GUNILLA BERGSTRÖM gjorde allt; film, teater, böcker och konst

Klicka på bilden, för att se hela bilden

För många barn är det första mötet med bio en Alfons Åberg film. Georg Riedels omisskännliga jazziga trudelutt bygger upp förväntningarna och se där … bioupplevelsen kan börja! Trender kommer och trender går, men Alfons Åberg består! Konstnären Gunilla Bergström var och är ett geni. För alltid. Hennes livsverk inom den svenska barnbokskonsten är obestridligt, men färre tänker på hennes omistliga bidrag till teater, visa och film.

Det blev många musikaliska samarbeten med Georg Riedel genom åren, inom film, visa, musikal och teater. Gunilla Bergströms allra bästa skapelse, syskonen Bill och Bolla, fick sin historia berättad på rim. Bill och hemliga Bolla är fortfarande en klassiker och milstolpe inom svensk barnfilm och barnteater, och har gjort så mycket för hur man ser på och inkluderar barn med funktionsvariation. Detta var långt innan Bamse och Brummelisa fick lilla Brumma. Gunilla Bergström låg både före sin tid och var helt rätt i tiden.

Gamla tidningar och piprökande – och inget Göteborgsvarv

Många som läser Alfons Åberg idag slås av hur gammal pappan verkar vara – han tränar inte, han går inte klädd i lycra, han har aldrig färgglada kläder, han springer inte Göteborgsvarvet, han har inga gymtider att passa, han äger inga jeans, han uppdaterar inte sina sociala medier hela tiden … och självklart har han inte den senaste coolaste iPhonen.

Dagens föräldrar är lite mer inne på att så länge som möjligt klä sig som, bete sig som och vara som trendiga tonåringar.

Och hur är det med farfar och morfar? De har DIY-projekt på gång, bygger växthus och veranda, tränar för triathlon, har de allra senaste coolaste cykelmodellerna, de allra senaste trendigaste “paddorna” och mobilerna, och givetvis förfasar de sig över att Göteborgsvarvet har blivit inställt – för andra året i rad!

Rör inte sågen!

Gammalmodige pappa Åberg skulle kunna vara Gunilla Bergströms pappa. Pappa Åberg är bara närvarande i pösiga, oformliga kläder, och han läser prasslig tidning (en typisk traditionell form av gammalmedia) och han röker pipa. Efter en hård dag på jobbet sjunker han ner i soffan och halvsover framför nyheterna, eller något annat tråkigt program vars tider måste passas (istället för att kolla in allt på SVT play) och som Alfons är helt ointresserad av. Träna? Aldrig! Fast någon gång i sitt liv måste ju pappa Åberg ha haft ambitionen att göra ett DIY-projekt, eftersom det finns en verktygslåda i huset, med en såg som Alfons absolut inte får röra, när det byggs koja i vardagsrummet.

Ceci n’est pas une pipe

Pipan som pappa Åberg ständigt bolmar på (även inomhus) skulle idag vara ett no-no i en allt mer politiskt korrekt värld. Till och med barnbokskaraktären Cruella de Vil (känd från Dodie Smiths barnbok) har slutat röka i sin senaste film.

Man kan kontra med att pipan egentligen inte är en pipa – det är bara en bild av en pipa. (René Magritte hade i alla fall uppskattat skämtet). Men det brukar inte lugna de som vill “rensa upp” allt som är politiskt inkorrekt i gamla barnböcker.

Sockerfri god natt saga

Det är heller inte okej att ge barn socker i en barnbok, eller att låta dem dricka saft — speciellt inte så nära läggdags. Att Alfons drack saft (istället för bara rent vatten) efter att han borstat tänderna gav upphov till ett ramaskri i nutidens barnboksdebatt – 1972, när God natt, Alfons Åberg var ny, var det ingen som höjde ett ögonbryn.

1970-talet verkar ha varit en friare tid när det gäller hur saker ska vara, och hur folk ska vara, och vad som är tillåtet, och vad som är absolut förbjudet.

Skulle saftglaset censureras i nytryck av boken? Debattens vågor gick höga. Saftglaset finns i alla fall – än så länge – fortfarande kvar. Som en symbol för friheten i 1970-talets barnkultur.

En snäll och enkel kille

Så många har inspirerats av Alfons Åberg. Så många har identifierat sig med Alfons Åberg. Vad har han betytt för dagens författare?

Daniel Sjölin, som debuterade som barnboksförfattare 2017, hade Alfons som sin egen personliga favorit. Han var övertygad om att böckerna handlade om honom och han tyckte att han själv såg ut som Alfons. (Jo, visst finns det en viss likhet!) Attraktionen var att Alfons var en snäll och enkel kille, och Daniel såg sig själv som en snäll och enkel kille.

Kanske är framgångsreceptet så enkelt: i grunden är vi alla snälla och enkla.

Det är därför Alfons fungerar så bra – överallt och i alla tider.

Fast Gunilla Bergström har också vänt sig mot att Alfons inte alls ska ses som snäll, i alla fall inte för snäll, och hon har gång på gång räknat upp alla tveksamma beslut och elaka saker som han gör – bland annat mot lillkillen i Alfons och odjuret.

Romarna kan roa sig med Alfons Åberg

Var man än växer upp i världen, så nog finns där Alfons böcker. Det finns till och med Alfons Åberg böcker på latin, så om några romerska barn skulle göra en tidsresa till vår tid – ge dem Alfons Åberg och så har du introducerat vår tidsepok!

Gunilla Bergström har gjort så mycket för att bidra till att sätta Göteborg på den litterära kartan. Bland det första folk ser när de sneddar från Göteborgs Centralstation mot spårvagnarna är Alfons Åbergs Kulturhus, som tronar vid ingången till Trädgården, där det hålls konserter och andra evenemang.

Alfons Åberg blev en serie

Gunilla Bergström verkade alltid finnas på plats på varje Bokmässa – den berömda Bok-och-biblioteksmässan som hålls varje år på Svenska Mässan i Göteborg. Alltid lika glad, pigg, öppen och pratsam! Vi träffades varje gång och varje gång verkade hon en ny bok ute och en ny bok i tankarna.

Alfons äventyr gav intryck av att vara en outtömlig källa till inspiration.

Oftast kom hyllningarna som ett brev på posten, men en gång hade DN skrivit något mindre positivt om en Alfons-bok, och då var hon riktigt ledsen. De hade inte kommenterat själva boken, utan istället riktat in sig på att kritisera att det var en serie, och i och med att det var en serie (alltså: i den mening att det finns fler än en av något) måste det automatiskt vara dåligt, eller i alla fall mindre bra.

Man ska inte bry sig om vad andra tycker!

– Man ska inte bry sig om vad andra tycker och skriver, man skapar ju för sig själv och för att man själv tycker att det var bra …. Men ändå. Det är ju ändå DN! suckade hon och räknade på hur många som kunde ha läst sågningen. Men hon gav svar på tal. I DN.

För folk som debuterade på 70-talet var det där med serier en öm punkt. Idag är det ingen som bryr sig om sådant, allt och alla får uppföljare eller prequels, och hyllas i alla fall.

Att det bara ska finnas EN av något som är bra och älskat av många, är en ganska snål inställning till livet, menade Colin Nutley när han gjorde en ny Änglagård-film, och publiken höll med.

Att bara en enda Alfons-bok är för lite … det håller miljoner barn med om. Vilken Alfons som är bäst … det varierar på hur gammalt barnet är och vad som håller på att hända i barnets liv. Alfons ålder varierar och ibland är han liten fyraåring och behöver nattas, ibland är han sju och ska börja skolan (förr i tiden började barn skolan när de var sju år). Det innebär att Alfons kan ha vardagsäventyr som passar barnen i många år.

Karaktären stannade kvar och ville vara med i fler böcker

– Jag oroade mig faktiskt själv för att det höll på att bli en serie, påpekade Gunilla, men jag kom ju på fler och fler äventyr med Alfons, så vad ska jag göra åt det?

Ja, Alfons Åberg var som hennes egen personlige Sherlock Holmes. Han lämnade inte sin skapare i fred och han ville ständigt göra comeback.

Men visst älskade hon sin skapelse och att börja med ett nytt äventyr!

– Det allra roligaste som finns är att börja! berättade hon. Att sitta med blanka blad. Att sitta med kataloger, att klippa och klistra, att rita …

Hoarder eller pysselmästare

Idag skulle Gunilla beskrivas som en riktig hoarder, eller kanske en pysselmästare, för hon sparade verkligen på allt och skapade av allt. Gamla IKEA-kataloger, reklamblad … vad som helst som man kunde klippa ur. Hon tyckte det var så kul att berätta att “det har jag klippt därifrån, det har jag klippt därifrån, och det där, det kom därifrån …” Det är något visst med taktila material. Bilderna är fulla av minnen.

Idag finns inte IKEA-katalogen längre. Allt finns bara på internet. Liksom många av de “källor” som Gunilla sparade på, samlade, öste inspiration ur och klippte ur.

Hon var så lycklig när hon berättade om sitt skapande och hon verkade så lycklig i skapandet.

Hon verkade mindre lycklig när det gällde skrivandet, som om hon hade mindre självförtroende i textrollen, eller kände skrivandet som mindre lustfyllt, men den nedrans boken var ju tvungen att ha text!

Överanalysera inte bilderna

Alla vuxna som försöker analysera bilderna irriterar henne. Som att olika saker i bilderna skulle symbolisera olika saker.

– Jag menar, se här … Alfons står här och har ångest och oroar sig, han skiter väl i om bokhyllan är tom eller full, om den är ritad eller klippt ur en katalog … det finns inget symboliskt i det alls! förklarade hon och visade på olika uppslag och kommenterade vad förståsigpåare hade försökt läsa in i hennes böcker.

Går det att ge alla rätt?

Om man vill vara diplomatisk och ge alla sidor rätt — även de stackare som försökt vara duktiga och analysera (en gång fick Babels Daniel Sjölin en offentlig avhyvling mitt under ett scenframträdande för att han analyserade) så kan analysfantasterna kanske ha lite grann rätt … för när det gäller stora konstnärer sker förmodligen mycket av skapandeprocessen undermedvetet.

Gunilla Bergström var så tonsäker i sitt bildskapande.

Men Gunilla Bergström verkade aldrig lägga in symboler och dolda undermeningar medvetet (inte som alla Beatles-referenser till förbjudna substanser och annat jox som förståsigpåare och fans kan prata om och analysera i decennier – bokstavligen!). När det gäller Gunilla Bergström … What you see is what you get. Story. End of.

Det är precis det som barn gillar — och som gör att barn och Gunilla Bergström var på precis samma våglängd. År efter år efter år. Hon gjorde barnböcker för barn, inte för deras vuxna, inte för kritiker, litteraturvetare, konstvetare eller förståsigpåare. Även om det naturligtvis är roligt att också få bra kritik (även från DN, som inte gillar serier).

Till synes spontant och oplanerat och utan spärr

Gunilla Bergströms skapande var spontant och till synes oplanerat – allt var bara glädje och lustfullt. Precis som när barn skapar. Innan de fått den där spärren. Är detta bra nog? Är andra bättre? Vad ska andra tycka?

Gunilla lyckades vara ensam med sitt skapande och sin skapande värld och att bara ha sig själv och sina egna känslor som ledstjärna. I alla fall tills boken var klar och kom ut på marknaden.

Var finns Alfons mamma? (Vem bryr sig!)

Gunilla retade sig också på alla vuxna som frågade efter Alfons mamma.
– I min fantasi har Alfons en mamma. Han har syskon också. Och en stor släkt och …

Men självklart fanns det inte plats att rita in alla dessa människor i God natt, Alfons Åberg. Pappa Åberg representerar den vuxne. Alfons Åberg representerar barnet. Fler karaktärer behövs inte. Sedan var debuten God natt, Alfons Åberg alldeles perfekt!

Det begränsade (sov-)kammarspelet har sin charm!

Senare har Alfons värld utökats med fler karaktärer, en farmor, retfulla kusiner, vännen Viktor, vännen Milla, hemlige Mållgan, katten Pussel … och så vidare. Men det finns något visst med att begränsa sig, att skapa ett kammarspel i sovkammaren, en perfekt duodynamik. Att bara ha “två skådespelare” och att visa hur mycket man kan göra med dem …

Det fungerade när två resande småpratade i klassikern I väntan på Godot. Det fungerar absolut i God natt, Alfons Åberg … i väntan på sovdags! Och visst är det roligt att den vuxne tröttnar först?! Vissa saker är klassiker och blir aldrig gamla!

Utomlands ifrågasattes inte att pappan uppfostrar pojken

När Alfons gjorde succé i land efter land berättade Gunilla stolt att där frågade man minsann inte efter Alfons mamma!

– Det finns kulturer där det är självklart att en pojke ska uppfostras av en man, pojken ska ju bli man, så de brydde sig inte om mamman, och förlaget som trodde att det skulle bli en stötesten i marknadsföringen att det saknades en mamma i böckerna! berättade Gunilla, fylld av glädje.

Alfons finns idag på 35 olika levande språk – plus latin.

Barnteater med Alfons och Bill och Bolla

Nu till något mycket viktigt – barnteatern. Barnteater är hur nästa generation skolas in och får teatervana. Barnteater är hur vi lär oss att älska teatern från allra första början. Precis som paket med Alfons-rullar ger barn biografvana. Man får helt enkelt mersmak – mycket tidigt!

Gunilla Bergström är så mycket mer än Alfons – och allra bäst är hennes böcker om Bill och Bolla! Bill och Bolla har liksom Alfons blivit tecknad film och de har även haft mycket lyckade teaterturnéer. Bill och Bolla är Gunilla Bergströms mest personliga skapelse och den mest självbiografiska. Bokserien kom till när familjen själv hade fått en dotter med funktionsvariation att anpassa sig till.

Barnen ser att Bolla själv är ju glad!

Det är alltid intressant att titta på publikens reaktioner under en föreställning. Vuxna relaterar till hur jobbigt det är, stackars föräldrar, vilken utmaning det är att uppfostra en unge med en funktionsvariation … Barn tycker bara att Bolla är rolig och snäll. Även om hon inte pratar. “Bolla själv är ju glad!” säger storebror Bill och de där orden … Det är som om de löser upp den gordiska knuten. Och knuten som de vuxna haft i magen. Bolla själv är ju nöjd och glad, så vad finns det att oroa sig för?!

Visst kan Bolla prata!

Så många barn var efteråt förbluffade över att Bolla kunde prata när de fick träffa skådespelarna.
– Kan du prata nu? frågade en liten pojke helt oförstående.
– Ja, för Bolla är ju bara en roll …
I pjäsen var det Bill som fick sköta snacket. Och han snackade mest även i mötet med publiken.

Bolla för barnen var ju på riktigt. Hon var inte bara en roll … Hon var en liten flicka som skrattade mycket, busade mycket och pratade inte alls. Fast hon spelades av en vuxen skådespelerska.

Att illusionen går hem är ett testamente till Gunilla Bergströms klockrena manus. Den unga publiken lever sig in i scenens verklighet, och den blir till den verkliga verkligheten.

“Visst låter jag som pappa Åberg?”

Björn Gustafson, även känd som original-Dynamit-Harry i Jönssonligan, är original-Alfons. Och Alfons pappa. Han turnerade länge med Alfons-föreställningar.

– Varje gång säger barnen att jag inte ser ut som pappa Åberg, och varje gång säger jag: “Men jag låter väl som pappa Åberg?” och varje gång svarar de “Jaaa …”!

Jag gjorde en intervju med Björn Gustafson efter en föreställning och några barn ville absolut inte gå hem. Istället kravlade de upp på scenen och letade efter hemlige Mållgan.

-Var blev han av? frågade de.

-Varför försvann han?

-Var har du honom?

Respektera alla kompisar – och inkludera alla i leken

Alfons och Mållgan och Viktor spelades av dockor. När Alfons hittar en riktig vän, Viktor, så behöver han inte sin låtsasvän Mållgan längre. Så då försvinner Mållgan till någon annan som behöver en hemlig vän.

Det gillade inte ungarna.

– Fy vad taskig Alfons är! Varför kan de inte leka tillsammans alla tre?

Ja, man ska så klart inte dissa en gammal kompis för att man får en ny. Man kan leka tre!
Och visst är fantasikompisar lika verkliga och lika mycket värda respekt!

Gunilla Bergstöms fantasikompisar, med Alfons i spetsen, har i alla fall varit hennes sällskap i många år. Till glädje för så många människor runt om i världen!

Genialisk konstnär och riktigt go’ människa

Gunilla Bergström var en fin författare och en genialisk konstnär men framför allt – en riktigt go’ människa!

Hennes fantasivänner lever vidare för evigt – och även Gunilla med sitt stora leende och pratglada sätt lever vidare i vår fantasi. Hon har hyllats som den som slog ett slag för vanligheten och för den vanlige ungen. Alfons är ju så vanlig. Säger alla förståsigpåare.

Men här låter jag Gunilla Bergström själv få sista ordet från ett av våra många möten:

– Det finns inga vanliga ungar! Alla är ovanliga! Alla är unika!

Alfons, Viktor, Mållgan, Milla, Bill, Bolla och alla de andra… de är alla unika. Precis som sin skapare.

Skriven 2021-08-26