Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Brad Furman
Skådespelare: Johnny Depp, Forest Whitaker, Toby Huss, Dayton Callie, Neil Brown Jr.
Land: Storbritannien, USA
År: 2018
Genre: Biografi, Brott, Drama
Format: VOD
Betyg: 3
Brad Furman är en ojämn herre. På den relativt korta långfilmslistan finns både starka välspelade saker som The Infiltrator och The Lincoln Lawyer med lysande insatser av Bryan Cranston respektive Matthew McConaughey och den slickade men menlösa thrillern Runner Runner. Med City of Lies är regissören dock tillbaka i god – eller i alla fall hygglig – form igen, och ämnet är kittlande verklighetsbaserat. Eller vad sägs om de alltjämt olösta morden på Tupak Shakur och The Notorious B.I.G.?
Så med detta i åtanke; varför låg filmen och samlade damm på hyllorna i två och ett halvt år? Well, den historien förtjänar nästan en egen film. Johnny Depps juridiska långbänkar utgjorde början på eländet. Eller var det verkligen så? Det råder tydligen delade meningar om detta.
Fast det kan lika gärna ha att göra med att Los Angeles-polisen och andra berörda helst hade velat se att filmen inte alls blev sedd. Hundar och hemligheter ligger uppenbarligen alltjämt begravna här. Som om inte detta var nog stämde en israelisk bank filmbolaget Miramax för att de inte fått tillbaka sina monetära garantier i kölvattnet på den inställda premiären, vilket inte hellre hjälpte filmens liv på bio.
Tämligen spännande och gritty
Men oavsett vilket, vad man nu kan konstatera efter att ha avnjutit City of Lies är att det inte är det lättaste att göra film av fall som aldrig fått sin lösning. David Fincher gjorde ett riktigt gott försök med Zodiac en gång i tiden när seklet var ungt genom att servera en film som var tydlig med att det var en film om metodiskt pusselläggande polisarbete i en annan tid. Mitt minne är att detta alster överlag inte var särskilt spännande i ytlig mening, men det var onekligen fängslande.
I fallet City of Lies förhåller det sig faktiskt nästan precis tvärtom. Brad Furman har gjort en tämligen spännande gritty film med en hel del skön realistisk stämning, men den står kanske inte ut så överdrivet mycket från många andra filmer i genren. Så hade det inte varit för att filmen avhandlar lika högprofilerade som känsliga mordfall hade den kanske heller fått lika mycket uppmärksamhet. Ellr granskats lika hårt, för den delen.
Allt annat än intresserade av utredningen
I handlingens centrum finner vi en viss Russell Poole i två tidsåldrar. 1997 var han en het kriminalare som blev befordrad till LAPD:s rån- och mordrotel, och där hamnade Notorious Big-mordet automatiskt på hans bord. Poole engagerar sig starkt i fallet, och i spåren på det samma faller misstankarna på folk i den egna poliskåren. Suge Knight, boss för Tupac Shakurs etikett Death Row Records finns också med i den ruttna bilden. Dessvärre är Pooles chefer allt annat än intresserade av Pooles utredning. I kölvattnet på Rodney King-incidenten och rättegången mot O.J. Simpson vill LAPD inte hamna i blåsväder igen.
Utan korrupta chefer som lägger näsan i blöt
I nutid tjugo år senare är Poole pensionerad från polisen. Men han är också desillusionerad, besviken och kanske framförallt förbannad. I slutänden förlorade han både jobbet och sin familj för fallet han aldrig kunde lösa. Det är då journalisten Jack Jackson kommer in i bilden. Han arbetar på en artikelserie om morden på rapparna, och vill ha Pooles input. Det är uppenbart att den sistnämnde alltjämt är besatt av dem, så han går till slut motvilligt med på att dra igång utredningen igen. Den här gången i privat regi med Jackson, men utan korrupta chefer som lägger näsan i blöt.
Ännu ett misslyckande att lösa gåtan rullas upp
Fast vad hjälper väl det? Att börja snoka runt för svar igen, alltså. Vi vet ju ändå att ingen ännu ställts till svars för att ha tagit Tupac och Notorious B.I.G. av daga. Ja, man kan ju fråga sig varför man då ska se ännu ett misslyckande att lösa gåtan rullas upp. Men det hela ter sig likväl som sagt ganska spännande och, ja, fängslande trots allt. Om än inte på samma precisa auteurorienterade sätt som Finchers Zodiac. Dessutom är knappast poängen att förse publiken med ännu ett löst (film)fall, utan att berätta om en korrupt kultur. Samt för den delen också om två individer som söker avslut. För både sin egen och världens skull.
Och på tal om det går det knappast att bortse ifrån att Johnny Depp och Forest Whtaker båda är utmärkta som Poole respektive Jackson. Kemin dem emellan är uppenbar, och skådespeleriet trovärdigt fullt ut. Det är agerande präglat av lågmäldhet och nyanser utan stora åthävor, och det är högst njutbart.
Skriven 2021-07-26.
Fotnot: Manuset till City of Lies är baserat på Randall Sullivan´s bok med den (över)långa titeln Labyrinth: A Detective Investigates the Murders of Tupak Shakur och Notorious B.I.G., the Implication of Death Row Records´ Suge Knight, and the Origins of the Los Angeles Police Scandal. Forest Whitakers rollfigur Jack Jackson är för övrigt i sin tur löst baserad på just Sullivan själv.
