SONGBIRD – Hyfsat spännande Coronathriller

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Adam Mason
Skådespelare: K.J. Apa, Sofia Carson, Craig Robertson, Peter Stormare, Alexandra Daddario
Land: USA
År: 2020
Genre: Drama, Sci-Fi, Thriller
Längd: 84 minuter
Format: VOD
Betyg: 3

I dessa dagar av pandemielände har Steven Soderberghs Contagion blivit mer än en utopisk mardröm och blivit mer aktuell än den någonsin var vid releasen för tio år sedan. Men nu har världen redan begåvats med den första riktiga Coronafilmen, och det är ingen mindre än kungen av slickad plåtkross, Michael Bay som ligger bakom.

I alla fall som producent. Regissörsjobbet har istället överlåtits till en viss Adam Mason (Al Pacinorullen Hangman, svarta knarkkomedin Junkie), men det spelar inte någon nämnvärd roll. För det finns onekligen drag av Transformersregissörens estetik ändå i detta verk. Även om det här långt ifrån är en rulle man skulle kunna beteckna som over the top. Skulle snarera hellre kategoriser det hela som en ganska tajt liten thriller med apokalyptiska undertoner.

Allt håller på att gå åt helvete

Liksom en hel del andra filmer – Robert Altmans Short Cuts är väl mästerstycket i denna minigenre – väver olika handlingsförlopp ihop ett antal männsikors öden på diverse olika sätt. Platsen är Los Angeles 2023, och Coronapandemin har gett avsevärt större konsekvenser än vad som är fallet i verkligheten. Man skulle till och med kunna säga att allt håller allt på att gå helt åt helvete i kölvattnet på en pandemi som hittills resulterat i 110 miljoner döda på världsplanet.

SWAT-liknande renhållningsenhet

Åtminstone i USA att döma av hur det ser ut i Masons L.A. För där tillåts bara munierna, de immuna röra sig ute i på gatorna. Resten håller sig inne och tar regelbundna test medelst en app på sina mobiler, och nåde den som har minsta symptom, då kommer den SWAT-liknande renhållningsenheten med dess lika bindgalne som korrupte boss Emmet i skepnad av Peter Stormare i spetsen och släpar ut dig ur hemmet för vidare transport till den så kallade K-zonen utanför stan. Vilket i princip innebär det samma som en dödsdom.

Den som nu tycker detta låter som om rättsstaten är på dekis har helt rätt för sig, men så är livet. Det gäller att gilla läget, något Nicholas tvingats göra. Han är cykelbud , givetvis immun och har en icke fysisk relation med flickvännen Sara, som inte alls är immun. Han kan aldrig komma närmare än att stå utanför hennes lägenhetsdörr. Tala om social distansering in absurdum.

Ett desturkivt arrangemang

Men det finns en lösning på problemet. De immunitetsarband, som alla som syns ute måste bära. Då kan Nicholas ta sin älskade och dra någon annnstans än L.A. Måhända kan till synes välsituerade paret William och Piper Griffin bistå i denna svåra stund. Om inte annat driver de en lönande en business som går ut på att sälja falska varianter av nämnda armband.

William i sin tur har en hemlighet som inte alls har med monetär vinst att göra. Han har en förkärlek för att fly tristessen och idka sex med May, en ung sångerska som blivit medellös i kölvattnet på pandemin. Det är lätt att tro att hon blir utnyttjad av den avsevärt äldre mannen, så att etikettera arrangemanget som destruktivt ligger ganska nära till hands.

En spindel i nätet

Ja, också har vi Dozer, den rullstolsbundne Afghanistanveteranen, som inte lämnat hemmet på åravis och får både sina världsbild och lägesrapport utifrån via sin egen personliga drönare. Han brukar kolla in Mays musikaliska livestreamingar, och håller på att utvckla en platonisk vänskap med henne.

Det finns också en slags spindel i nätet vid namn Lester. Han äger budfirman Nicholas arbetar för och försöker mest bara förtjäna sitt levebröd, och hålla hålla sig utanför den pågående samhälleliga misären utan att strula till det för sig själv.

Se vad som kan hända

Någonstans finns där förstås ett relevant budskap i Songbird, där man varnar för att totalitära krafter ska underminera demokratin med hedervärda ursäkter som går ut på att skydda befolkningen. Se vad som kan hända då, verkar Adam Mason och hans medförfattare Simon Boyes vilja säga.

L.A. ter sig eländigt

Synd då bara att budskapet är aningen svårt att helt ta in, och anledningen till det är att duon går för långt med den apokalyptiska skildringen. För egen del kom jag inte alldeles osökt att tänka på Will Smith-rafflet I Am Legend eller Milla Jovovich franchise Resident Evil minus all kick assaction och zombiesarna. Så eländigt ter sig nämligen L.A. här. Med andra ord är dess verklighet så långt ifrån vår egen att det är svårt att direkt dra någon parallell till vår egen trista pandemi. Man har vridit upp skrämselnivån några varv för mycket bortom ovannämnda Contagion att effekten förloras.

Att casha in på en pandemi

Detta utgör också en väsentlig anledning till att Songbird på Rotten Tomatoes har landat på i skrivande stund usla 9% från kritikerna och ytterst måttliga 32% från publiken.

På samma sätt har en del gnällt över att filmmakarna försökt vara aktuella alternativt velat casha in på en allvarlig pandemi. Men med all respekt, argument som dessa är bara fåniga. Det gör i alla fall inte automatiskt Songbird till en helkass film.

Kollegorna ser inte skogen för alla träden

Å andra sidan är den inte direkt fantastisk heller. Men om man nu väljer att betrakta verket någorlunda nyktert, så är det hela faktisk inte alldeles oävet. För i slutänden existerar onekligen ett visst spänningselement i mixen, och visst är det rätt lätt att heja på att kärleksparet ska få vara tillsammans på riktigt i slutänden.

Sedan inbillar jag mig också att det apokalyptiska pandemiupplägget betraktats med blidare ögon om det inte funnits paralleller till verkligheten. Då hade måhända kollegorna kunnat se skogen på riktigt bland alla träden. Det vill säga kunna bedöma Songbird som en hyfsad rätt udda B-film.

Skådespelarna lyfter filmen

Särskilt som den starka skådespelarensemblen med folk som Alexandra Daddario, Paul Walter Hauser – senast sedd på bio i huvudrollen i Clint Eastwoods Richard Jewell, underskattade Bradley Whitford och för all del också Peter Stormare som gör sitt vanliga patenterade knäppa jag, faktiskt bidrar till att lyfta filmen ett litet extra snäpp. Så usel är Songbird knappast. Däremot ska villigt erkännas att medelbetyget här intill är både halt och lytt.. För det ska villigt erkännas; känslan av snabbjobb är trots allt inte bara inbillning.

Skriven 2021-05-21