BECKETT – ett misslyckat filmiskt mellanspel i konspirationsfacket

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Ferdinando Cito Filomarino
Skådespelare: John David Washington, Boyd Holbrook, Vicky Krieps, Alicia Vikander, Yorgos Pirpassopoulus
Land: Italien, Brasilien
År: 2021
Genre: Action, Brott, Drama
Längd: 110 minuter
Visas på Neflix
Betyg: 2

Som trogna läsare vet är jag inte den som slänger usla betyg omkring mig utan anledning. Att ge lägsta betyg framstår i min bok mest och oftast som orättvist. Eller ett sätt att framhålla sig själv som recensent, snarare än att göra en vettig poäng. Fast i det här fallet var jag nästan benägen att göra ett undantag. Fast i slutänden blev det en halt och lytt ”tvåa” istället. Ändå framstår Beckett till större delen mest som ett illa genomförd soppa, som långt ifrån engagerar.

Fast själva upplägget är för all del varken oävet eller särskilt slitet. I handlingens centrum finner vi turistande amerikanen Beckett. Han och flickvännen April befinner sig i Grekland på semester. Dessvärre bär det sig inte bättre än att Beckett somnar vid ratten på väg till hotellet på vischan och kraschar rätt in i ett hus. Där och då dör April. Samtidigt ser den fastklämde Beckett i sin dimma en pojke och en blond kvinna som skyndar sig därifrån.

Kidnappad son till politiker

Efter att sedan ha blivit förhörd av den lokala polisen dagen därpå och berättat om sina observationer fortsätter det bara gå utför. Plötsligt är vår ofrivillige hjälte jagad både av polisen och den blonda kvinnan. Så småningom stöter han på Lena och Eleni, två aktivister, som förbarmar sig över och hjälper honom. De berättar också att gossen Beckett såg i huset är sonen till en liberal politiker. Han har tydligen kidnappats av en tokorgansiation långt ut på högerkanten.

Vem i hela världen kan man lita på

Så vad göra nu? Uppsöka USA:s ambassad i Aten. En bra idé på pappret, men det blir snabbt uppenbart att Beckett inte borde gjort detta, trots allt. Så för att nu travestera gamla proggarna Hoola Bandoola är man benägen att säga; vem i hela världen kan man lita på? I stort sett ingen. Förstås. Helt oförskyllt har Beckett syltat in sig i en konspiration på högre nivå än han kunnat föreställa sig.

Har sett det bättre förr i bättre tappning

Om detta låter som gott stoff för en rafflande thriller är det inte konstigt. Det här är nämligen i grund och botten en bra historia i facket paranoia, på flykt och eller bevisa sin oskuld. Men vi har sett det förr i avsevärt bättre tappning. Några av de bästa i nischen är till exempel Tre dagar för Condor med en ung Robert Redford, Frantic och Jagad, de två sistnämnda för övrigt båda med Harrison Ford.

Synd bara att Beckett sviker på de flesta punkter. Till att börja med är spänningen inte vad den borde vara, regissören lyckas till exempel sällan omsätta de givna situationerna till actionsekvenser så att potentialen i dom samma utnyttjas till fullo. Om jag säger så här; många andra nutida actionregissörer må köra konceptet i botten genom att inte veta när de ska sluta, men den här har simplifierat i mesta laget och satt den svettiga utsattheten på undantag.

Saknar nerv

På ett sätt är det svårt att riktigt sätta ner fingret på vad det är som inte funkar i Beckett, men kanske är det att den i förvånansvärt hög utsträckning saknar nerv trots att historien verkligen inbjuder till det. Man känner aldrig den suspense man hade med ovannämnda titlar och låt säga klassiska 80-talsthrillern Ingen utväg med Kevin Costner i högform. Varför? Förmodligen för att Beckett är en slappt berättad film. Regin och klippningen hade behövts stramas upp avsevärt.

Bortslösad Vikander

Vidare får man nog säga att John David Washington inte ger samma karismatiska intryck som i vare sig Tenet eller BlacKkKlansman. Förmodligen för att han ska spela ”a common man”-rollen här, men det hade likväl varit en fördel om han tillåtits spela ut ett större register.

Och på tal om det; Alicia Vikander är givetvis bortslösad i sitt korta inhopp som flickvännen. Tala om besvikelse när hon bet gräset redan efter sisådär en kvart, tjugo minuter.

Såg lovande ut på pappret

Nej, det här var inte roligt. Synd på så rara ärtor i uppslaget dock. Beckett såg ju riktigt lovande ut på pappret, och så visade sig det hela bara på sin höjd vara ett intressant misslyckat mellanspel med hyfsat klädsam 70-talslook i fotot. Synd och skam är nog formuleringen jag letar efter här.

Skriven 2021-09-01