Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Engelsk titel: Unsane
Regi: Dario Argento
Skådespelare: Anthony Franciosa, Giuliano Gemma, John Saxon, Daria Nicolodi, Christian Borromeo
Land: Italien
År: 1982
Genre: Brott, Mysterium, Skräck
Längd: 101 minuter
Visas på Netflix
Betyg: 4
Eftersom Netflix införskaffat rättigheterna till ett stort, stort, väldigt stort antal italienska filmer, serveras vi nu en hel del glada överraskningar. En av dessa är Dario Argentos Tenebrae från 1982.
… Ja, som ni ser står det Tenebre, utan A:et, i rubriken ovan; den italienska titeln. I Netflix’ app är den även listad som Unsane, vilket filmen kallades i USA ett tag. Själv har jag alltid stavat titeln Tenebrae, så det fortsätter jag med här. Dessutom står det “Tenebrae” på omslaget till romanen som förekommer i filmen.
Alla mord bortklippta på video
Tenebrae släpptes på video i Sverige 1984 som Tenebrae…terror utan gräns. Den var hårt nerklippt av bolaget själv för att undvika totalförbud. Jag hyrde den långt senare, bara för att ha sett den svenska versionen. Jag vill minnas att i princip alla mord var bortklippta, vilket gjorde filmen obegriplig. Tenebrae recenserades i ett nummer av Scandinavian Film & Video. Det var en skoningslös sågning av en kille vars namn jag inte tänker nämna här (men jag känner honom, han går alltid under sina initialer, han är numera framgångsrik filmdistributör, och han har släppt filmer av Argento).
Han skrev att Argento är en obegåvad regissör, som utan anledning låter en kamera glida över hustak till discomusik i flera minuter, och i en scen sitter en man på en bänk så länge, att det blir en lättnad när mördaren plötsligt kommer fram och sticker en kniv i honom.
Mördare med svarta handskar
Tenebrae är en giallo, och en av Dario Argentos bättre filmer – och en av de sista som kan kallas bra. Efter denna gjorde han den övernaturliga rysaren Phenomema (1985), som är rätt fånig, och giallon Opera (1987), vilken brukar räknas som Argentos sista bra film. Allt Argento regisserat sedan dess tycker jag, och de flesta med mig, mediokert, eller direkt dåligt – ett par filmer kan till och med kallas usla.
Åter till Tenebrae. Detta är den klassisk giallo med alla de ingredienser vi förväntar, kryddat med mer blod och våld än filmerna från 1970-talet. Vi får en mördare med svarta handskar, vi får rakknivsmord, vi får ett superestetiskt filmfoto, vi finner ledtrådar i någon form av kultur; i det här fallet en bok, vi får tillbakablickar till en traumatisk händelse i mördarens ungdom, och vi får en intrig som är så härligt ologisk att det kan vara något slags rekord för en giallo, Argento överträffar sig själv.
Skär halsen av folk och fotograferar liken
Anthony Franciosa spelar den populäre, amerikanske deckarförfattaren Peter Neal, som reser till Rom för att marknadsföra sin nya roman “Tenebrae” (“Årets bästa giallo, kanske decenniets bästa giallo!”). John Saxon spelar hans agent Bullmer, som håller i pressarrangemangen.
En galen mördare går lös – en tosing som skär halsen av folk och fotograferar liken. Rakknivsmördaren! När en tjusig kleptoman får halsen avskuren, stoppar mördaren sidor ur Peter Neals bok i munnen på henne. Således blir Neal indragen i jakten på mördaren. Guiliano Gemma spelar polisen Germani, som leder jakten, och som gärna drar sin stora puffra i onödan.
Ödesdigert möte med en yxa
Trots att folk dör som flugor kring Peter Neal, fortsätter pressträffarna. Den otroligt tjusiga Mirella D’Angelo spelar en lesbisk litteraturkritiker som inte uppskattar alla mord på kvinnor Neals böcker innehåller. John Steiner gör en märklig man som har ett kulturprogram på TV. I handlingen figurerar även Neals skumma flickvän Jane (Veronica Lario), som ses smyga omkring i Rom trots att hon ska vara i New York, och Daria Nicolodi spelar en gammal vän till Peter Neal – eller är hon hans kärlek? Jag blir aldrig klok på deras förhållande. Lara Wendel spelar en tösabit som jagas av en hund och har ett ödesdigert möte med en yxa, Eva Mann och Michele Soavi syns i flashbacks.
Byggnadskomplex uppfört av fascisterna
Som jag nämnde är handlingen ologisk. Inga rollfigurer beter sig som riktiga människor – som sig bör i en giallo. Tenebrae är en förhållandevis surrealistisk skapelse. Argento har påstått att den utspelar sig i framtiden – fast jag har aldrig fattat vad han menar med det.
Stora delar av filmen utspelar sig ett ett stort byggnadskomplex som uppfördes av fascisterna, detta för att Argento ville att platsen för handlingen skulle vara genomsyrad av ondska. Detta kan man jämföra med ölhallen i Suspiria, som under andra världskriget var ett tillhåll för nazister, och som Argento använde av samma skäl.
Filmen går i ljusa färger – titeln är Tenebrae, alltså mörker, men filmen är allt annat än mörk. Blå himmel, vita väggar och fasader. Skådespelare i ljusa kläder. Allt kontrasterar mot det knallröda blodet och de mörka handlingarna.
Utstuderade mord
Filmfotot är utstuderat. I filmens mest berömda sekvens (som inte uppskattades av Scandinavian Film & Video) befinner sig Mirella D’Angelo i sin lägenhet, när kameran glider ut ur huset och fortsätter att åka över husets fasad, förbi olika fönster, tills den slutligen hittar mördaren, som är på väg att ta sig in i huset. Detta ackompanjeras av det svängiga ledmotivet av trion Simonetti-Morante-Pignatelli; det vill säga delar av Goblin.
Även morden i filmen är utstuderade. Vissa mord antyds bara med närbilder på offrets ansikte och blodstänk, andra är brutalt detaljerade – en person får en yxa i huvudet i närbild. Scenen där en kvinna, som håller en pistol i handen, får armen avhuggen har jag alltid tyckt är fånig. Hon sitter nämligen på ett synnerligen onaturligt sätt enbart för att kunna få armen avhuggen! Dock citerade jag denna scen i mitt och Mikael Tomasics första seriealbum; “In Memoriam”. I vår serie får en kvinna armen avkapad, och precis som i Tenebrae sprutar blodet över en vit vägg – i vår serie rinner blodet på väggen och bildar ordet “Tenebrae”.
Bäst inte tänka på logiken
Här finns fler scener som är i fånigaste laget. Alldeles i början, när Peter Neal befinner sig på en flygplats och han får ett telefonsamtal, släpper han sin väska på golvet för att gå ett par meter till höger. Detta enbart för att något ska kunna hända med väskan. Slutscenerna; upplösningen, är effektiva, men det är inte utan att man undrar “Jaha, men VARFÖR?!”. Det är nog bäst att inte ställa sig den frågan, det är bäst att inte tänka på logiken överhuvudtaget.
På Netflix ligger filmen enbart med italienskt tal. Jag har aldrig tidigare sett den med italienskt tal. Jag är välbekant med den engelska versionen; med Anthony Franciosas och John Saxons röster, och med Daria Nicolodi dubbad av Theresa Russell. Det känns ovant att se dem med andra röster.
Skriven 2021-05-20
