Klicka på bilden, för att se hela bilden
Kritiken må ha varit blandad, men med sin debut Night Visions stod Imagine Dragons för en av 2012 års största musikaliska sensationer. En andraplats direkt på USA-listan och idel topp tio-placerignar runt om i Europa, inklusive Sverige blev den mest uppenbara belöningen. Men så småningom kunde även såväl både ett Billboardpris i kategorin Bästa topprockalbum och en kanadensisk motsvarighet till Grammy, en Juno, för Årets bästa internationella album inhöstas. Ja, också blev det visst några feta hits också i form av Radioactive och Demons från ovannämnda album också. Ett verk som för övrigt sålde i svindlande sju miljoner exemplar världen över.
Sedan har det bara rullat på. Länge riktigt bra, får man väl säga om än utan att vara i närheten av att prestera på lika hög (miljon)nivå som med debuten. Vad gäller nya verket Mercury – Act 1 återstår att se vad framtiden har i sitt sköte, men jag har svårt att tänka mig att det här ska bli någon direkt kioskvältare.
Varför då, undrar säkert vän av ordning. Well, om jag säger att det här ter sig rätt mycket som bandets konstnärliga, svåra album. Andra skribenter har redan betecknat det hela som en ”modig” skapelse. Vilket kanske inte är så konstigt eftersom sångaren och textförfattaren verkligen inte bangat för att formulera allt sitt elände i ord.
Drogmissbruk och depression
De senaste åren har han förlorat släkt och vänner i cancer, kämpat med drogmissbruk och lidit av depression. I en intervju med ABC-News säger sig frontmannen ha repat sig nu. Han vill göra ”det mesta av den tid han har kvar och vara närvarande och sårbar”.
En delvis jobbig historia
Vilket förstås är beundransvärt. Verkligen. Dock betyder en sådan sak inte nödvändigtvis att det blir något rakt igenom bra av det när deppigheterna ifråga ska förvandlas till konst. Något Mercury Act 1 faktiskt utgör ett tämligen tydligt exempel på. Denna sångsamling utgör nämligen i alla fall delvis en rätt jobbig historia att lyssna på. Experimentlustan är uppenbar, men inte på något engagerande sätt.
En fråga att ställa sig till bandet är därför; kunde man inte ha uttryckt sårbarhet på något vettigare sätt. Electrosound i moll med en uppseendeväckande brist på vettiga melodier skjuter nämligen en hel del ambitioner i sank denna gång.
Tala catchy radioplåga
Men visst, lite positivt bjuds man på. Som Wrecked, en ballad med akustisk ton i versen, som når klimax varje gång i den körbehängda refrängen. Samma sak gäller för Follow You, tala om catchy radioplåga av gammal god klass. Eller varför inte ge en mera avskalade Easy Come Easy Go en chans. Här talar vi i termerna lallig lägereldspop med Reynolds på humör för falsettsång.
#1 kvalar för övrigt in i samma kategori. Samt ett antal ytterligare nummer i samma stil, och här måste jag dessvärre säga att det minimalistiska elektrosoundet som används flitigt denna gång blir väl enahanda i längden.
Kommer inte att lyssna på
Men sedan då? Well, en sak är då säker, mörka saker som Dull Knives med sin desperat vrålande refräng och grungiga gitarrinpass är inget jag kommer att lyssna på regelbundet på. Det kommer inte att hända med det mishmash som stavas Giants heller. Eller med de hip hopdoftande beatsen och – ja – vrålen i Cutthroat heller.
Så sammanfattningsvis ter sig Mercury Act 1 som en rätt uppenbar mellanplatta. Sedan kan jag som sagt respektera lyrikens öppenhjärtighet, men på det hela taget är det här likväl en besvikelse.
Skriven 2021-09-14
