Klicka på bilden, för att se hela bilden
Året var 1994, och The Offspring tog steget in bland de stora elefanterna med albumet Smash. Efter en trög start fullständigt exploderade karriären. Skivan började sälja, fortsatte sälja och till slut formligen flög alstret ifråga från skivaffärernas hyllor. När krutröken lagt sig hade bandet från Orange County i Kalifornien sålt elva miljoner album världen över och haft tre singelhits i form av Come Out and Play, Self Esteem och Gotta Get Away.
Betydelsen av detta kan knappast överskattas. Tillsammans med Green Day och deras likaledes megasäljande fullängdare Dookie hjälpte kvartetten punken till nya höjder, och inspirerade samtidigt en ny generation av band att satsa på poppunk. Den armé av band som kom fram på den amerikanska hemmaplanen från slutet på 90-talet och framåt kan i hög utsträckning härledas till Green Days och The Offsprings massiva genombrott.
Nio års sedan förra albumet
Fast nu skriver vi 2021. En väldigt massa vatten har runnit under broarna sedan genombrottet, och i dagens läge har det varit tyst länge. Hela nio år har förflutit sedan förra albumet Days Go By såg dagens ljus. Mycket beroende på turnerande, men dessvärre har juridiskt tjafs, medlemsbyten och uppbrottet från multijätten Columbia också tagit tid och kraft. Samt senfärdighet rent allmänt om man får tro intervjuer från senare år.
Tredje varvet med Bob Rock
Men nu är det nya verket betitlat Let the Bad Times Roll här, och det låter väl ungefär som förväntat. Vi talar väldigt mycket classic The Offspring, och det är ju inte det sämsta. Dock måste väl nämnas för de hardcore renläriga att ljudbilden ter sig aningen större och putsad i formatet än pre-Smash, men det är väl i ärlighetens namn inte så konstigt. För det första har trettio år förflutit sedan dess och för det andra är bandet inne på tredje varvet med Bob Rock (Aerosmith, Bon Jovi, Metallica, Motley Crue, Simple Plan och många fler) nu, en producent som har för vana att förse sina klienter med ett muskulöst sound.
Pungspark mot politiska tillståndet
Så med allt detta i åtanke får man väl säga att det är business as usual för bandet, och som vanligt är det en tämligen varierad sångsamling som bjuds på nya verket, och aldrig blir det så ösigt som i närmast ursinniga Hassan Chop, bredsidan mot medicinjättarna, The Opioid Diaries och möjligen inledande This Is Not Utopia, som utdelar en pungspark mot det nuvarande politiska tillståndet i USA.
Om något visar man i dessa tre sånger att engagemanget och elden alltjämt brinner hos dessa numera gott och väl medelålders rebeller.
Avskalad remake av egen sång som ballad
Samtidigt på andra spektrat hittar man hör och häpna två ballader. Lullaby är en kort bagatell, medan den andra sången Gone Away är en känslofyllt avskalad och pianobaserad remake av en sång hämtad från 1997 års utgåva Ixnay on the Hombre. I den här skepnaden påminner det hela inte så lite om låtskrivaren Gary Jules version av Tears for Fears Mad World, och det är menat som en rekommendation. Om nu någon undrar.
Struttande om förhållande som nått rutinens brant
Sedan mellan det uppspeedat punkiga och balladerna finns ett stort område där The Offspring tar sig friheter inom de väl utmejslade gränserna. Här finns till exempel tralligt stötiga Coming for You med medryckande hey-rop i refrängens bakgrund. Eller jazzpoppigt struttande We Never Have Sex Anymore, om ett förhållande som nått rutinens brant. Eller Behind Your Walls, en vemodig sak med betoning på pop i poppunkbegreppet. Eller renodlat poppunkiga Army of One, ett nummer som påminner en om varför denna genre slog igenom så hårt då det begav sig.
En naturlig del av populärkulturen
Vad mer? Jo, på bara en dryg minut tar sig bandet an Edward Griegs I Bergakungens sal. Oväntat? Absolut. Kul? Ja, särskilt för norrmännen. Men nödvändigheten av tilltaget får nog anses begränsad.
Fast oavsett vilket; The Offspring är välkomna tillbaka. Nio års frånvaro är lång tid, men bandet visar inte bara god form med Let the Bad Times Roll. De bekräftar också att genren de själva en gång i tiden bidrog till att lyfta numera utgör en naturlig del av populärkulturen. Sedan lär den i likhet med bandet själv aldrig bli lika massiv igen som då, men så är livet.
Skriven 2021-04-27
