THE MAURITANIAN – Jodie Foster i självklart sevärd, men rumphuggen dramathriller om Guantanamofånge

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Kevin Macdonald
Skådespelare: Jodie Foster, Tahar Rahim, Shailene Woodley, Benedict Cumberbatch, Zachari Levi
Land: USA
År: 2021
Genre: Drama, Thriller
Längd: 129 minuter
Visas på Amazon Prime
Betyg: 3

På pappret kan det verka som en no brainer att göra en film om en fånge på Guantanamo Bay, som tycks vara oskyldig, och kampen för att få honom fri i kölvattnet på 9/11. Men som alltid när sammanhangen är komplexa och gråzonerna är uppenbara är det inte alltid de aktuella historierna blir hellyckade. De kan ofta betecknas som intressanta, upplysande, tankeväckande, engagerande och spännande, men det är långt ifrån alltid alla dessa adjektiv kan användas.

I fallet The Mauritanian är det dock tydligt att det är en persons historia som i första hand berättas, nämligen Mohamedou Ould Slahi. Mauretaniern satt fängslad totalt 14 år på helveteshålet på Kuba utan att åtalas för något, och det var bara på lösa grunder Salahi hämtades upp av regeringsfolk i samband med ett familjebröllop 2002. Anklagelsen gick ut på att han agerat huvudvärvare åt Al Quaida. Det hela baserades på att att han vid något tillfälle låtit en av 9/11-terroristerna sova över hemma på hans soffa en gång samt att hans kusin vid något tillfälle ringt från Usama Bin Ladins privata telefon.

Det är det hela, det fanns i stort sett ingenting annat att ta på, men det hjälpte inte. Nämnda uppgifter var högst komprometterande för Slahi samtidigt som Bush den yngres administration var pressad. Den allmänna opinionen krävde att rättvisa skipades till varje pris, och då dög inte den vanliga juridiska processen.

Människorättsadvokat mot militär åklagare

Det är i det läget, eller rättare sagt tre år senare som Jodie Fosters garvade människorättsadvokat Nancy Hollander stiger in på scenen. Hon har fria händer att ta sig an pro bono-fall för den stora advokatbyrån i Albuquerque, och väljer att försvara ”mannen som värvade 9/11-terroristerna”. Kaxigt så det förslår, men Hollander anser att alla har rätt till en rättvis juridisk behandling.

På andra sidan skranket; Överste Stuart Couch i Benedict Cumberbatch skepnad, en militär åklagare som ska försöka hitta bevis på Slahis skuld. Han går in helhjärtat för att finna de nödvändiga bevisen, men hittar inga. Och han får ingen hjälp från staten heller. De nödvändiga handlingarna han får tillgång till är antingen nerkortade eller kraftigt censurerade av sekretesskäl. Till slut börjar han misströsta… och tvivla på både systemet och på att Slahi är skyldig till det han anklagas för.

Ett personligt och subjektivt vittnesmål

För övrigt behöver väl inte tilläggas att Hollander drabbas av samma sak som Couch vad gäller tillgången til handlingar. Hon och unga assistenten Teri blir överösta med lådvis av dokument som enbart består av överstrukna sidor från första till sista ordet.

Dessa juridiska turer utgör dock bara ena halvan av The Mauretanian. Den andra låter oss följa Sahiris usla liv på Guantanamo. Vilket inte är så konstigt. Filmen bygger på hans egen dagbok från 2015, Guantánamo Diary.

Därmed utgör denna skildring också ett högst personligt och för all del också subjektivt vittnesmål. Det är hans syn på saken som fått liv där på filmduken. Det är hans upplevelser på Kuba som skildras, och den är inte vacker. Enda ljusglimten i mörkret är den dagliga(?) pausen från cellen ute i en inhägnad fyrkant det inte går att se ut ifrån.

Tvivel på fullständiga oskulden

Samtidigt är tortyrscenerna svåra att skåda just för att de vare sig sparar på krutet eller realismen. Det här är ingen påhittad medvetet överdriven blodsprutande skräckfilm med coola effekter. Det som visas hände på riktigt, och de är självklart drabbande. Även om man än till denna dag inte riktigt vet om det ligger någon sanning i anklagelserna mot Slahi är det lätt att känna sympati för honom.

För det är ju så det år, och The Mauritanian gör inte mycket för att ta bort det tvivel på hans fullständiga oskuld man alltjämt känner när eftertexterna rullat färdigt. Inte minst vet man fortfarande inte när filmen är slut om Slahi verkligen var fullständigt oskyldig. En brist? Ja, onekligen.

Inte tillräckligt för internering

Det är liksom uppenbart att vissa frågetecken återstår att räta ut; för vad hände egentligen på träningslägret hos Al-Quaida i början på 90-talet? Varför var Slahi där från början? Varför ringde kusinen till honom den där gången från Usama Bin-Ladins telefon? Hade det verkligen bara att göra med betalningen av en läkarräkning för dennes farbror? Och slutligen; varför fick en av 9/11-terroristerna husrum en natt då Slahi pluggade i Tyskland. Dessa frågor lär vi väl aldrig få svar på, och denna film gör egentligen ingenting för att reda up begreppen.

Kanske för att de amerikanska domstolarna inte heller kom fram till någon vettig slutledning. De komprometterande erkännandena avvisades redan 2003 av en militär domstol eftersom de getts i samband med tortyr medan en domare sju år senare konstaterade att ”enbart associationer (syftande på Al Quaida) naturligtvis inte är tillräckligt för att göra internering laglig”.

Kan klandras för att ha varit ung och dum

Så vad ska man egentligen säga om Slahis skuld? Well, i slutänden verkar hans betydelse för 9/11-dådet närmast vara noll och intet. Att peka ut honom som huvudvärvare åt Al Quaida verkar mest ha varit ett önsketänkande och fantasifoster hos amerikanerna. Om inte annat verkar det vara precis som The Mauritanian antyder vara så att Slahi inte ens kände mannen som sov över hos honom i Tyskland den där olycksaliga natten. Å andra sidan borde han kanske ha undrat och ifrågasatt varför en fullständig främling skulle sova över hos honom bara sådär ”out of the blue”.

På samma sätt var det definitivt inte det bästa draget att åka till ett Al-Quaida-träningsläger ens i början på 90-talet. Så om inte annat kan Slahi klandras för dåligt omdöme och för att ha varit ung och dum. Men någon huvudrekryterare åt Usama? Nja, knappast. Så jag kan tycka det är märkligt att regissören Kevin Macdonald (State of Play, Last King of Scotland) och hans tre manusförfattare inte ansträngt sig mer för att sudda ut allt eventuellt tvivel som dessa frågetecken förorsakar.

Avlivades utan pardon

Samtidigt är tämligen uppenbart att upphovsmännen inte gått in för att snöa in på skuldfrågan. Istället har man velat ifrågasätta och problematisera å det starkaste att världens mäktigaste demokrati sätter människorätten ur spel. Vilket förstås är lätt att sympatisera med. För alla har rätt till en rättvis rättegång, som det heter. Och i en perfekt värld hade det också fungerat fullt ut.

Å andra sidan är jag rätt övertygad om att få hade något emot att ett monster som Usama Bin Ladin avlivades utan pardon i samband med en kommandoräd i Pakistan. Ja, jag vet att jag svär i kyrkan här, men sanningen är ofta svår att höra. Tror till exempel inte heller att många sörjer att dårar som mördar folk i drivor i masskjutningar ofta tas av daga av polisen för att få slut på dödandet.

Svårt vara alldeles lyrisk

Men som sagt; frågor av denna natur är komplexa, och jag lika lite som någon annan vill att juridiken sätts ur spel. Och på tal om just detta; filmens tideräkning slutar 2010 trots att Slahi inte blev fri förrän sex år senare. Vilket betyder att de juridiska turerna fram till frikännandet ignoreras, och summeras i väl korta ordalag strax innan eftertexterna istället.

Rumphugget är nog ordet jag letar efter här. För det är liksom givet att det fanns en intressant fortsättning på historien här för alla de som liksom jag uppskattar god filmisk dramatik i rättssalen. Men man kan väl inte få allt, och även om det är svårt att vara alldeles lyrisk över The Mauritanian, så både har den och gör sina vettig poänger. Om än inte alltid så subtilt. Vi talar gediget, välspelat och självklart sevärt, helt enkelt.

Skriven 2021-06-01