JULIA QUINN : SOM I EN DRÖM – högoktanig må gott-läsning, men eskapismen är varken helt tonsäker eller trovärdig historiskt

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Originaltitel: Just Like Heaven
Förlag: Lovereads
Serie: Smythe-Smith-kvartetten (del 1)
Översättning: Olga Brinkborg
Genre: Historisk romantik
Antal sidor: 372
Format: Häftad
Utgivningsdatum: 2021-08-16

If music be the food of love, then play on! Så diktade den stora barden William Shakespeare. Han hade aldrig haft nöjet att höra Smythe-Smith kvartetten i full aktion. Visst, de unga damerna tvingas lära sig musikaliska instrument för att bli attraktiva på marknaden, och därför anordnas också musikaliska soaréer (i hopp om att attrahera tondöva friare?) men om man ska likna musik vid mat … bered er på att bli grundligt svältfödda!

För Honoria är dålig på att spela fiol, hennes kusin Daisy är ännu sämre, hennes kusin Iris spelar cello och ingen kan höra henne för fiolerna, och hennes kusin Sarah hatar att spela piano. Mest av allt inför publik.

Komisk Bridgerton spin-off

De flesta känner till serien Bridgerton, där familjen Smythe-Smith och deras årliga musikaliska soaré finns med som comic relief – det finns åtta böcker i huvudserien, fyra böcker i prequel serien, och otaliga avsnitt på Netflix. Smythe-Smith kvartetten, som inleds med Som i en dröm, är en fristående Bridgerton-spin-off. Det finns fyra böcker i serien – alldeles lagom för att täcka en musikalisk (eller omusikalisk) liten spin-off. Eftersom Honoria har 32 kusiner hade detta kunnat bli en mycket längre spin-off serie.

Omusikalisk, utan lokalsinne, lite charmigt klantig och älskar choklad

Huvudperson i den första delen i serien är Honoria. Hon älskar att äta kaka, främst av allt chokladkaka, hon är totalt omusikalisk, hon spelar fiol för att ställa upp för familjetraditionen, hon är på jakt efter en make och hon är förälskad i sin brors bäste vän, som kallade henne Krypet när de var barn. Honoria är en typisk modern, lite klantig feelgood hjältinna, som gärna trasslar till det för sig och gör bort sig. Som när hon gräver ett mullvadshål för att trampa i och fejka en skada, så att en potentiell friare måste bära henne hem … En stor karl trampar i hålet istället och hon får släpa hem honom. Eller, i alla fall släpa honom en liten bit, innan hon springer efter hjälp, utan att veta vad som är norr eller söder, allt emedan regnet öser ner och gör både henne och karln förkylda …

Charmigt klantig hjältinna

Ja, Honoria är inte bara omusikalisk, hon har också dåligt lokalsinne. Det är lite som om man släppt lös Bridget Jones i en Georgette Heyer-roman. Hjältinnan är chokladberoende, skojig och charmigt klantig, hjälten är fåordig, rik och seriös och kan slå rivaler på käften. Georgette Heyer är så klart den främsta författaren av regency romaner och alla fans och författare av regency romaner har henne som ledstjärna. (Georgette Heyer skrev också utmärkta deckare, väl värda att kolla in!)

Som rosa champagne

Det här är lite som rosa champagne med jordgubbar. Bubblande och sprittande och optimistiskt och inte riktigt av denna världen.

Dan Stevens (känd från Downton Abbey) hyllade “bodice rippers” och liknade Bridgerton vid Downton Abbey förra veckan i en stor intervju, men det är faktiskt stor skillnad mellan serierna (och inte bara när det gäller de historiska epokerna). Julian Fellowes skapelser – som Downton Abbey och även Belgravia – är i grund och botten realistiska dramaserier, även om det finns drag av publikfriande melodrama. För det finns folk som är illvilliga och elaka och som klarar sig, det finns trevliga personer dör i barnsäng, sjukvården är undermålig, det finns inget rinnande vatten och ingen centralvärme och en stor armé av mer eller mindre nöjda tjänare ser till att det finns vatten och värme och allt annat som krävs för att “fint folk” ska kunna leva bekvämt … Och dessa tjänare har också namn och personligheter, drömmar och begär. De är inte bara en del av möblemanget.

Hög barnadödlighet, inget penicillin och anonyma tjänare

I serien Smythe-Smith-kvartetten har tjänarna oftast inga namn, de har inga bakgrundshistorier, inga personligheter, inga klagomål. De flyter runt som skuggor och serverar mat och tvättar och bäddar och fluffar upp kuddar. Man låtsas heller inte om att av alla de glada flickorna som dansar runt på äktenskapsmarknaden kommer en stor del att dö som tonåringar. Att dö ung i barnsäng var normalt. Många av barnen kommer också att dö och aldrig uppnå vuxen (eller tonårig) ålder, då de i sin tur kommer att giftas bort. Vanliga infektioner och förkylningar kan snabbt bli livshotande … fast vänta nu, detta finns faktiskt med i boken. Blodförgiftning från en skråma är en dödsdom, och en av Julia Quinns närmaste påpekade att hjälten måste dö. Vilken respons!

Ha sin kaka och äta den

Men Julia Quinn är ju Julia Quinn, hennes värld är trygg och glad och fluffigt ombonad och lycklig. Inget ont händer goda människor, man behöver aldrig tänka på att det finns fattigt folk eller utarbetade tjänare, och det finns knappt några onda människor eller onda intriger med i boken (bara små missförstånd). Det är en glad och god värld där folk har sin kaka och äter den. Alltså kan man lita på att folk som (medicinskt sett) borde dö av kallbrand och blodförgiftning inte gör det.

För det här är eskapism på hög nivå. Inte helt tonsäkert, inte alls historiskt trovärdigt, men så länge alla gör som Honoria och ler stort under tiden som fiolerna spelar lite falskt och ur takt … då mår publiken gott i alla fall och den läsande publiken kan se fram emot en kvadrupel dos av högoktanig må-gott läsning.