Klicka på bilden, för att se hela bilden
När jag flydde Tjeckoslovakien, så fanns det utanför ingången till trappuppgången där jag bodde en grop. Någon lade plankor över gropen, och när de ruttnat bort lade de som inte orkade hoppa över gropen dit nya. Efter sexton år, när jag med det danska kulturministeriets stöd för första gången återvände till Tjeckoslovakien som den danska filmindustrins representant med min film A day in the life, fann jag gropen på sin plats. Av regn och väderlek något förändrad, men samma grop. Måhända tänkte man att den var bra att ha ifall det skulle läcka på samma ställe igen, men jag, skrivande i den psykiska automatismens fart kan inte komma på förklaringen till varför man under alla dessa år lät bli att reparera det sönderslagna fönster som från trappuppgångens mellanvåning stirrade på gropen.
Jag tror att gropen och det trasiga fönstret är ett exempel på en subgenre inom kulturminnesvård.
I november 1989 blev den kommunistiska regimen utsparkad från Tjeckoslovakien och det hus som tidigare tillhörde staten tillföll de som bodde där. Och några månader senare var gropen borta och fönstret blev reparerat. Folk känner nämligen ansvar för det som det äger.
Jag skrev om den långvariga gropen och det sönderslagna fönstret i tidningen Helsingborgs Dagblad, ännu på den tiden då Sören Sommelius var HD:s delägare och kulturredaktör. Sören tyckte att det var en förfärlig historia och att något sådant aldrig skulle kunna hända i Sverige.
Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess, som Julius Caesar uttryckte det redan innan vår tideräkning, och det har flutit inte bara där. Jag bor i ett HSB-hus på en lång, känd, trafikerad gata i Jönköping, kantad med flera HSB-byggnader. Gatan har blivit uppgrävd många gånger under de 20 åren som jag bott på den. Detta av olika anledningar, det kunde ha varit, fjärrvärme- och kabelläggning, breddning för kollektiv trafik, et cetera. När jag flyttade hit, var jag lite irriterad över att från en liten gatubrunn sipprade det ut vatten. Jag tar nämligen inte bussen utan jag cyklar och en del av trottoaren kunde vara förbaskad hal under vissa vinterdagar och nätter. Dessutom är jag en sparsam djävel, jag kokar mina ägg i samma vatten som jag använder till kaffe, jag diskar inte under rinnande vatten, med andra ord, efter alla dessa år, beter jag mig fortfarande lite osvenskt. Så jag tyckte att denna läcka borde åtgärdas så snabbt som möjligt.
Enligt statistik från Svenskt vatten är prisskillnaderna på vatten nästan 500 procent mellan Sveriges kommuner. En av anledningar till denna prisskillnad kan vara vattenledningar som läcker och de ansvariga vet inte var? På min gata är det inte svårt att hitta läckaget.
Vattnet från den här brunnen har läckt i över 20 år nu, dag och natt, inklusive kristna, judiska som muslimska helger. Det spillda vattnet skulle under den tiden lätt fylla Grand Coulee-dammen, densamma som både Woody Guthrie, Bob Dylan och icke minst Lonnie “The King of Skiffle” Donegan sjunger om.
Vattnet kan frysa till men det torkar aldrig. Mina bilder är tagna i juli månad 2021 efter att det var 26 grader varmt några dagar i sträck och solen obarmhärtigt stekte den ovårdade asfalten. Vattnet rinner och rinner och försvinner i en kanal kanske 500 m längre bort. Om Miljö- och klimatminister och dessutom vice statsminister Per Bolund skulle höra om denna läcka, skulle han antagligen inte höja ens sina miljöpartistiska ögonbryn. Om liberalen Sören Sommelius skulle höra om den, skulle han antagligen säga att denna utveckling var han inte förberedd på.
Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker
© Vladimir Oravsky
Skriven 2021-08-23
