LUX ÆTERNA – som poänglös tv-teater man glömt manuset till av fransk provokatör

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Gaspar Noé
Skådespelare: Béatrice Dalle, Charlotte Gainsbourgh, Abbey Lee, Claude-Emmanuelle Gajan- Mauli, Clara Deshayes
Land: Frankrike
År: 2019
Genre: Drama, Thriller
Längd: 51 minuter
Format: Blu-Ray/VOD
Distributör: Njutafilms
Betyg: -

Nu blir det franskt här på JPS Media!… Men i övrigt vet jag inte riktigt vad det blir. Jag vet nämligen inte riktigt vad jag ska säga om Lux Aeterna, en 51 minuter lång film av Gaspar Noé, en man som gjort sig en karriär på att vara provocerande och edgy.

Jag har förvisso inte sett alla hans filmer, men när jag tänker efter tror jag inte att jag tyckt att någon av de jag sett varit speciellt bra. Möjligtvis långfilmsdebuten Ensam mot alla. Jag har för mig att jag träffat Noé, jag inbillar mig att han brukade partaja med oss filmfestivalsnubbar innan han slog igenom och blev berömd – men jag kan minnas helt fel, eftersom det är 25 år sedan.

Essä och skräckthriller?

Häromåret gjorde Gaspar Noé en reklamfilm för Yves Saint Laurent. Samtidigt passade han på att spela in Lux Æterna. Enligt baksidestexten är denna film en essä – och genren är skräckthriller.

Sanningen är nog snarare den att det här inte är någonting alls. Lux Æterna ska vara en hyllning till filmen och de regissörer som inspirerat Noé. Det går säkert att sitta och analysera det som försiggår i filmen och hitta något djupare. Eller så finns det inget djup alls.

Spelar sig själva

Lux Æterna utspelar sig på en filminspelning. Alla medverkande skådespelare spelar sig själva. Béatrice Dalle är Béatrice Dalle, Charlotte Gainsburg är Charlotte Gainsburg, och så vidare. Filmen som spelas in verkar handla om häxor.

Först får vi se klipp ur Carl Theodor Dreyers film Vredens dag från 1943 (några klipp kommer nog också från Benjamin Christensens Häxan från 1922). Detta håller på ganska länge. Sedan sitter Dalle och Gainsburg i varsin fåtölj och diskuterar häxor en bra stund. De ger intryck av att vara två alkoholiserade tanter som babblar. Två killar dyker upp, en av dem pratar engelska och vill ha med Gainsburg i en annan film han tänker göra.

Bråkar och skriker lite

Sedan ska de försöka spela in filmen, men alla blir arga, i synnerhet Dalle, som även verkar regissera. Jag vet inte riktigt. Folk går omkring och bråkar och skriker lite, innan ljuset i filmstudion pajar och rummet (och Noés film) börjar blinka psykedeliskt, det pågår i flera minuter, eftertexterna börjar rulla, och de blinkar de med – det blinkar så pass mycket att sjukvårdare fanns på plats när filmen visades i Cannes, utifall några i publiken skulle få epileptiska anfall.

TV-teater man glömt manuset till

Större delen av Lux Æterna visas i splitscreen. Två, ibland tre, scenerier eller bildvinklar samtidigt, två olika dialoger samtidigt.

Det här ser ut som TV-teater. En pjäs de har glömt manuset till. Ett par av de medverkande är rätt kassa skådisar. Jag kan inte sätta något betyg på Lux Æterna. Jag tycker absolut ingenting. Det här känns bara poäng- och meningslöst. Jag satt och väntade på att något skulle hända, på att det skulle bli intressant. Det enda som hände var att bilden började blinka, och sedan var det slut.

Vansinnigt snygg klassiker

En del yngre snubbar tycker att Lux Æterna är ascool. Det kan man nog tycka om man är i en viss ålder. Yves Saint Laurent-filmen jag nämner här ovan är betydligt bättre på alla sätt.

Som bonus på Blu-Ray-utgåvan ligger tio minuter ur Häxan från 1922 – och jag fick genast lust att se denna 99-åriga klassiker på Blu-ray. Dessa tio minuter är vansinnigt snygga. Senast jag såg Häxan förstördes den av av ett (då) nykomponerat och ytterst opassande jazzsoundtrack.

Skriven 2021-06-23