PAULA HAWKINS – den rosade bestsellerförfattaren om nya verket Ur förtärande eld

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Paula Hawkins är bästsäljarförfattaren med en framgångssaga som går som tåget. Bästsäljaren The Girl on the Train (Kvinnan på tåget) följdes upp av lika hyllade Into the Water (I djupt vatten), och nu är det dags att gå från vatten till eld. Världssläpp av Paula Hawkins nya bok sker den 31 augusti. A Slow Fire Burning (Ur förtärande eld) är en global sensation – och återigen står tre kvinnor i centrum. Tre kvinnor med tre unika historier, som alla blir sammanknutna på grund av ett mord på en kanalbåt i centrala London …

– Du har skapat ett sensationellt morddrama på hemmaplan – igen! Ringer du förresten från “hemma i London” nu – eller är du “hemma i Edinburgh“?

– Just nu är jag “hemma i London” – jag kommer att vara här tills slutet av nästa vecka för möten och promotion av den nya boken. Sedan är det dags för semester! Wales! Det ska bli härligt! Sedan ska jag åka hem till Skottland …!

“Kommer aldrig få en succé som Girl on the Train igen”

– Sist vi sågs så var det för den svenska lanseringen av I djupt vatten (Into the Water). Jag blurbade den svenska paperback utgåvan … Du måste ha massor av utgåvor på alla möjliga språk!

– Det var länge sedan! Jag sparar på olika utgåvor av mina böcker, några av The Girl on the Train har jag framme, men Into the Water-utgåvorna ligger undanpackade. Just nu i alla fall.

– Jag kommer ihåg att du blygsamt sa att du aldrig kommer att få en sådan stor succé igen som den du upplevt med The Girl on the Train … Men jag tror faktiskt att du har fel! A Slow Fire Burning är minst lika bra!

– Tack! Vad roligt att du tycker det!

Ingen gillar Carla

– Och du har återigen tre väldigt intressanta kvinnor i tre av huvudrollerna …

– Ja, Laura, Miriam och Carla. Och ett manligt mordoffer, Daniel. Laura är lite av min favorit, hon har ett tufft liv på många sätt, det är en utmaning för henne bara att existera, och eftersom hon inte är som alla andra märker hon hur folk tittar på henne och dömer henne … Laura har många svårigheter att övervinna under bokens gång. Jag är intresserad av hur folk ser på de olika karaktärerna och dömer dem och får felaktiga uppfattningar, bara eftersom de inte förstår vad som ligger bakom, eftersom de inte ser, eller vet, sammanhanget … När det gäller Daniel så får vi förresten bara lära känna honom utifrån, från andra människors perspektiv, som berättar om händelser där han har varit med … Och så Miriam. Det har hänt saker i hennes förflutna. Saker som pyr och glöder inom henne. Saker som hon inte har processat förut. Nu håller något på att ta form inom henne …

– Du får inte glömma bort Carla! Den tredje av de kvinnliga huvudpersonerna …

– Carla har förmodligen den svåraste situationen av de tre. Hon har förlorat sitt barn. Och hon går inte vidare. Hon klänger fast vid denna händelse och låter den definiera henne och det förvrider hennes liv på något sätt … Carla är den mest osympatiska figuren, det säger alla som har läst boken, ingen gillar henne …

Kvinnor i böcker ska inte behöva vara förebilder

– Jag måste säga att jag gillar karaktären …

– Jag med! Så skönt att höra att någon i alla fall gillar Carla!

– Jag gillar att hon är “contrary” och motvalls … Jag tycker om sådana karaktärer. Som Cathy, Nelly Dean, Scarlett, eller Mary i The Secret Garden … Barn, kvinnor och hundar i litteratur ska alltid vara snälla, trevliga och behagfulla och göra livet lättare för alla andra … Det retade jag mig på tidigt!

– Det är intressant att du säger det! Det är samma här … Jag förstår inte det där kravet att kvinnor på något sätt alltid ska vara förebilder, så kallade “role models”! Fast de bara är karaktärer i en bok! De ska inte behöva vara förebilder! De är individer, unika skapelser! Som du säger, de där invanda konventionerna är något som jag retade mig på också, mycket tidigt … Jag älskade kvinnliga karaktärer som inte dukade under för trycket att vara snälla, söta och behagfulla, som en del av Shakespeares hjältinnor, det är märkligt att det blivit en sådan press på kvinnliga karaktärer att vara så trevliga i våra dagar …

Läste Macbeth som femtonåring

– Jag hade en Shakespeare sagosamling när jag var liten och min favorithistoria var Macbeth och min favoritkaraktär var Lady Macbeth! – Jag satt och ritade bilder av henne och den blodiga dolken …

– Hon var min favoritkaraktär också! Vi har helt klart samma smak!

– Macbeth är ju också en kanonbra crime story! Hur gammal var du när du läste Macbeth för första gången?

– Ungefär femton kanske … det var i skolan. Jag hade inte Macbeth i en illustrerad sagosamling i alla fall! Det hade jag gillat!

Opålitliga berättare

– Minnen spelar en stor roll i dina böcker, speciellt “opålitliga minnen“, “unrealiable memories“.…

– Jag är intresserad av det, att saker man tror veta säkert att de har hänt, kanske har hänt på ett helt annat sätt … Att man bygger sitt liv på en grund som man själv uppfattar som, eller tror är, solid, men i själva verket är det som ett sandslott. Det är en stor del av handlingen i alla mina böcker. Och i fallet med Rachel, i The Girl on The Train, så minns hon även saker som inte har hänt alls, hon konstruerar minnen och narrativ … och har blackouts när det gäller saker som hon verkligen måste minnas.

– “Unreliable narrators” – vi älskar dem ju, just på grund av deras opålitlighet … The Great Gatsby, The Murder of Roger Ackroyd, din egen Rachel i The Girl on the Train … har du själv någon favorit … ?

– Nelly Dean i Wuthering Heights! Definitivt! Det var första gången som jag träffade på en “unrealiable narrator” och jag tänkte direkt att “hon är ju inte att lita på … “ och det var så coolt!

– Jag kommer också ihåg det! Jag hittade en röd bok för några pence i en fyndboklåda … och jag trodde att det var en barnbok på grund av omslaget. Sedan satt jag och läste Wuthering Heighs med förstoringsglas, boken hade pytteliten stil, och jag retade mig på Nelly Dean samtidigt som jag var fascinerad av henne och tänkte “she’s lying all the time!” eftersom begreppet “unreliable narrator” inte var något jag kände till på den tiden.

– Jag var lite äldre när jag läste Wuthering Heights. Det var i skolan. Precis som Macbeth. Jag hade inte turen att hitta boken i en fyndlåda!

Växte upp i Zimbabwe

– Du berättade sist vi sågs att du växte upp i Zimbabwe, när kom du till England för första gången?

– Ja, första gången minns jag knappt, det var när jag var fyra, fem år. Sedan kom jag till England när jag var åtta år. Det minns jag. Det var jul och det snöade! Jag minns så hur mycket det snöade och hur fantastiskt det var! Snö hade jag aldrig sett förut! Det var så mycket som jag aldrig sett förut! Världen såg ju plötsligt ut som i mina story books! Jag växte upp med brittiska story books, och några europeiska barn- och ungdomsböcker. Jag hade ingenting från afrikanska författare, ingenting där texten berättade om den värld jag levde i eller där bilderna såg ut som någonting jag kunde känna igen … och så kommer man till Storbritannien och allt ser ut som i böckerna! Det finns snö! Det finns snögubbar! Det finns slott! På riktigt! Jag minns hur imponerad jag blev av Edinburgh Castle! Det finns på riktigt!

– Hur gammal var du då?

– Åtta år. Nu bor jag i Edinburgh! I alla fall deltid. Jag bor i London också. Det var underbart att bo i Edinburgh under pandemin och lockdown – saker och ting utvecklade sig mycket bättre i Edinburgh än i London. Det var mindre folk. Mindre smitta. Man kunde gå ut och gå. Det finns bergen. Och vattnet. Och naturen. Och slottet! Alltid en fin utsikt! Jag älskar Edinburgh!

Minnen en stor inspirationskälla

– Vad inspirerar dig när du skriver? Det kan vara allt från musik till minnen eller …

– Jag har aldrig musik på när jag skriver! Möjligen klassiskt. Ibland. Men inget med sångtexter, då blir jag bara distraherad. Men minnen är en stor inspirationskälla. Speciellt historier som min mamma berättade. Hon växte upp på 1950-talet i Zimbabwe och hade ett spännande liv. Hon växte upp på landet, med en massa djur och intressanta människor .. Jag älskade hennes historier som hon brukade berätta för mig! Det var det bästa som fanns! Det var ofta väldigt mörka historier … Så jag har definitivt en sagoskatt att ösa ur! Mamma och jag har samma dragning till mörka berättelser!

Hjälper att ha kommit till England utifrån

– Tror du att det är ett plus för dig att se Storbritannien utifrån … I Sverige är det till exempel en engelsman, Colin Nutley, som gjort många av de mest framgångsrika svenska filmerna … Och sist vi sågs sa han att det var så trevligt att bo i Stockholm som är en så “mysig liten stad“, inte alls som London … Svenskar brukar inte tänka på Stockholm, Sveriges huvudstad, som “litet” …

– (Skratt!) Det kan jag tänka mig! Det var intressant! Jag tror definitivt att det hjälper att ha kommit till England utifrån, jag var sjutton när jag flyttade hit själv, för att studera, och jag lägger fortfarande märke till “normala” saker som jag tycker är lite konstiga och ovanliga … Jag tar ingenting för givet. Och så gillar jag väl att studera folk och miljöer … Jag lägger alltid märke till saker.

Uppväxt med Paddington och Miss Marple

– Miljön är viktig … Vi älskar ju alla tåg – man är uppvuxen med Thomas the Tank Engine och björnen Paddington och Hogwarts Express och Miss Marples 4:50 from Paddington, och Hitchcocks The Lady Vanishes … och nu har du med en kanalbåt i din senaste roman! Och kanalbåtar är ju något annat som har en stor attraktionskraft, alla säsonger av Kanaler, båtar, kärlek med Timothy West och Prunella Scales är en stor succé i Sverige … De båda skådespelarna har till och med varit i Stockholm och hälsat på deckarförfattaren Viveca Sten …

– Jag älskade verkligen Paddington och Miss Marple … ja, man är ju uppväxt med de böckerna! Och så åkte jag själv mycket tåg på den tiden som jag skrev om kvinnan på tåget, och jag fantiserade om människorna som bodde i husen som man åkte förbi … Jag tycker om att titta in genom fönster och att fantisera om folk! Nu, i London, bor jag i närheten av en kanal och jag brukar promenera vid kanalen och titta in genom kanalbåtarnas fönster och fantisera om människorna som bor så där på båtarna och vilket liv de har …

“Här skulle det kunna ligga ett mordoffer”

– Gjorde du många utflykter för att studera kanalbåtar och kanalbåtsliv?

– När jag började att skriva A Slow Fire Burning så var jag i London, det var innan pandemin, och jag var så fascinerad av att så nära min lägenhet och så nära citylandskapet fanns en kanal … och känslan av natur och avskildhet. Och båtarna är ofta så fina! De kan vara målade i rosa och vitt eller ljusblått och fint inredda och riktigt gulliga … Men så kommer man ibland förbi en illa medfaren gammal kanalbåt som är halvt nedsjunken i kanalen och ser övergiven och oälskad ut … Och då tänker jag “Här skulle det kunna ligga ett mordoffer!” Jag har förresten också sett Kanaler, båtar och kärlek, men jag har faktiskt aldrig varit på en husbåt eller kanalbåt. Jag har bara gått förbi och fascinerats av dem och tänkt på var man kan gömma en död kropp …

– Du låter som Viveca Sten på hundpromenad! “Här på stranden eller bakom klipporna blir bra!” Jag, på samma promenad, njuter av utsikten eller funderar på hur jag inte ska trampa i hundlort …

– (Skratt!) Vad roligt! Det är något speciellt med oss deckarförfattare! Jag kollar alltid in omgivningarna och funderar på var jag kan gömma ett mordoffer … !

Älskar The Thursday Murder Club

– Gör du en massa research innan du sätter igång med skrivandet?

– Nej faktiskt inte … det är mest fantasi. Promenader, iakttagelseförmåga och fantasi.

– En ny trend i deckarvärlden är att sammansmälta deckare med feelgood och romance … Det har snabbt blivit väldigt populärt och väldigt säljande. Jag har läst fem nya svenska alster bara i år, och en brittisk nyhet, The Thursday Murder Club …

– Jag älskar den boken! Richard Osman! Jag är full av beundran för honom och den boken! Den är perfekt!

Har en mörkare sida

– Du har ju skrivit en hel serie med romance innan … har du själv funderat på att slå mynt av feelgood möter crime time vågen och göra en egen hybridserie … ?

– Nej, faktiskt inte … Jag gillar verkligen The Thursday Murder Club …och Richard Osman klarade av att få ihop allt, pusseldeckare och feelgood och kärlekshistorier, men jag vill inte skriva sådant själv. Jag är inte lagd åt feelgood romance hållet egentligen … Jag har en mycket mörkare sida! Och jag gillade inte riktigt min korta romance karriär. Jag tyckte inte om att skriva efter den typen av mall, där man ska marknadsföra att bli ihop med någon som ett lyckligt slut … Det är inte säkert att det är något lyckligt slut, eller ens ett slut. Man och barn leder inte automatiskt till lycka – ofta är det tvärtom — och i verkligheten är många familjer olyckliga – och ändå ska man låtsas som att det regnar, i romance och feelgood genren. Det är falskt på något sätt …

Blir för tråkigt att utgå från samhällsproblem

– En annan trend i deckare i Sverige är aktuella samhällsfrågor, samhällsengagemang, heta nyheter och “current affairs” … Det är egentligen en gammal tradition, Sjövall-Wahlöö, Stieg Larsson, senare Börge Hellström och Anders Roslund, Roslund har en bakgrund som journalist, deras bok Tre sekunder har också blivit Hollywoodfilm, The Informer med Joel Kinnaman …

– Vad intressant! Nej, jag tänker aldrig på att utgå från en samhällsfråga eller ett samhällsproblem, jag tycker att det blir för tråkigt då. Jag har däremot med många aktuella saker i mina böcker – bland annat våld i hemmet, förtryck, missbruk, effekterna av trauma, relationer som går snett, kvinnors roll i samhället … Men det är aldrig huvudsaken i mina böcker.

– Förr i tiden var det en gyllene era för singeldeckare som Miss Marple, Hercule Poirot och Sherlock Holmes … Man slapp utfyllnadsmaterial som där deckaren ska hämta på dagis och fixa mellis och tvätta fotbollskläder innan det är dags för mördarjakt … Tror du singeldeckarna kommer att göra en comeback?

– Det är en intressant fråga. Jag älskar de där gamla deckarna! Man är uppväxt med dem. Och jag tror att de, och den modellen för spänning, kommer att göra en comeback. Men själv har jag aldrig deckare med i mina böcker, jag skriver mer ur synvinkeln offer och mördare. Nej, förresten, i A Slow Fire Burning har jag faktiskt en deckartyp med, någon som nystar i mysteriet och försöker komma underfund med vad som har hänt … ! Så då har jag bidragit till singeldeckarens comeback!

Vill skapa mer nyansrika karaktärer

– Vi umgås ju mycket i deckarkretsar, och pratar våra favoriter, och alla gillar dina böcker …

– Tack! Vad kul att höra!

– Och samtidigt, ingen, eller nästan ingen, gillar dina karaktärer, de är “osympatiska” och “svåra att tycka om” och “jobbiga” … Fast jag måste tillägga att jag gillar dem, för att de är jobbiga och motvalls …

– Kul att du tycker det! Jag vänder mig mot att kvinnor måste vara “kind, caring & nurturing” … De ska alltid vara snälla, behagfulla, vackra, goda, ta hand om allt och alla … och trivas med det. Och sträva efter det. Det är en sådan kliché. Och den är inte alls sann. Jag vill skapa mycket mer nyansrika och intressanta karaktärer …

Favorit att hänga med i senaste romanen

– När det gäller trevliga karaktärer … Vilken är din favoritkaraktär att skriva om och vem skulle du helst hänga med … Alltså, i din senaste roman A Slow Fire Burning …

– Jag älskar Laura, men den som jag tycker allra, allra bäst om och den som jag helst skulle vilja umgås med är Irene. Hon är underfundig och rolig, en lite nedtonad karaktär som det är lätt att missa hur intressant hon är, och jag tror att hon har haft ett mycket intressant liv i det tysta … Och så gillar hon böcker! Vi skulle kunna prata om böcker! Vi har exakt samma smak!

– Irene är också din överraskningsdeckare … Även om du inte har några konventionella deckare eller “sleuths” i dina böcker …

– Ja, Irene är den karaktär som är mest lik en detektiv eller en problemlösare i boken — hon är den som hjälper till att lösa mysteriet. Jag antar att det där är på gränsen till spoilervarning att jag berättar det … Men jag hade inte planerat det. Det bara blev så! Det blev en överraskning även för mig! Men Irene är den som iakttar från sidolinjen, hon är den som observerar de andras beteenden och drar slutsatser … Mycket försiktigt och väl avvägt. Hon rusar aldrig in i någonting.

Få lyckliga kvinnliga singlar i litteraturhistorien

– När jag läste engelsk och amerikansk litteratur så stod där i en fackbok att det bara finns två kvinnor i hela litteraturhistorien som är lyckliga singlar … Agatha Christies Miss Marple är en av dem, och den mest kända, och den andra är en av de mindre kända karaktärerna i Virginia Woolfs To the Lighthouse. En kvinnlig karaktär i litteraturen – oavsett litteraturgenre – ska alltså ha som “plot” och motivation att “bli ihop”, att skaffa en man, eller man och barn. I verkligheten finns det massor av lyckliga singlar, och litteraturen ska annars “lära oss om livet” och “spegla verkligheten” – men i detta fall reflekterar inte litteraturhistorien livet … Som ett livs levande exempel på lycklig singel själv – har du funderat på att skapa en riktigt kick ass lycklig singelhjältinna som framtida studenter av engelsk och amerikansk litteratur får läsa om, så att det i alla fall finns tre berömda exempel … ?

– Du har så rätt! Absolut! Det finns massor av lyckliga singelmän i litteraturen … Och avsaknaden av lyckliga singelkvinnor i litteraturhistorien är extra ironisk med tanke på hur det ser ut i verkligheten. Jag läste precis en vetenskaplig undersökning om lycka – forskarna hade kommit fram till att de lyckligaste människor som finns är ogifta kvinnor utan barn. Vi behöver inte passa upp på andra, vi behöver inte finna oss i andra människors nycker, vi kan leva vårt eget liv på våra egna villkor … “We don’t answer to anybody´!”. Ja, jag trivs med det och jag kan känna igen mig i den lyckomatrisen … Felet med lyckliga litterära karaktärer — både män och kvinnor – är att de inte alltid blir så lyckade litterära karaktärer. Mina bästa karaktärer är ofta olyckliga och förtvivlade och arga, som Rachel och Miriam och Carla … Men jag ska verkligen jobba på att skapa några lyckliga singelkvinnor i mina böcker i framtiden – för att spegla verkligheten!

– Tack så mycket för intervjustunden!

– Tack så mycket för att du läst boken och för dina spännande och roliga frågor! Jag hoppas att vi kan ses live i Sverige – riktigt snart! Tills dess håller jag till godo med semester i grannlandet Wales …!

Skriven 2021-06-03

Läs JPS Medias recensioner av:
PAULA HAWKINS : UR FÖRTÄRANDE ELD

Om Paula Hawkins böcker:
A Slow Fire Burning har världssläpp den 31 augusti 2021.
Den svenska översättningen Ur förtärande eld ges ut på Forum förlag.
I djupt vatten och Kvinnan på tåget kommer ut som E-bok på samma förlag.
Ur askan … i elden! Från tåg till kanalbåtar! Gör dig redo för ett riktigt spännande Paula Hawkins hattrick!