Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Matteo Garrone
Skådespelare: Roberto Benigni, Federico Lelapi, Rocco Papaleo, Massimo Ceccherini, Marine Vacth
Premiär: 2021-08-27
Betyg: 2
1996 pratade jag med Udo Kier på en bar. Jag frågade vad han jobbade med för tillfället, och han sa att han var med i en ny film om Pinocchio. Jag frågade förstås vad han spelade, och på sitt oefterhärmliga sätt svarade Udo “The bad guy, of course!”. Det här var Steve Barrons version, som jag har för mig att jag såg dubbad till svenska på video något år senare. Den var rätt kass. Eller kanske mycket kass. Jag minns inte.
År 2002 två regisserade Roberto Benigni en version av Pinoccho, och för att göra den så bisarr och konstig som möjligt, spelade Benigni själv titelrollen. Javisst, en överspelande 50-åring gestaltade den lille pojken av trä! Det här var en plågsam film.
I den nu bioaktuella versionen, som regisserats av Matteo Garrone, är Roberto Benigni tillbaka – men den här gången spelar han Gepetto; farbrorn som snidar till Pinocchio, därför medverkar han bara i början och i slutet av filmen. Garrone ville göra en film som ligger närmare originalhistorien, till skillnad från alla tidigare barnvänliga versioner.
Resultatet har blivit en film i genren Vad i helvete är det jag tittar på?
Den fattige Gepetto får en magisk träbit. Träet verkar vara levande. Han snidar pojken Pinocchio, som genast vaknar till liv och ropar “Pappa!”. Pinocchio är en dumdristig och olydig pojke som sällan gör vad han blir tillsagd. Han beger sig av och råkar ut för diverse äventyr. Eller vad det nu är han råkar ut för. Handlingen är mest en enda röra och jag hade svårt att koncentrera mig. Det hela går ut på att Pinocchio vill bli en riktig pojke, och den kan han bara bli om han lyder sin “far” Gepetto. Där har vi historiens moral.
PINOCCHIO är tillåten från sju år, men jag skulle vilja se de sjuåringar som klarar av att sitta kvar under de två långa timmar och fem minuter filmen varar – och som lämnar salongen utan att ha blivit gravt traumatiserade.
Jag tyckte att barnprogrammet DEN LILLA TEATERN SPELAR FÖR DIG var otäckt när jag var barn – men den här nya PINOCCHIO är sju resor värre. Pinocchio spelas av en liten gosse, Federico Ielapi, som sminkats för att se ut att vara gjord av trä. Han ser snarare ut som en unge med en väldigt allvarlig hudsjukdom.
Under färden träffar han på diverse varelser som ser ännu värre ut, bland annat en snigeltant, en apa och en fisk. Samvetets syrsa, som nog inte hette Benjamin, ska vi inte tala om – han ser ut som ett kravlande grönt pervo.
Filmen känns som en enda lång, men vacker, mardröm – den är betydligt otäckare än CANDYMAN, som jag såg i förmiddags. Jag har ärligt talat ingen aning om vilken publik den här filmen riktar sig till. Det är ingen barnfilm, det är ingen familjefilm. Vuxna som är intresserade av italiensk kulturhistoria, kanske. PINOCCHIO är lång, tråkig, och aldrig rolig eller spännande.
Filmfotot är utomordentligt och miljöerna är stämningsfulla. Det är flott och välgjort – men väldigt svårt att sitta igenom om man inte är specialintresserad. Det är även en fördel om man gillar groteskt överspel och groteskerier rent allmänt.
För mig är Pinocchio främst förknippad med de få minuter ut Disneys film som visades på juldagen på dansk TV när jag var barn. Pinocchio och Jesper Fårekylling. Pinocchio är bäst på danska!
Skriven 2021-08-26
