, men den läste jag nog aldrig färdigt. Jag hade redan tröttnat. Det är som med TV-serier på Netflix – jag brukar tröttna efter andra avsnittet.

TV-serien fortfarande lika vissen

1985 blev Åshöjdens BK TV-serie. Den är mest känd för att vara jävligt dålig. Den är otroligt dålig. Den är så dålig att parodin på den i Svenska MAD; Åtlöjets bonnklubb, avslutades efter två sidor med ett meddelande från tecknaren, som inte ville fortsätta, manuset var för dåligt.

En kväll 1985 satt jag och min gymnasiekompis Robban på pizzeria Laguna i Landskrona och väntade på de pizzor vi hade beställt – jag tror vi skulle ha med dem till en klassfest. Medan vi väntade tittade vi på TV:n som fanns i ett hörn. Just då visades Åshöjden, och vi skrek av skratt. Johan Hedenberg medverkade, han var nog den ende riktige skådespelaren. Åshöjdens tränare Bagarn Olsson spelades av den gamle landslagsspelaren Björn Nordqvist. Regi, repliker och skådespeleri var inspirerat uselt! Resten av kvällen imiterade jag och Robban Björn Nordqvist, och dennes exemplariska brist på inlevelse. Jag har sett om ett par avsnitt sedan dess, serien finns på Öppet arkiv, och det är fortfarande lika visset. Fan också, nu blev jag sugen på att se om TV-serien …

Konstigt med fotboll i serieform

Ett av de mest oväntade jobb jag haft, var när jag skrev en serie åt sportserietidningen Buster. Det var 2005, tidningens sista årgång. Min kompis Micke hade tagit över som redaktör och ville ta fram en originalserie.

Jag läste nästan aldrig Buster när jag växte upp. Jag hade ett par nummer, jag har för mig att jag gillade Johnny Puma och Super-Mac, men jag har alltid tyckt att det blir lite konstigt när fotboll ska skildras i serieform, det blir mest en massa stelt poserande på en fotbollsplan. Det krävs en engagerande ramhandling för att en sportserie ska funka – eller fruktansvärt skickliga serieskapare.

Längsta serien som producerats i Sverige

Jag tror aldrig att jag läste serieversionen av Åshöjdens BK när den gick i Buster, men nu har den gamle redaktören Micke startat ett nytt förlag, Rutorik, som med hjälp av Kickstarterkampanjer ger ut serien komplett. Fyra påkostade, inbundna volymer ska det bli, de två första kom tidigare i år. Serien debuterade 1975 och det sista avsnittet publicerades 1992. Det handlar om 124 avsnitt på sammanlagt 1526 sidor, och eftersom det är en sammanhållen historia som berättas, är detta den längsta serie som producerats i Sverige.

Landslagsspelare anländer

Åshöjden är inte Kävlinge och laget är inte Kävlinge GIF – Lundgren har plockat inspiration från flera små nordvästskånska orter och platser, och många gestalter bygger på riktiga människor. Det borde vara 50-tal, jag tror inte att något årtal anges, och den före detta landslagsspelaren Bagarn Olsson anländer till den lilla hålan Åshöjden, där han tar över ett kafé. Det lokala fotbollslaget är inget vidare och matcherna brukar sluta i slagsmål.

En fotbollsversion av Hem till gården

Spelarna känner igen Bagarn och lyckas övertala dem att träna laget – Bagarn blir en spelande tränare. Laget klättrar i tabellen och snart klättrar de upp en division. Centralgestalterna är bröderna Edward och Jorma, Edward blir lagets stjärna. Det är vardagsrealism, en folkhemssåpa, lite grann som något slags fotbollsversion av Hem till gården. Folk har smeknamn och det sups en del. Det handlar om ett svunnet Sverige, som till vissa delar fortfarande fanns kvar när jag själv var barn. Tiden stod stilla ganska länge i Sverige. Dock hinner det hända en hel del i de här två volymerna.

Överraskas av alla slagsmål

Max Lundgren skrev själv manus till serien, som tecknades av finnen Reijo Piippo – som 1981 bytte namn till Stävenborg. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Stävenborgs grovhuggna teckningar. Estetiskt är det ingen stil som tilltalar mig – många av figurerna ser ut som om de kommer direkt från en finsk skog, där de huggit träd. Men stilmässigt passade serien in i Buster; de många engelska fotbollsserier från IPC de publicerade var också rätt stela.

Dialogen innehåller repliker som “På dom så det bloar!”, vilket vi kunde skrika även när jag växte upp. Jag överraskas lite över alla slagsmål och snytingar som förekommer, åtminstone i de första avsnitten. Det är knytnävarnas lag och lite drängigt.

Lika skurkaktiga som på 50-talet

De här två böckerna, framför allt volym ett, innehåller en hel del intressanta artiklar. Författaren Michael Thörnqvist skriver bland annat att språket i de nyutgåvor av Lundgrens romaner som kom 2017 tvättats; tattarna kallas istället romer – dock är de lika lömska och skurkaktiga som de var när boken först kom ut 1967. Dessutom var det förstås ingen som sa “rom” på 50-talet, då boken utspelas. Detta har inte ändrats i denna nyutgåva av serieversionen.

Olof Lundh har skrivit förordet till volym två, och på ett foto poserar en ung Lundh iförd Landskrona BoIS’ matchtröja. Det gör vi två tummar upp för!