BERGMAN OCH JANE – PJÄSEN

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Årets Bergmanvecka på Fårö är 5 dagar lång och kommer att begås mellan den 29 juni och 3 juli.
Den mest spektakulära begivenhet knuten till Sveriges mest celebra filmpersonlighet är att Bergmancenters verksamhetschef Cristina Jardim Ribeiro, ”tagit fram” en parfym som ”luktar” Ingmar Bergmans Persona.
Filmen som enligt Susan Sontag är ”the greatest film ever made” och som Premiere magazine rankade i sitt oktobernummer 1998 som en av ”100 Movies That Shook the World” har i Sverige reducerats till en buteljerad vätska.

Kultursverige verkar vara besatt av lukter. Inte minst när det gäller att ranka ”litterära kvalitéer” och kora fram en ”litterär” vinnare, som exempelvis i det idéfattiga programmet Barnradios Bokpris och Sveriges Radios Romanpris.
Sveriges Radio är en baddare på denna form av huvudlös kvalitetskritik: ”Om denna roman vore en doft, vad skulle den dofta då?” frågar programledarna, som egentligen skulle kunna ställa vilka frågor som helst, eftersom ”vinnaren” är lika given på förhand som Aljaksandr Lukasjenko i presidentvalen i Belarus.
Svaren på doftfrågan låter inte vänta på sig: en säger att detta verk doftar som havet på försommaren, en annan svarar att den doftar som en blandning mellan blåbär, smultron och färskpotatis, en tredje tycker att verket doftar en nytryckt Aftonbladet och en fjärde tycker att det doftar en död grävling.
Dessa näsvisa frågor om litterär doft avslöjar Sverige Radios föraktfulla syn på sin publik, från vilka programledare verkar tycka att man inte kan förvänta sig något som helst intellektuellt resonemang av.

Man skulle kunna tro att denna dofttest genom vilket man bedömer ett verks litterära kvalitéer är av nyare dato, en slags reaktion på Covid-19, när en del av de insjuknade drabbades av problem med sin lukt- och doftuppfattning. Men så är det inte. Sveriges Radios programledare använder sig av den publika juryns skenbara parosmi sedan gammalt, i syftet att ingen, och inte minst jurymedlemmarna själva, skall kunna fatta hur man kom fram till just den och den vinnaren.

Vilken lukt sprider Ingmar Bergmans Persona-parfym? Enligt Bergmancentrets verksamhetschef är det ”en blandning av rosor, en, iris, honung, ek och mossa”. Jag har min egen tolkning, trots att jag inte fick bekanta mig med denna eau-de-toilette. Den luktar skämt. Den luktar bortslösade kulturanslag. Den stinker korruption. Den osar lättja och brist på omdöme.

Jag tror att ”doft” är en oplanerad biprodukt av en litterär verksamhet som drabbar bara en oansenlig grupp synesteter. Jag tror inte att ens Patrick Süskind tänkte speciellt mycket på vad hans roman Das Parfum – Die Geschichte eines Mörders skulle dofta.
Kurt Cobain hävdade att Parfymen – berättelsen om en mördare var hans favoritroman och han, tillsammans med två andra Nirvanamedlemmar, skapade låten Scentless Apprentice. ”Like most babies smell like butter / His smell smelled like no other / He was born scentless and senseless / He was born a scentless apprentice”. Flera tunga rockmusiker har tillskrivit Das Parfum inspirationskraft men ingen någonsin har nämnt att det var på grund av den lukt som denna roman frammanade.

Vladimir Oravskys pjäs Bergman och Janefinns på svenska, danska, tjeckiska och även engelska. Den engelska titeln Bergman Me, Jane You är den mest alluderande.

Bergman och Jane är en nekrokomisk spöksonat som utspelar sig under vargtimmen efter en stor officiell 100-årsfest till Bergmans minne.
Bergman och Janeanspelar inte bara på Tarzan och Jane utan i lika hög grad även på Grevinnan och Betjänten, August Strindberg och Spöksonaten, William Shakespeare och Hamlet Lars Norén och Leif Zern.

Dessutom bjuder Bergman och Jane på en lång rad kända och mindre kända uttalade och outtalade Bergmantankar, som exempelvis ”Trots att jag numera sannolikt har mitt på det torra gör sig den bittra smaken från tiden när jag slickade röv påmind … Den smaken slipper jag nog aldrig. Om så maskar slukar de köttsliga resterna av mina ben kommer smaken av röv likväl leva vidare.
Världen låter sig bedragas eftersom den vill bedragas. Detta till trots, kan intet modifiera den beska sanningshalten i Zappas ord: ’Ingen ser snygg ut i brunt läppstift – ingen!’”

Bergman och Jane klarar Bechdeltestet med lätthet och är dessutom utomordentligt passande i det aktuella Moi aussi-uppropet: kvinnan Jane är inte något svar skyldig mannen Bergman och har lika många och lika vassa tankar och repliker som han.

När jag skrev Bergman och Jane var min avsikt att frammana doften av en dräktig rödbent bärfis. Så blev det inte. I stället doftar detta verk en blandning av rosor, en, iris, honung, ek och mossa. Liksom en bidragsfinansierad parfym.

Mitt tips till Bergmancenter för att kamma hem ytterligare mångmiljonforskningsanslag: Visa Bergmansfilmer som Odorama, det vill säga dela ut skrapa-och-sniffa-kort till publiken innan varje visning. Det finns många konkreta dofter som kan berika en Bergmanfilmvisning: medeltidens rök, kyrkorökelse, sjukhusmiljöer, hav, blod, djurinälvor, döda får, julmat, olika spritsorter, kaffe, pruttande, cirkusmiljöer, svett, bränt kött, bränd biograffilm, avfyrade skjutvapen, variga sår, spyor och hundratals till.

Både den engelska och svenska titeln är utgiven i bokform. Bergman och Jane liksom även Bergman Me, Jane You kan köpas exempelvis här och lånas på biblioteket exempelvis här.

Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker

© Vladimir Oravsky

Skriven 2021-06-10