Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Originaltitel: City of Girls
Förlag: Norstedts
Översättning: Andreas Vesterlund
Genre: Historisk skönlitteratur
Antal sidor: 451
Format: Pocket
Utgivningsdatum: 2020-05-30
Vissa författare blir till något av ett “one hit wonder”. Elizabeth Gilbert är författaren till Eat, Pray, Love – filmatiserad med Julia Roberts – och det är svårt att överglänsa en sådan succé.
Kvinnornas stad är den nya Elizabeth Gilbert-romanen. Till skillnad från Eat, Pray, Love, så känns den här mycket mindre personlig och mest av allt skapad med tanke på att tjäna pengar – för om andra kan skriva bästsäljande “historical fiction”, hur svårt kan det vara? Svar: Mycket svårt. Den engelska utgåvan är full av småfel och anakronismer, och det känns som om nutidsmänniskor placerats på 1940-talet – en vanligt fälla som författare som försöker sig på historiska romaner kan falla i.
Det handlar om kvinnor, inte ”girls”
Rubriken är i alla fall lite bättre på svenska – City of Girls låter alldeles för “tjejigt” … och varför blir vuxna kvinnor kallade för små flickor, det låter som om de ska hoppa hage, leka med My Little Pony och äta lördagsgodis med sin läsplatta – vare sig det gäller City of Girls, den gamla TV-serien Girls eller otaliga deckare som Girl on a Train och Gone Girl och alla Lisbeth Salander böcker som har Girl i titeln – ingen av dessa verk handlar om flickor, de handlar om vuxna kvinnor. Översättningen är alltså bättre än originalet.
Monotont festande istället för uppoffringar
Det verkar som om Gilbert försökt göra en historisk Sex and the City – eller en historisk Girls. Huvudpersonerna kommer från landet till storstan och har en rad affärer – när de inte går i affärer. Det är drinkar, uteliv, festande med väninnorna och olika kavaljerer. Historiska romaner från 1940-talet brukar snarare handla om uppoffringar och ransonering och bombräder hur svårt det är att överleva. Här är det ett närapå monotont festande, rapporterat i luftigt typsnitt.
Som en Cosmopolitan serverad med candy floss
Väldigt tjejigt och ännu mindre substans och trovärdighet än biofilmen där Carrie & Co glatt promenerar genom öknen i högklackat.
Om man gillar historiska romaner och gillar korrekta fakta och att en tidsepok känns äkta … får man leta någon annanstans. Det här är typsikt amerikanskt fluff. Som en Cosmopolitan serverad med candy floss och extra socker.
Eat, drink, party …
Fotnot: Om du är intresserad av andra världskriget ur amerikansk synvinkel, i en lättläst roman, rekommenderas Den franska fotografen … Som handlar om några av de första kvinnliga krigsfotograferna.
Annars finns ju som bekant fler aspekter på andra världskriget än den amerikanska – som vi brukar serveras – och absolut bäst är den japanska Eldflugornas grav (både romanen och filmen) och Det blåser upp en vind (film).
