GULDSCEN med LENA PHILIPSSON, PETRA MARKLUND och PER GESSLE, Stockholm den 25 april 2021 – folkkära stjärnor spelade hits opluggat

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Streamad konsert

Guldscen kallar Mix Megapol sin Gry Forssell-ledda konsertkväll till förmån för Barncancerfonden, men rent allmänt och i folkmun går evenemanget under namnet Nallekonsert, och nallar i tusental hjälpte passande nog till att fylla konsertlokalen där Lena Philipsson, Petra Marklund och Per Gessle framförde varsitt set välkända örhängen från respektive repertoar i avskalad musikalisk kostym.

För naturligtvis lyste alla obskyra singelbaksidor eller bortglömda albumspår med sin frånvaro. Trist, tycker säkert en del surmagade kollegor. Som sig bör säger jag. För att gnälla över en sådan sak känns bara som ett sätt att sparka in vidöppna dörrar.

Gedigen och underhållande vokalissa med humor

Sedan var det utan tvekan lätt att uppskatta den opluggade approachen. Bra sånger kan oftast fungera i varierande klädsel om så skulle vara. Något inledande Lena Philipsson påminde alla som tittade om. Det räckte att få avnjuta första numret En stilla depression i en smått stötig version för att hennes set skulle vara i hamn. Sedan följde bland annat “en gammal goding”, Det gör ont i en soft och fint nertonad tolkning och ett minimedley av Dansa i neon och Kärleken är evig. Det behöver väl inte sägas att det hela inte tedde sig alls illa. Fröken Ph. har med åren växt till en lika pålitlig som gedigen och underhållande vokalissa med en flair för humor i lyriken, vilket hon åter gav prov på igår.

Distanserade sig från dansglamouren

Humor har väl för övrigt aldrig varit Petra Marklunds forte om man nu ska vara ärlig. Istället har hon försökt hitta en artistisk identitet efter sina år som danspopprinsessan September. Nu gjorde förstås September med något undantag – singeln Satellites – aldrig något större väsen av sig på den svenska hemmaplanen, hon var så vitt jag vet i huvudsak ett internationellt fenomen. Men ändå, hon valde likväl att distansera sig så mycket som möjligt från dansglamouren.

Förvandling till trovärdig popartist

Historien är välbekant; 2010 deltog Marklund i Så mycket bättre. Covern på Petters Mikrofonkåt blev en megahit Septemberstyle, men sedan kom uppföljaren, en tolkning på Kärlekens tunga, och då såg vi plötsligt en ny sångerska. En som förvandlats till svenskspråkig popartist med ett trovärdigt och personligt uttryck. Så naturligtvis fick vi oss till livs en fin naken version av sistnämnda sång igår. Fast inte förrän Jocke Bergsignerade självklarheten Händerna mot himlen fått sprida sin glans först.

Som avslutning bjöd Marklund på Pengar. Senaste låtsläppet alltså. Vi talar skapelse i funky lightappning, som möjligen utgör ett steg tillbaka mot dansgolvet. Eller inte, vem vet. Marklund verkar rent allmänt vara öppen för att testa nya saker på det här stadiet i sin karriär.

Gessles välljudande recept för framgång

Sist ut denna timslånga konsert var givetvis Per Gessle, och med på scen var föga förvånande ständiga vapendragarna Helena Josefsson, multiinstrumentalisten Christoffer Lundquist, med större skägg än någonsin, och klaviaturspelaren Clarence Öfverman. Hur det lät? Tja, som det brukat göra på senare år när Gessle kört solo. Således skilde sig väl inte ljudbilden nämnvärt från de tillplattade originalen vare sig i På promenad genom stan, Ömhet eller Tycker om när du tar på mig.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att “chefen” tillsammans med kollegorna hittat ett lyckat och välljudande recept för framgång. Steelguitar med Lundquist, diskret klaviatur med Öfverman och Josefssons ljusa känslofyllda röst som backning åt Gessle själv smälter samman till självklar enhet med lika opretentiös som tidlös aura.

Värdig hyllning till Marie Fredriksson

I ärlighetens namn hade även Roxettes USA-ettor It Must Have Been Love och Listen to Your Heart fått samma behandling, och jämfört med originalen med åt h-e för tidigt bortgångna Marie Fredriksson var skillnaden givetvis enorm. De gick förstås knappast att jämföra med de ursprungliga versionerna vare sig vad gäller storslagenhet eller vokalmässig styrka, men jag tycker nog de fungerade som en fin, värdig, om än outtalad hyllning till Fredriksson.

Slutligen tycker jag nog att dessa folkkära popartister borde göra gemensam sak och åka ut på turné när dett plågsamt utdragna Coronaeländet är över. En musikalisk triplefeature värd namnet i det breda facket vore precis vad det svenska (pop)folkhemmet hade behövt efter denna långa isoleringspärs.

Skriven 2021-04-26