DE FÖRLORADE BARNENS STAD – tom och småtråkig, men en av de snyggaste filmer som gjorts

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Originaltitel: La cité des enfants perdu
Regi: Marc Caro & Jean-Pierre Jeunet
Skådespelare: Ron Perlman, Daniel Emilfork, Judith Vittet, Dominique Pinon, Jean-Claude Dreyfus
Land: Frankrike, Tyskland, Spanien, Belgien, USA
År: 1995
Genre: Fantasy, Sci-Fi
Längd: 112 minuter
Format: DVD, Blu-ray, VOD
Distributör:
Betyg: 3

Nu blir det franskt här på JPS Media! Vad många av er nog inte känner till, är att jag hade en kort period som spelskribent. Spel som i TV-spel. Främst ägnade jag mig åt att översätta Svenska PlayStation-magasinet; det var en engelsk tidskrift, och jag översatte ungefär halva tidningen. Men, det hände även att jag recenserade spel – men det var inte ofta, det var snarare sällan. Så pass sällan att recensionerna går att räkna på mina båda händers fingrar. Kanske räcker det med ena handens fingrar.

Eftersom jag jobbade med PlayStation-texter, fick jag alla nya PlayStation-spel hemskickade. Jag hade drivor. En del spelade jag inte alls. Jag brydde mig aldrig om att skaffa en PlayStation 2 när den släpptes, och jag har inte spelat TV-spel sedan dess.

Ett spel jag fick var De förlorade barnens stad. Jag minns det väl, eftersom jag aldrig lyckades ta mig förbi den första nivån. Nu var jag förvisso jävligt kass på att spela TV-spel, men jag vill minnas att detta spel var så illa konstruerat och tråkigt, att jag gav upp.

Tävlade i Cannes

De förlorade barnens stad är Jean-Pierre Jeunets och Marc Caros andra långfilm, den kom 1995 och jag hade den på VHS; jag minns inte varför jag aldrig såg den på bio. Den till och med tävlade i Cannes året den kom, samma år jag var i Cannes för första gången.

Precis som fallet var med Delikatessen, Jeunets och Caros första långfilm som nu också släppts på Blu-ray och DVD, kom jag inte ihåg speciellt mycket av De förlorade barnens stad innan jag nu såg om den. Faktum är att jag kom ihåg ännu mindre av den här, än av Delikatessen – mina minnen av det vissna TV-spelet jag nämner ovan var nästan starkare.

Orsaken till detta är att det inte finns speciellt mycket värt att minnas i De förlorade barnens stad. Inte mer än estetiken. Detta är en av de snyggaste filmer som gjorts – den är häpnadsväckande snygg.

Låter kidnappa barn

… Men tyvärr är det allt. Det här är en saga, det är en fantasyfilm. Daniel Emilfork spelar Krank, en märklig gubbe som sitter på en oljerigg. Han saknar förmågan att drömma. Därför låter han kidnappa barn för att stjäla deras drömmar. Ron Perlman spelar en cirkusartist som går under namnet One. Ones lillebror kidnappas. Tillsammans med en liten flicka som heter Miette (Judith Vittet), försöker One hitta sin bror. På vägen träffar de en rad märkliga existenser. Bland annat gör Dominique Pinon ett flertal roller – eftersom han spelar en kille som klonats.

Allting är konstigt eller knäppt

Handlingen i den här filmen känns mest torftig och förvirrad. Lite grand som om Jeunet och Caro hittade på efter hand under inspelningen. Filmen består mest av en lång rad lösryckta scener som saknar uppbyggnad, det händer grejor hela tiden, men det känns som om det är ett barn som berättar historien så ivrigt att flera detaljer glöms bort, eller hoppas över. Jag associerar till några filmer i Den franska vågen på 1960-talet, där alla “onödiga” scener, alla former av transportsträckor, saknas. Precis allting i den här filmen är konstigt eller knäppt, vilket gör att det är svårt att bli engagerad och bry sig. Allting handlar om ytan.

Fascinerande att titta på

Jean-Paul Gaultier stod för filmens kläder och Angelo Badalamenti komponerade musiken. Kläderna, musiken och studiobyggena är utomordentliga, liksom filmfotot, vilket skapar märkliga stämningar. Flera av filmens idéer är bra. De förlorade barnens stad är en film jag vill tycka om, men idag, 26 år senare, tycker jag mest att den är tom och småtråkig, om än fascinerande att titta på.

Denna nya Blu-ray innehåller en del extramaterial. När kufen Marc Caro intervjuas får vi bara se hans siluett.

Skriven 2021-09-01