IRON MAIDEN : SENJUTSU (Parlophone) – vitalt, tungt och episkt på ett välbekant storslaget sätt

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Få band har så trogna fans som Iron Maiden. Därför är naturligtvis ett nytt album med bandet alltid en händelse. Särskilt som man i det här fallet tagit hela sex år på sig för att få till ett nytt.

För egen del går det dock knappast att hävda att jag är någon som följt dem och hårdlyssnat på allt bandet gett ut. Däremot är det mycket lätt att både inse och respektera deras status som metal-legendarer. Inte minst för deras förmåga som liveakt. De blygsamma två gig jag bevistat – på 2003 års Dance of Death turné och giget på Sweden Rock 2018 – gav onekligen mersmak.

Vad vill jag då ha sagt med detta? Jo, förmodligen att det garanterat finns en hel del fans där ute som är mer hemtama med bandets repertoar än undertecknad. Det är ett faktum, och inget att sticka under stol med. Ödmjukhet är trots allt en dygd. Även om det knappast är mode i dagens egotrippade kultur.

Juvelen i kronan

Men nog om detta, det har blivit dags för domen för nya verket Senjutsu. Och vad ska man säga mer än att sextetten håller stilen. För att inte tala om klassen. Det hela låter tungt och episkt på ett välbekant storslaget sätt.

Och på tal om det där storslagna. Frågan är om inte Steve Harris-signerade The Penchant är juvelen i kronan i detta avseende. Det hela klockar in på 12.38, men känns faktiskt inte det minsta utdraget. Från det rytmiskt timida och filmiska introt via Bruce Dickinsons dramatiska sång varvas med långa och lika varierade som tjusiga gitarrfigurer av de tre guraspelarna. Mot slutet dras tempot upp till ett katarsiskt klimax innan ett soft gitarrknäppande varsamt får avsluta stycket ifråga.

Dickinson leker bard

Men det finns förstås mer att glädja sig åt på Senjutsu. Som avslutande Hell on Earth, en sak i besittning av lika mycket episk känsla som nyss nämnda The Penchant, men med en något softare touch, och en melodi som bärs fram av en skön galopperande rytm.

I The Time Machine leker Bruce Dickinson inledningsvis bard från då det begav sig innan metalelementet kommer in i bilden, och precis som i de två hittills nämnda numrena är folktonen tydligt. Liksom i tjusiga Lost In a Lost World, en snyggt uppbyggd sak som byter skepnad från det kontemplerande till riffigt olycksbådande sisådär två minuter in i stycket.

Raka rockers med starka refränger

Fast det är inte allt sextetten har att bjuda på. The Writing On the Wall är en bluesbestänkt sång med en smittande gitarrslinga i bakgrunden som sätter sig direkt. Samtidigt är både Stratego och Days of Future Past tämligen raka rockers med självklart starka refränger.

Veteranerna överraskar

Som ni förstår är det lätt att vara imponerad av vad Iron Maiden kan åstadkomma sisådär 45 år in i karriären. Detta ”Järnjungfruns” sjuttonde album ter sig såväl inspirerat och varierat. Olika medlemmar har bidragit med olika typer av sånger, men inget på skivan står ut i negativ bemärkelse. Istället överraskar veteranerna med ett album i besittning av en vitalitet som närmast kan betecknas som sprudlande. Få skulle kunna tro att medelåldern på medlemmarna ligger på 65, men det här är uppenbarligen ett gäng som alltjämt kan sätta hårdrockens ungtuppar på plats.

Skriven 2021-09-20