Klicka på bilden, för att se hela bilden
Två månader försenad blev den, men till slut blev det trots all en Oscarsgala även i år. Men det mesta var förstås inte som vanligt. I kölvattnet på Coronapandemin saknades såväl storskaligheten som storslagenheten och mycket av humorn. Samt lustigt nog de annars självklara filmklippen i hög utsträckning. Istället regerade minimalismen, allvaret och en slags högtidlighet på ett sätt som gjorde galan mer nördig än underhållande.
Medproducenten Steven Soderbergh ska ha velat göra galan mer filmisk genom att låta den filmas i ett letterbox-format alltmedan temat var ”Stories matter”. Vilket såklart är en viktigt poäng att göra. För historier betyder värkligen något. Särskilt i dessa polariserade tider där desinformation och rena lögner blivit standard i det offentliga samtalet och konfrontation blivit ett allt påtagligare sätt att kommunicera.
Tacktalen fick dra ut på tiden
Dessvärre visades det inte överdrivet mycket filmklipp i årets gala, och då är det onekligen svårt att låta det filmiska skina. Och var det verkligen så klokt att låta tacktalen dra ut på tiden utan att några smäktande orkesterstråkar avbröt när det började bli långrandigt? Är inte så säker på det. Sedan ska villigt erkännas att jag slutade titta tjugo i fyra på natten eftersom plikten kallade tidigt på morgonen, men tendensen var tydligt vid det laget.
Vad som också var uppenbart på detta stadium var att kampen för diversifiering på senare år gjort avtryck på längre sikt. När Moonlight tog hem tre tunga ”gubbar” 2017, däribland bästa film utgjorde den en viktig indikation på att något på gång, och den fick en fortsättning två år senare när Green Book gjorde samma sak.
En stor dag för minoriteterna
I natt hade Daniel Kaluuya redan mottagit sin manliga birolls-Oscar för sin insats i Judas and the Black Messiah medan Chloé Zhao vunnit regipriset för Nomadland innan min läggdags. Garnera sedan med två priser åt Ma Rainey’s Black Bottom för Hår/Make-up och Kostym, så förstår ni att det var en stor dag för Hollywoods minoriteter.
Men det slutade inte där; Yuh-Jung Youn tog sedermera hem statyetten för bästa kvinnliga biroll i dramat Minari medan Chloé Zhao även kunde inkassera Bästa film-Oscarn.
Slutligen gick priset för bästa originalsång till H.E.R.:s Fight for You, hämtad från Judas and the Black Messiah. Trist kan jag tycka. Jag höll hårt på My Marianne alias Molly Sandén för den fina vackra balladen Husavik från skojfriska Will Ferrell-rullen Eurovision Song Contest.
Anthony Hopkins vann som Alzheimersjuk
Som ni säkert noterade inledde jag föregående stycke med ett ”slutligen”. Vilket var fullt logiskt eftersom det i stort sett var det hela för minoriteterna. För den tragiskt och alldeles för tidigt bortgångne Chadwick Boseman var som bekant nominerad postumt för sin huvudroll i Ma Rainey´s Bottom, men han – liksom Riz Ahmed i Sound of Metal och Steven Yeun i Minari, för övrigt – förlorade till Anthony Hopkins, som vann för sin insats som Alzheimersjuk i The Father.
Har dessvärre inte sett någon av dessa filmer, så det är svårt att kommentera valet, men jag tvivlar inte en sekund på att Hopkins är värd denna sin andra statyett.
En runda till – udda, rörande och publikfriande
I den utländska bästa filmkategorin vann min eller kanske snarare de flestas favorit, danska En runda till. Thomas Vinterbergs senaste alster ter sig märkligt nog som en skön balansakt någonstans mellan feelgood och feelbad, och är på många sätt helt oemotståndlig.
Och nog för att bosniska Quo Vadis, Aida är ett synnerligen starkt drama om ett folkmord vi aldrig får glömma, men jag har en känsla av att många av de som röstade i akademin aldrig på allvar hade för avsikt att ge sin röst till denna skapelse. På samma sätt är tunisiska The Man Who Sold His Skin förvisso en historia väl värd att berätta, men danskarnas film representerade såväl det udda och charmiga som rörande och publikfriande på en och samma gång på ett sätt som ingen av konkurrenterna gjorde, vilket avgjorde saken.
Ännu en given klassiker från Pixar
En lika självklar vinnare var Själen i den animerade långfilmsklassen. Pixar slog till igen, denna gång med en vuxen historia med jazz och en svart man i centrum för första gången, dessutom. Och om vi nu ska vara ärliga tror jag aldrig någon av de andra filmerna i kategorin hade en riktig chans att ta hem spelet.
Här ska dock betonas att det säger jag inte för det där med den svarte mannen, utan för att det hela framstår som ännu en given klassiker från Pixar och Disney.
Inte den vinnare jag helst sett
Men med detta sagt; det ska också sägas det som få andra uttrycker; det är inget självändamål med diversifiering. I slutänden handlar det trots all om både kvalitet och tycke och smak. Däremot ska gudarna veta att minoriteterna blivit förbisedda av Oscarsjuryn genom åren, och det är bra att förändringens vindar blåser. Därför applåderar jag också gärna det goda resultatet i detta avseende på årets Oscarsgala.
Fast det betyder inte att Nomadland är den vinnare jag helst sett i regi- och bästa filmkategorin. I min recension från förra månaden kan jag så här i efterhand tycka att betyget blev väl generöst. Så här hade jag hellre sett En runda till eller möjligen Hollywoodnostalgiska Mank i regiklassen och Judas and the Black Messiah eller möjligen The Trial of the Chicago 7 som Bästa film.
Eller kanske rent av Promising Young Woman. Fast denna skapelse har inte avnjutits än. Tyvärr. Men lita på att jag återkommer om denna rulle i samband med VOD-premiären inom kort.
Förvånad att den blev nominerad överhuvudtaget
Slutligen kan man konstatera att Mank framstår som kvällens stora förlorare. Tio nomineringar resulterade i blott två mindre tunga statyetter för foto och produktionsdesign. Kan tänka mig att regissören David Fincher var åtminstone en aning besviken efteråt när alla statyetterna var utdelade.
På samma sätt fick Sound of Metal nöja sig med två ljudpriser, och låt oss för all del inte heller glömma Borat Subsequent Moviefilm, som faktiskt var nominerad för både bästa bearbetade manus och för bästa kvinnliga biroll för debutanten Maria Bakalova, men som kammade noll i slutänden. Inte helt oväntat kanske. Visserligen är även Borats ”tvåa” nästan precis lika sanslös och kul som föregångaren, men grovhuggen vulgär satir av detta slag är inte direkt ett givet recept för att gå hela vägen på Oscarsgalan. Personligen är jag förvånad över att filmen blev nominerad överhuvudtaget.
Skriven 2021-04-26
Vinnarna blev:
Bästa film
“Nomadland”
Bästa regi
Chloé Zhao, “Nomadland”
Bästa kvinnliga huvudroll
Frances McDormand, “Nomadland”
Bästa manliga huvudroll
Anthony Hopkins, “The Father”
Bästa kvinnliga biroll
Yuh-Jung Youn, “Minari”
Bästa manliga biroll
Daniel Kaluuya, “Judas and the Black Messiah”
Bästa originalmanus
“Promising Young Woman”
Bästa manus på annan förlaga
“The Father”
Bästa originalmusik
“Själen”
Bästa originalsång
“Fight For You” från “Judas and the Black Messiah”
Bästa internationella långfilm
“En runda till”, Danmark
Bästa ljud
“Sound of Metal”
Bästa produktionsdesign
“Mank”
Bästa filmredigering
“Sound of Metal”
Bästa foto
“Mank”
Bästa visuella effekter
“Tenet”
Bästa makeup & hår
“Ma Rainey’s Black Bottom”
Bästa kostymdesign
“Ma Rainey’s Black Bottom”
Bästa dokumentärfilm
“Bläckfisken och jag”
Bästa dokumentär (kortfilm)
“Colette”
Bästa animerade långfilm
“Själen”
Bästa animerade kortfilm
“If Anything Happens I Love You”
Bästa kortfilm
“Two Distant Strangers”
