WHEELMAN – en tajt berättad liten actionfilm som håller mer än vad upplägget lovar

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Jeremy Rush
Skådespelare: Frank Grillo, Caithlin Carmichael, Garrett Dillahunt, Shea Whigham, Wendy Moniz-Grillo
Land: USA
År: 2017
Genre: Action, Brott, Thriller
Längd: 82 minuter
Visas på Netflix
Betyg: 3

Nej, Wheelman är knappast ny, snarare har den några år på nacken, men denna recension känns tämligen motiverad ändå. I huvudrollen ser vi nämligen flitige Frank Grillo, en herre som syns allt oftare i de högre regionerna i rollistan. Nyligen såg vi honom bli dödad gång på gång i skapligt underhållande actionfesten Boss Level, men man får väl säga att han fick sitt genombrott i del två och tre av thrillerbetonade skräckfranchisen The Purge.

Då fastnade dock inte hans namn i mitt medvetande. Om jag nu ska vara ärlig, och det ska man ju. Fast det här året har den skadan åtgärdats en del. Utöver Boss Level har även Point Blank i vilken Grillo spelar mot Marvels egen Falcon, Anthony Mackie avnjutits. Liksom Black and Blue med Bonds Moneypenny Naomie Harris som motspelerska, och alltså nu också Wheelman.

En stöt spårar ur

Som de flesta säkert åtminstone anar figurerar den 55-årige skådespelaren mest i actionorienterade saker. Så är fallet även här, och historien är enkel; Grillo är Wheelman, en flitigt anlitad förare av flyktbilar. Han sköter sitt, vill hålla låg profil och undviker till och med att berätta vad han heter för de han kör åt och med. Det brukar funka, men den här gången spårar det ur. När stöten är på väg att avslutas ringer rånargängets uppdragsgivare upp och säger att Wheelman ska lämna dem i sticket eftersom de tänker döda honom. Så den något förvirrade föraren trycker på gasen när rånarna slängt in bytet på 200.000 dollar i skuffen.

En aning god fin noir

Detta är utgångspunkten, och här måste jag säga att det hela inte alls är så förutsägbart som en del av er garanterat förutsätter. Okej, det faktum att nära och kära hotas av slemma typer är förstås ett väl använt grepp i sådana här sammanhang, men i övrigt innehåller regissören Jeremy Rush manus onekligen en del oväntade vändningar.

Dessutom måste också framhållas att filmen är i besittning av en tämligen tilltalande atmosfär och stämning. Kanske överdriver jag lite här, men frågan är om det inte vilar en aning god fin noir över anrättningen.

Är sådant som kallas karisma

Men Frank Grillo då? Hur funkar han? Jovars, mannen gör ett gott jobb i titelrollen, och nog har han något visst. Det är väl sådant som kallas karisma, och sådant kan som bekant bidraga till att lyfta helheten.

Summa summarum talar vi med andra ord i termerna en tajt liten actionfilm som faktiskt håller mer än vad upplägget lovar, och det är förstås fullt tillräckligt. Utan tvekan är det så.

Skriven 2021-09-07