Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Destin Daniel Cretton
Skådespelare: Simu Liu, Awkwafina, Tony Leung, Meng’er Zhang, Michelle Yeoh
Premiär: 2021-09-01
Betyg: 4
Black Widow fick som bekant vänta oskäligt länge på sin solofilm, och nu är det dags för en av Marveluniversumets mindre kända karaktärer att ta plats på bioduken. Shang-Chi hade sin storhetstid i serietidningsform redan under 70-talet bara för att falla i glömska halvvägs in i det efterföljande decenniet, men har på senare år blivit medlem i superteamet Avengers, så någonstans är det väl både logiskt och givet att han nu introduceras på film.
Och inte mig emot, det här är precis som Doctor Strange och Black Panther onekligen en Marvelskapelse som står ut i mängden. Och inte bara för att rollbesättningen till överväldigande delen är asiatisk, utan också för att man gräver ner sig i och väver in den tillhörande kulturen på ett fräscht och respektfullt sätt i den oundvikliga ursprungshistorien.
Ond krigisk fader
När vi först möter Shaun alias Shang-Chi arbetar han med att parkera bilar med bästa väninnan Katy hemma i San Fransisco. Han har inga bekymmer och tar gärna dagen som den kommer. Tills den dag han får ett vykort från sin syster Xialing i Macao. Hon verkar behöva hjälp med att hålla sig undan den onde krigiske fadern Wenwu.
Inte så konstigt kanske eftersom denne har ett förflutet som lika oövervinnerlig som odödligt hänsynslös krigsherre i hela tusen år. Något han klarat av tack vare tio magiska ringar av extraordinärt slag.
Utöver de sedvanliga rädda världen-scenarierna
Som äkta man åt sin älskade Li och pappa år Xialing och Shang-Chi fann han dock lyckan och övergav sitt gamla onda liv, men när den bättre hälften blev mördad återgick fadern till att bli sitt gamla jag med allt vad det innebär av jakt på makt över allt och alla utan tanke på konsekvenserna för de som berörs.
Som synes är det här även en film om usla familjerelationer utöver avhandlandet av de sedvanliga rädda världen-scenarierna, och här måste jag verkligen säga att både skildringen av den kantstötta relationen mellan Shang-Chi och Xialing, och syskonens motsättningar vad gäller pappan är ovanligt väl utmejslade, Särskilt med tanke på sammanhanget.
Magnifik actionsekvens
Fast det hindrar förstås inte att Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings ändå är precis så spektakulär som man förväntat sig. För att inte tala om ovanligt inspirerad. En lång fajtingsekvens på en buss ter sig inget mindre än magnifik i sin iscensättning, och det är inte den enda av samma vara med samma klass i.
Österländsk magi och sägner spelar också en viktig roll, så om jag säger att en drake har stor betydelse i upplösningen blir väl ingen förvånad.
Inte alldeles lätt att förstå
Däremot lär väl en del bli överraskade av det faktum att Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings emellanåt är riktigt rolig. Någon man kan tacka Awkwafina för. Hennes repliker i Kate-rollen träffar rätt i flinnerven nästan varje gång. På samma sätt är Ben Kingsley obetalbar som flummig narr som inte är alldeles lätt att förstå, men ändå ständigt säger roliga saker.
Spänningen hålls vid liv
Men för att nu knyta ihop säcken; Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings är inte bara en av de absolut snyggaste Marvel-filmerna rent visuellt, det är också en av de bästa. Sedan kanske det hela pågår en aning för länge, men det oväntat nyanserade dramat, mystiken och den svettiga spänningen håller intresset vid liv ända fram till eftertexterna. Det går liksom knappast att komma ifrån.
Skriven 2021-09-02
