Klicka på bilden, för att se hela bilden
Att vi ibland söker oss bort, finner avkoppling och tankar kraft via semestrar på fjärran platser, eller uppkrupna i soffan med en trave böcker, är naturligt och helande. Kontrasterna ger näring, och gör att konturerna av vår vardag framträder tydligare och mer uthärdlig. Att däremot tvingas i ofrivillig exil, på det sätt som coronapandemin inneburit för det svenska kulturlivet, medför istället frustration och nästintill andnöd hos våra artister såväl som publik.
Att Helsingborgspubliken varit svältfödda på liveframträdanden, gick inte att ta miste på då Eric Gadd i fredags besökte Sofiero Gård. Evenemanget var nästintill slutsålt och besökarna var alla iklädda ett lite nyvaket och förväntansfullt leende. Det var julaftonsmorgon mitt i juli, och vi var alla barn på nytt.
Sekunder av tystnad summerade ett års frånvaro
Det samma gällde Eric, vars ömsesidiga längtan han otvivelaktigt delade med sin publik. Stort jubel utbröt när han strax efter kl 20, både majestätiskt och med en pojkes busiga uppsyn, gick genom publikhavet upp mot scen. Väl där blev det knäpptyst för några sekunder. Så tyst att när Eric väl trätt på sig gitarren och tittar upp, är ordet ”andakt” det enda som kommer ur hans mun. Det var mycket riktigt andaktsfullt, som att dessa få sekunder av total tystnad summerade ett års frånvaro och längtan. Det blev en lika märkligt som mäktig upptakt – ett möte i tystnadens magiska samförstånd. Efter denna inandning, eller tysta minut om vi så vill, var det allt annat än tyst och livlöst under de nästan 90 minuter som mästerlige Eric Gadd höll hov.
Vackert och ärligt
Att det var Erics blott fjärde framträdande i år märktes, inte genom fel och nervositet, då han efter 35 år som artist onekligen kan sitt material – utan i den förlösande energin. Mellan låtarna, oberoende av dess genre, stundtals hoppade han runt, segerposerade som vid en knattespelares första mål. Det var vackert, det var ärligt, det var synen av en musiker som verkligen älskar mötet med sin publik.
Igenkänningsfaktorn var stor
Mer möte än så här går det dessutom knappast inte att få. Ensam på scen fanns nämligen inga medmusiker eller stor scenografi att gömma sig bakom, utan enbart två gitarrer vilka Eric flitigt växlade emellan. Inledande Let´s Stay Together av Al Green, kändes passande. Att Do You Believe in Me därpå kom redan som låt två, var även det ett gott recept för att fånga publiken i ett järngrepp vilket soulkungen därefter inte släppte under hela kvällen.
Igenkänningsfaktorn var stor i den hitkavalkad som bjöds. Personality, The Right Way, Wish I, Why Don´t You, Why Don´t I, bjöd alla in till spontan allsång. Materialet blev dock aldrig förutsägbart eller slätstruken. Sitt signum troget kryddades varje spår självfallet med segment av improvisation, vilket ofta tog sig uttryck i små funkriff, beatboxande eller den typen av mästerligt wailande som enbart Eric är förmögen till.
”Bara himlen ser på”
Det välbekanta kompletterades effektivt med den nya och hypnotiskt vackra Not Because of You, som han under namnet Moonlet gör tillsammans med sin talangfulla fru Cornelia. Via en fantastiskt energifylld cover av Prince Kiss, var det därefter upplagt för matchboll.
Avslutningen med Kom hit och ta och Bara himlen ser på, var väntad men ack så effektiv. Ingen i publiken varken satt eller var tysta under den euforiska finalen. Urladdningen ramades för dagen vacker in av sommarsveriges allra finaste väder – och det var bara till att instämma i finalnumret: ”Bara himlen ser på, ja Gud, han sitter här uppe och tittar ner. Bara himlen ser på, jag tror han gillar vad han ser!”.
Skriven 2021-07-25
