Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Originaltitel: Nowhere Special
Regi: Umberto Pasolini
Skådespelare: James Norton, Deniel Lamont, Eileen O’Higgins, Valerie O’Connor, Valene Kane
Premiär: 2021-09-17
Betyg: 4
Är man en aning burdus i beskrivningen skulle man kunna beteckna Alltid nära dig som en snyftare med en tydlig touch av Mike Leigh eller Ken Loach. För dessa regissörers ande spökar onekligen i skildringen av huvudkaraktärens situation, modell brittisk arbetarklass utan möjligheter. Samtidigt framstår denna del av storyn mera som en bisak och ett konstaterande av sakernas tillstånd. För det är inte den delen av storyn som fokus är på, utan på den djupt tragiska situationen som uppstår när livet omkullkastas på det mest grymma vis.
I handlingens centrum ser vi John. Han är 35 och fast i ett dåligt betalt jobb som fönsterputsare utan framtidsutsikter. Dessutom är han ensam pappa till sin lille son Michael eftersom den ryska frun till synes utan anledning dumpat honom och återvänt till det gamla hemlandet.
Att prata om döden
Som om inte detta vore nog mår John inte bra alls. Han är dödligt sjuk. Samtidigt ska vardagslivet ändå klaras av så gott det går, något han gör förvånansvärt bra trots knappa resurser. Men att balansera arbetet med papparollen tycks vara är en enkel match jämfört med att försöka prata om döden med en liten gosse. Eller att berätta för samma gosse att han kommer att lämnas bort till andra människor inom en inte alltför avlägsen framtid.
Vidrigt egotrippat par
I filmen passerar flera besök revy med John och Michael hos diverse olika familjer med adoptionsanspråk. De flesta med goda intentioner och massor av kärlek att ge, men det finns undantag. När vägs ände verkar nådd introduceras man för ett tämligen vidrigt egotrippat par som bara verkar tänka på sig själva.
Hur det hela slutar ska givetvis inte avslöjas, men man kan väl säga som så att sonen får välja utan att direkt säga någonting. Så slutet blir bitterljuvt fint mitt i allt det outsägligt sorgliga.
Inga storslagna gester
Det hela är synnerligen rörande, får man säga, och vägen mot eftertexterna känns lustigt nog inte som en deppfest, utan mer som en slags trovärdig vardaglig attack på känslonerven utan krusiduller.
Här bjuda man nämligen inte på några storslagna gester i någon form. Vare sig utmärkande gråtscener, avgörande besked eller starka sjukhusscener figurerar för att förstärka publikens reaktioner.
Nästan feelgood
Det räcker med det känsliga sorgliga scenario som målas upp med realistisk fingertoppskänslighet och den kärleksfulla relationen mellan ”pappan” James Norton och ”sonen” Daniel Lamont. När dessa båda agerar tillsammans förvandlas Alltid nära dig nästan till feelgood. Men bara nästan.
Skriven 2021-09-14
