MARI LARSSON : JAG VILL INTE HA LEVT FÖRGÄVES – omöjlig att läsa utan att bli berörd, sorgsen och förbannad

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Förlag: Historiska Media
Genre: Biografier, Förintelsen
Antal sidor: 412
Format: Inbunden
Utgivningsdatum: 2021-01-18

Året är 1955. På Broadway har en ny pjäs premiär. Alla är där. Marilyn Monroe finns i publiken och blir så tagen av dramat på scenen. Recensionerna är översvallande. Pjäsen vinner Pulitzerpriset. 1959 omarbetas pjäsen till en trefaldigt Oscarsvinnande film. Succén är total. Igen.

Boken som pjäsen och filmen är baserad på är en bästsäljare, som än idag trycks i nya utgåvor och som även kommer ut i lättlästa versioner för skolan.

Idag finns boken på listor över 1900-talets bästa böcker. Ändå har bokens litterära kvaliteter i stort sett aldrig diskuterats och analyserats … och författaren har aldrig förr blivit omskriven i en biografi på svenska.

150 sidor innan dagboken gör entré

Nu är det dags – Mari Larsson har skrivit en tjock om omfattande biografi om flickan, myten och dagboken som lever sitt eget liv. Jag vill inte ha levt förgäves är den första biografin på svenska om Anne Frank och hennes dagbok.

Det tar 150 sidor innan dagboken gör entré i berättelsen. Det är egentligen inte så konstigt, i och med att Mari Larsson skildrar bakgrunden till andra världskriget och till judeförföljelserna och även pogromernas historia. I Ryssland har 100 000 tals judar dödats och ännu fler fördrivits – östländer anses som osäkra för judar, men Tyskland är ett modernt och frimodigt land där alla är välkomna, ett ungt land, en multikulturell smältdegel. Familjen Frank lever tillsammans med andra tyskar och alla barnens vänner är katoliker eller sekulära ateister. Under en tid hyr de till och med en lägenhet av en nazist (som inte har något alls emot judar så länge som de betalar hyran …)

Tyskland – ett land som sågs som ett föredöme

Bilden av ett vänligt och multikulturellt Tyskland stämmer väl överens med den bild som målas upp i Julia Boyds Turister i Tredje riket (som kom ut på svenska 2020) – där bland annat afroamerikanska turister, atleter och akademiker kommer till tals och berättar om hur de förundrades över hur vänligt, öppet och icke-rasistiskt Tyskland var. Speciellt med tanke på hur det var i Amerika. (I Tyskland behövde afroamerikaner minsann inte sitta längst bak i bussen!)

Varför satte de sig inte i säkerhet?

Det är värt att ha i minnet när man funderar på varför inte alla judar lämnade Tyskland vind för våg och emigrerade — till Amerika eller något annat land. Tyskland var ju det multikulturella drömlandet. Inte för att Tyskland som land funnits så länge, men själva området där familjen Frank levde och verkade hade varit ett område där judarna levt och frodats i lugn och ro sedan 1100-talet. Och det som varit ett bra ställe i 800 år, måste väl kunna vara ett bra ställe i ett par hundra år till, eller hur?

Så fel. Och så sorgligt. Varför slog allt slint, varför förändrades Tyskland, varför höll man inte fast vid sin 800-år gamla filosofi att “blandat är bra“? Och … om en sådan omsvängning ska hända i vänliga, välkomnande multikulturella Tyskland, då kan det hända var som helst. Det gäller att spana efter varningssignalerna.

Fick inte inträde till Amerika

Familjen Frank var för sent ute för att emigrera till Amerika. Man tog bara emot ett fåtal utsatta utlänningar. Några släktingar och vänner hamnade i Schweiz, några hamnade så småningom i Amerika och några i det som skulle bli Israel. I nuvarande Israel bor bland annat Anne Franks barndomsvän Hannah Pick-Goslar, som författaren Mari Larsson har intervjuat för denna bok.

Det sista stora kalaset – och den rutiga dagboken

Familjen Frank drog till Holland, men det var bara en tillfällig fristad. När tyskarna invaderade Holland och började att utrota folk även där, så bestämde sig familjen Frank för att gå under jorden. Annes födelsedag, då hon fyllde tretton och fick den berömda rutiga dagboken, var det sista stora kalaset.

Den här biografin över Anne Frank är ett högkvalitetsverk och den kom ut lagom till Förintelsens minnesdag den 27 januari 2021.

Standardpraxis: att byta gömställe flera gånger

Som av en händelse utkom då även två pocketutgåvor, Tulpanpojken och Spionen i äppelträdet av Christina Wahldén, som också utspelar sig helt eller delvis i Holland under och efter andra världskriget.

I Spionen i äppelträdet får man leva sig in i hur det var att leva gömd i Holland under andra världskriget – och tusentals människor gömde sig. Inte bara judar. Titelns spion, som satt och spanade i äppelträdet, går under jorden (liksom hela hennes familj) eftersom hon är spion för motståndsrörelsen. Hennes bästa vän går under jorden för att hon är judinna. Det vanliga var att familjer delade på sig och att man bytte gömställe gång på gång för att inte avslöjas – i snitt blev det tre-fyra olika gömställen under krigets gång.

Tvingades äta upp sina husdjur

Tulpanpojken handlar till stor del om vilket lidande som “vanligt folk” (alltså civilbefolkningen – inte soldater, motståndsfolk etc.) gick igenom under den tyska ockupationen och under hungervintern, då tyskarna försökte svälta ihjäl den holländska befolkningen (småbarn och äldre överlevde inte), hur befolkningen eldade upp allt vad de kom åt och slaktade och åt upp alla husdjur och sedan levde de på smaklösa (och närapå näringslösa) tulpanlökar …

Hämtad av Gestapo – utan förklaring

Den världsberömde dirigenten Bernard Haitink, som idag lever i Storbritannien har inga ljuva minnen från sin barndoms Holland. Han hatar tulpaner än idag. Och minnet av Holland. En dag kom plötsligt Gestapo och hämtade hans pappa till ett koncentrationsläger. Utan förklaring, utan orsak. Han överlevde, men ville aldrig tala om saken. Och Haitinks var bara “vanliga holländare” och tillhörde inte någon av de grupper som nazisterna nitiskt förföljde.

Det sätter onekligen lite perspektiv på tillvaron i Holland under andra världskriget och på Anne Franks dagbok och på familjens belägenhet.

Stanna tillsammans – eller sprida ut sig?

Att gå under jorden var vanligt. 28 000 judar (och många andra) gick under jorden under andra världskriget i Holland. Det ovanliga var vad familjen Frank gjorde – de spred inte ut sig i olika familjer, eller blonderade barnen och hängde på dem kors och “adopterade bort” dem till en nyfunnen mor eller mormor eller ett gäng nya kusiner. De stannade tillsammans alla fyra och slog ihop sig med en hel annan familj, och en gammal tandläkare, och tillsammans levde de åtta personerna i ett gårdshus med två våningar (en för varje familj) och en vind. Gömstället var egentligen för stort för att inte upptäckas. I tider av nöd är det osannolikt att en hel stor byggnad står tom så länge – och inte hyrs ut till behövande eller huggs sönder för att bli ved till exempel …

1,5 miljoner barn dödades

1,5 miljoner barn och tonåringar dödas i koncentrationslägren – för att de är judar. Anne och hennes syster Margot dör av svält och sjukdom. Några av Annes bästa vänner, från hennes glada och sorglösa ungdomsdagar, blir ihjälgasade. Hannah Pick-Goslar överlever och flyttar till Israel. Hon är den sista nu levande personen som såg Anne Frank i livet.

Vardagsmat i Holland – ovanligt i Amerika

Anne Franks dagbok utkommer 1952 under titeln Gårdshuset, och boken är inte en omedelbar succé. Judar som hade gått under jorden och hade upplevt detta “live” tyckte inte att boken gjorde något intryck. Mari Larsson har med deras omdömen och sågningar i sin biografi.

Folk i Holland som nästan frusit och svultit ihjäl under andra världskriget var inte heller imponerade. Alla hade gått igenom sitt eget helvete – förlorat familjemedlemmar, sett gamla och spädbarn tyna bort, sett älskade husdjur slaktas för att ätas … Många holländska barn skickades till Danmark och Sverige för att äta upp sig och de kunde inte tro sina ögon (eller magar) – vilket överflöd!

Men teaterpjäsen i Amerika gjorde succé, filmen gjorde succé, i Amerika var Anne Franks dagbok en ovanlig historia.

Ett hittat objekt och försvunna dagböcker

Idag räknas Anne Franks dagbok som en klassiker. Ändå analyseras aldrig bokens litterära kvaliteter och det är intressant att Mari Larsson kommenterar detta och försöker göra sina egna analyser. Anne Frank skrev och redigerade och skrev om boken gång på gång, hon ville bli författare och skrev för att bli utgiven – boken är inget “objet trouvé”!

Apropå hittade objekt – storasyster Margot Franks dagbok är fortfarande försvunnen, liksom Anne Franks dagbok (eller dagböcker?) från 1943. Så ett helt år fattas helt och hållet i berättelsen.

Anne Franks dagbok har varit med om många kontroverser och tvister genom tiderna.

Kan man verklige kora ett enda “Förintelsens mest berömda offer”?

Det finns givetvis en stor fara med att marknadsföra någon som “Förintelsens mest kända offer” — det gör att man bagatelliserar så många andra som vigt sina liv om att berätta, skriva, måla … dela sina upplevelser om Förintelsen. 84-åriga Kaja Finkler har berättat om sina upplevelser hela livet — hennes väg till frihet gick förresten via Sverige, och hennes biografi kom ut på svenska 27 januari 2021. En romsk konstnär, Ceija Stoika, målade sina upplevelser av Förintelsen och hennes konst kan beskådas när den kommer på besök till Malmö Konsthall i år. Michael Bornstein skildrade bland annat sina upplevelser i en ungdomsbok – Survivors Club (Vi som överlevde). Det behövs fler röster och fler medier.

Biografin om dagbokens liv

En stor del av denna bok är biografin om dagboken. Vad som hände sedan, efter andra världskriget, efter att dagboken publicerades. Vägen till publicering var lång och mödosam – förlagen stod inte precis på kö, andra världskriget med dess lidande var passé, nu ville folk tänka på roligare saker. Den judiska kvinna som hjälpte Otto Frank att renskriva dagböckerna och göra ett publiceringsbart manuskript av dem, slutade sina dagar med att begå självmord genom att hoppa från ett högt beläget fönster. Hennes slut är inte unikt – många judar som “överlevt” orkade helt enkelt inte med att ha överlevt. Att överleva ger inte automatiskt ett “happy end”. Alla i Anne Franks mammas släkt gick samtliga ett tragiskt öde till mötes. Både de som dog under andra världskriget och de som “överlevde”.

Margot – dottern som glömdes bort

En del av kontroverserna kretsar kring bokens äkthet eller förmodade fabrikation. Andra kontroverser handlar om att Otto Frank utnyttjat Anne Franks dagbok för att själv bli kändis och att han totalt glömt bort sin andra dotter Margot, något som speciellt irriterade Margots vänner – och att han bara talade om Anne hela tiden …

Även Ottos styvbarn och styvbarnbarn (Otto gifte om sig efter krigsslutet) irriterade sig på den dygdiga Anne och att hon ständigt hölls fram som ett rättesnöre och ett mönster för dem alla. Även när de själva behövde sin mamma/mormor så var hon tvungen att stötta Otto och att ständigt åka runt med honom på olika evenemang och marknadsföra Anne Franks dagbok. Det blev hårda slitningar inom den bonusfamiljen.

Mormor som skyddsängel

En annan kontrovers gäller att en så stor del av Anne Franks familj har glömt bort – som de femton släktingar på Annes mammas sida som dog i koncentrationslägren. Att det bara är pappa Frank och hans sida av släkten och hans arv och fina roll som klok mentor till den lilla flickan som ständigt framhålls. Anne Frank är väldigt mycket en “daddy’s girl”, men att hon inte skulle ha några egenskaper alls från mammans sida (som var mer judisk och mer religiös än Frank-sidan) är både osannolikt och osant.

Judiskhet ärvs på mödernet – det är i alla fall obestridligt. Och Otto Frank var ateist medan Anne Fransk själv var troende, och hon trodde bland annat att hennes mormor, som hon var mycket förtjust i, var hennes speciella skyddsängel.

I många länder lärs det ut i skolorna att Anne Frank inte funnits och att dagboken är fejk och att Förintelsen inte har hänt.

Läsförmågan går ner – och dagboken blir seriealbum

Ett annat hot mot dagbokens fortlevnad är att läsförmåga och läslust gått tillbaka sedan Anne Franks dagar. Därför har Anne Franks dagbok nu kommit ut i lättläst version, och som seriealbum (svensk översättning kom ut på Norstedts 2020), och det tecknade seriealbumet kommer även att bli en tecknad film av samma team. Allt för att locka unga läsare till Anne Franks dagbok.

Men det finns mycket onekligen mycket konkurrens om uppmärksamheten för att fånga en barn- och ungdomspublik.

Svårt att få biljetter till Anne Franks hus

I David Nichols prisvinnande bok (och humoristiska TV-serie) Vi åker en familj på Europasemester. I Amsterdam är pappan i familjen så stolt över att han fått biljetter till Anne Franks hus. Sonen, som är 17 år, är inte intresserad. Han vill gå på café och äta haschkakor, för det är det man gör i Amsterdam. Och så vill han gå på klubb och dansa och fotografera, för han är övertygad om att han är på väg att bli en betydande fotograf och influencer …

Ständig strävan efter kändisskap

Och där har vi pudelns kärna. Anne Frank var själv upptagen med att göra sig själv till kändis och hon fantiserade om att bli filmstjärna, skridskostjärna (som sin kusin, som uppträtt och turnerad med Holiday on Ice) och/eller berömd författare. Är hon intresserad av folk som levt 80 år tidigare? Är det inte roligare at själv vara “influencer“ och drömma om egen berömmelse?

Så pappan i Vi-familjen står där med biljetterna och sitt andra-världskriget- intresse, medan sonen och frun (som vill återuppleva sin ungdoms glansdagar) spenderar tiden i Amsterdam med haschkakor och billiga drinkar och dans och konstnärliga foton. Det är sorgligt men realistiskt skildrat, och tragikomiskt på något sätt.

Att lära av historien

Att lära av historien är ett måste – medeltidens multikulturella hub är inte att förakta, men Anne Franks dagbok hotas inte bara av Förintelseförnekare utan även av konkurrensen av allt som verkar så mycket roligare och “viktigare“, i alla fall för stunden.

Få tonåringar föräras biografier

Få människor har förresten förärats biografier som tonåringar. Greta Thunberg, Justin Bieber, Anne Frank … Justin Bieber besökte faktiskt Anne Franks hus (till synes odistraherad av utbudet av haschkakor i stadens caféer) och skrev i besöksboken att Anne verkade vara en cool tjej och att han hoppades att hon hade varit en “belieber”! Så har ännu en person lyckas vända allt till sin egen betydelse och sitt eget influencer account …

Mari Larssons barndomsidol var inte Justin Bieber eller något annat skuttande popsnöre, utan Anne Frank. Jag vill inte ha levt förgäves är verkligen ett välskrivet, initierat och fängslande idolporträtt … av både en författare och en dagbok. Och mysterier kvarstår. Som … var finns Margot Franks dagbok?

För att komma denna tid och dessa människor närmare, gör en sådan här bok mer än en hel trave serier. Yta kan locka – men det är djup som leder till eftertanke. Det är omöjligt att läsa Jag vill inte ha levt förgäves utan att bli berörd, sorgsen och förbannad.

Mari Larsson har inte skrivit förgäves.