HELLOWEENs sångare Andi Deris tvekade att göra nya skivan med gamla medlemmar: “Jag tänkte inte tvingas göra saker jag inte ville om det inte funkat mellan oss”

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Medlemmar kommer och går. Det är sällan laguppställningar består. Av olika, men ofta naturliga skäl. Så har det alltid varit i rockvärlden. Fråga bara herrarna i klassiska power metalbandet Helloween. Genom åren har en rad medlemmar figurerat och sedermera lämnat för att aldrig synas igen i samma sällskap. Förrän på sistone. För fem år sedan genomfördes en framgångsrik turné där sjungande gitarristen Kai Hansen och sångaren Michael Kiske återförenades med sitt gamla band under flaggen Pumpkins United. Det var första gången på sisådär trettio år de uppträdde med bandet igen. Bara det var en sensation, men enligt frontmannen Andy Deris var den stora utmaningen att spela in ett nytt album tillsammans.

– Yeah, absolut. bekräftar sångaren per telefon från hemmet på Teneriffa. Men efter de senaste åren var jag säker på att vi inte hatade varandra, förklarar han. Sedan säger jag inte att det var lätt för det var det inte. Däremot är det en sak att turnera och se varandra på scen tre timmar åt gången, men tänk dig att vara i studion med folk du inte gillar tretton, fjorton timmar om dagen. Det hade varit outhärdligt. För egen del är jag för gammal för sådan skit.

En tre decennier lång resa

Andy säger att han ser det nya självbetitlade verket med Kai och Michael som ett nytt kapitel, och inte bara det. Känslan att man med förenade krafter lyckade skapa vad man föresatt sig regerar som sig bör också.

– Yeah, definitivt. Det var en insikt som slog mig när vi hade vår första presskonferens för skivan också. Det var första gången vi själva också lyssnade på den från början till slut. Det kändes som om vi gjorde en tre decennier lång resa där vi upptäckt vilka sånger som var rätt för vilken sångare. När jag tyckte något var för brutalt för min röst fick Michael göra den och tvärtom om något annat passade mig bättre. Så vi hade en superhärlig resa, och det märks när man lyssnar.

Mindre krävande sångarjobb

– Samtidigt är du ju inte van vid att dela sången med någon annan i studion på en daglig basis. Så hur gick diskussionen mellan dig, Michael och Kai – som också sjunger – när ni pratade om vem som skulle sjunga vad? Var det inte problematiskt att komma fram till bästa lösningen i det avseendet?

– Nej, eftersom vi redan hade turnerat tillsammans tidigare hade vi redan klarat av den biten. Sångarjobbet blev mindre krävande för oss allihopa på turné. Livet blev mycket lättare. När Michael blev sjuk tog jag över och gjorde 65-70 procent av sången, och han återgäldade den tjänsten när jag blev sjuk i Japan. Så det är toppen att dela på ansvaret. Annars är det inte möjligt för oss att ha så långa shower. I normala fall håller vi ju på kring tre timmar.

– Men att spela i tre timmar varje gång låter ändå tufft. Hur fixar ni det?

– Den enda du ska fråga det om är vår trummis Danny (Löble). Men han tränar jämt, han är som en jäkla maskin. Han behöver inte ladda om särskilt länge, och samma sak gäller för Markus (Grosskopf) på bas. Han måste också hålla igång hela tiden. Alla andra kan dela på arbetsuppgifterna.

En bra idé att invitera tidigare gitarristen

Idag verkar av allt att döma harmoni råda i den nygamla upplagan av Helloween, men vägen dit har varit tämligen lång och hyfsat snårig. Fröet till dagens album såddes mitten på förra decenniet på ett hotell i Tokyo då en “production manager” från bandets japanska skivbolag JVC slängde ur sig en idé om att invitera Kai Hansen att spela och sjunga på de sista två låtarna på setlistan.

– Vi tyckte alla det var en bra idé. Hans band Gamma Ray hade agerat förband till oss tidigare, och för publiken skulle det vara en dröm som blev verklighet. Med utgångspunkt från det funderade vi på vad nästa steg skulle kunna vara, så jag frågade JVC-killen vad vi skulle kunna göra mer, och då sade han att vi borde fråga om Michael Kiske ville hänga på, men då blev alla tysta. “Michael ställer aldrig upp för att bara sjunga två sånger”, var min första tanke.

Avskedades från bandet

Som om inte detta var nog fanns det outtalade negativa känslor mellan Andi och Michael som aldrig retts ut. Trots att de inte alls kände varandra. För Andi var Michael den irriterande 80-talsvokalisten som de kritiska Helloween-fansen alltid jämförde honom medan Michael såg Andi som en ovälkommen ersättare ända sedan han avskedades från bandet 1993. Så med detta i åtanke föreslog bandets management att de båda sångarna skulle hänga lite för att lära känna varandra.

– Idén fanns på bordet. De tyckte det skulle vara en utmärkt idé om han besökte mig på ön. Vi höll båda med, och Michael sade att han ville komma oavsett vilket. Och vi hade inga problem med att sjunga varandras sånger. Innan undrade jag om han ville sjunga mina sånger, men han hade inget emot det alls, och det var tvärtom för mig. Istället upptäckte vi att det var riktigt roligt. Vi gick igenom alla sångerna, och vi försökte komma fram till i vilka vi kunde hjälpa varandra.

Påtvingad vänskap har blivit något annat

– Vad jag förstår har ni blivit väldigt bra vänner sedan dess.

– Ja, och jag vet att Michael känner samma sak. Vi är de två oskiljaktiga killarna i bandet. Vi tar en kaffe tillsammans, tar en promenad I staden vi befinner oss i. Det var allas rädsla att inte komma överens, men det är otroligt hur det blivit. Vad som började som en påtvingad kamratskap för oss har blivit något annat.

– Men ni ska visst vara ganska olika som människor?

– Michael är väldigt filosofisk medan jag är mer så att jag låter hjärnan styra, så vi har ändlösa snack om allt möjligt. Om jag vetat det här borde vi ha träffats tidigare. Men jag är tacksam för det vi har nu.

Vill leva ett tag till

– Jag läste en intervju med Michael där han sade att om han dog eller bandet splittrades imorgon, så skulle allt ändå ha varit värt det. Känner du samma sak?

– Yeah, men jag är inte lika romantisk som honom. Jag vill helst inte dö. Jag vill stanna kvar här ett litet tag till. Men förr om åren hade jag tankar som “Om vi får headlina Wacken, så kan jag dö sedan”. Så jag förstår vad han känner. Men jag vill njuta av det vi har här lite till.

Bara en ny skiva om alla kommer överens

Att komma till detta stadium tog 1,5 år, menar Andi, och det gäller inte bara vad gäller relationen med Michael. Tanken initialt var att göra en turné, den tidigare nämnda Pumpkins United-vändan. Men fråga mig inte om ett nytt album, var hans budskap. Bara om alla kommer överens kommer ett sådant projekt att förverkligas, var tanken då.

– Jag tänkte inte skriva på ett kontrakt, och sedan tvingas göra saker jag inte ville om det inte hade funkat mellan oss. Det hade bara varit korkat.

Agerar med alla känslospröten ute som ung

– Men det där löste sig uppenbarligen till slut. Jag läste en intervju med Michael där han sade att “det tog lång tid, men alla såren som fanns där tidigare har läkt nu”. Håller du med?

– Absolut, och det viktigaste här är att Michael och Michael (Weikath, gitarristen) möttes på Sweden Rock (2017), och då frågade Michael W. om det fanns något Michael K. inte kunde förlåta honom. Varpå M.K svarade “Ingenting”. Det är vid sådana tillfällen man inser hur lång tid som gått. Men när man är ung agerar man med alla känslospröten ute och ur perspektivet av ett kantstött ego. Sedan lär man sig med tiden att man inte behöver vara så direkt, utan att man bör ge den andra parten en chans att förklara sig.

Ytterligare fyra album de närmaste tio åren

– På det här stadiet har den här versionen av Helloween existerat i fem år. Vad är tanken. Kommer ni att fortsätta med den här laguppställningen och bygga vidare på det ni skapat ytterligare ett tag?

– I en perfekt värld fortsätter vi så här. Samtidigt som vi konstant förändras och öppnar upp nya kapitel. Så jag hoppas vi kommer att vara tillsammans och göra ytterligare fyra album under de närmaste tio åren. Sedan skulle jag inte vilja säga att vi bygger vidare, snarare är det så att vi försöker upprätthålla det vi skapat. Om någon sedan tycker att vi byggt något nytt skulle jag säga “toppen”, men vi i bandet försöker alla i första hand behålla det vi skapat.

”Ingen frågar om vi återförenats av kommersiella skäl”

– Som läget är nu närmar ni er snart 40 år som band, så min fråga är då; är det här fortfarande lika roligt som när ni började?

– Ja, och i början var det också så. Sedan någonstans i mitten var det inte så. Men det blev kul igen när Sascha (Gerstner, gitarristen) kom med I bandet (2002). Sedan blev det bara bättre och bättre. Pressen blev mindre, och nu håller vi skeppet flytande, vi har gjort tre album i rad som funkat väldigt bra. Vilket betyder att ingen frågar en om vi återförenades med Kai och Michael av kommersiella skäl. Timingen var perfekt, och nu när det har fungerat så bra är vi tacksamma för det vi har. Om du sagt till mig för tio år sedan att vi skulle ha tre sångare och spela i stora konserthallar hade jag sagt du var galen. Så jag är superlycklig över det här.

Har varit en berg- och dalbanetur

– Lika mycket som förr om åren?

– Ja, om du nu frågar mig om det får jag nog säga det. Jag har haft skivkontrakt I 31 år, och det har varit en riktig berg- och dalbanetur, först med mitt förra band Pink Cream 69, och sedan ytterligare 25 år med Helloween. Men det som händer nu är en superextrabonus. Missförstå mig inte nu, jag har levt ett välsignat liv tidigare också. Men det handlar inte om att du måste vara tillräckligt bra, du måste vara på rätt plats vid rätt tid också. Så jag är bara tacksam. Det här är ett lotteri. Därför måste man vara medveten om vad man har. Det glömmer vi alla, och inte bara en gång, utan också två, tre gånger. Det ligger något perverst i det. Därför måste man greppa det man har och inte släppa det ännu en gång för att inte förlora det för gott.

Skriven 2021-07-01