WEEPING WILLOWS, Pildammsteatern, Malmö den 12 september 2021 – fullständigt genuina uttolkare av hjärtesorg

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Sommaren må verkligen sjunga på sista versen, men Magnus Carlson verkade å sin sida inte alls ha lust att avsluta Weeping Willows sista spelning på turnén. En inlevelserik Unchained Melody som spontant extra extranummer skämdes verkligen inte för sig vid en jämförelse med Righteous Brothers originalversion från då det begav sig på 60-talet.

Överhuvudtaget var det ett spelsuget gäng som äntrade Pildammsteaterns scen strax efter 19.00 igår. Inte så konstigt kanske. Den uppdämda energin och lusten i kölvattnet på restriktionerna i samband med corona har satt sina positiva spår hos många på scen. Tidigare namn på KB:s kosläpp-spelningar i sommar, som Måns Zelmerlöw och Mando Diao förra veckan har uppvisat samma tydliga tendenser.

Omisskännligt ledsen röst

Samtidigt är Weeping Willows onekligen en udda fågel i det svenska musiklivet. En udda fågel som inte är helt lätt att kategorisera dessutom. Fast både soundet och Magnus Carlsons omisskännliga ledsna röst är onekligen lätt att identifiera. Ändå kan ljudbilden te sig tämligen varierad från nummer till nummer.

Fast det är förstås i egenskap av det romantiska uttolkare av hjärtesorg bandet gjort sig ett namn, sedan får de etiketteras som indie av vissa så mycket de vill av kollegorna. Och som solida bevis på detta påstående märktes bland annat sådant som So It’s Over, om en kärlek bortom dekis, Judgement Night, hämtad från senaste albumet After Us och förstås extranumret Broken Promise Land.

Ett svårt ämne

För de som möjligen upplevde detta som deppigt skulle det bli om inte värre, så i alla fall tyngre. Lyriken i After Us avhandlade döden, efterdyningarna till den samma och förgängligheten. Men oj så vackert det hela tedde sig. Ett svårt ämne förpackat i ett luftigt fingertoppskänsligt arrangemang. Samt en melodi som fäster omgående, icke att förglömma.

Komprimerat om mänsklighetens historia

Samtidigt är det en icke outtalad slarvigt formulerad fördom att Weeping Willows bara gör ballader om krossade hjärtan. Allra tydligast framgick detta i synthigt orienterade Touch Me, bandets största hit någonsin. Men även favoriter typ likaledes catchy My Love Is not Blind, Let the River Flow och för all del också sköna midtemposaken Butterfly, om mänsklighetens historia komprimerad till dryga tre och en halv minuter, stod ut i denna bemärkelse.

Sofistikerad ton

Så för att nu summera; såhär ska slipstenen dras när känslostormarnas sorgsna dramatik tar plats fullt ut. Weeping Willows låtsas aldrig. De går hela vägen, och de gör det med en på samma gång sofistikerad ton där summan av kardemumman alltid blir något fullständigt genuint utan minsta tillgjordhet eller poserande. Precis som de gjorde igår. Ännu en gång.

Skriven 2021-09-13