JONATHAN STROUD : LOCKWOOD & CO. (x3) – unga “ghostbusters” visar spökena var skåpet ska stå

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
LOCKWOOD & CO. – DEN SKRIKANDE TRAPPAN
Originaltitel: Lockwood & Co.: The Screaming Staircase
Förlag: B Wahlströms
Serie: Lockwood & Co. (del1)
Översättning: Carina Jansson
Läsålder: 12-15 år
Genre: Skräck- och spökhistorier, Rysare
Antal sidor: 399
Format: Inbunden
Utgivningsdatum: 2014-01-08
Format: Pocket
Utgivningsdatum: 2015-09-17

LOCKWOOD & CO. – DEN VISKANDE DÖDSSKALLEN
Originaltitel: Lockwood & Co. : The Whispering Skull
Förlag: B Wahlströms
Serie: Lockwood & Co. (del 2)
Översättning: Carina Jansson
Läsålder: 12-15 år
Genre: Skräck- och spökhistorier, Rysare
Antal sidor: 462
Format: Inbunden
Utgivningsdatum: 2015-03-02

LOCKWOOD & CO. – DEN IHÅLIGA VÅLNADEN
Originaltitel: Lockwood & Co. : The Hollow Boy
Förlag: B Wahlströms
Serie: Lockwood & Co. (del 3)
Översättning. Carina Jansson
Läsålder: 12-15 år
Genre: Skräck- och spökhistorier, Rysare
Antal sidor: 414
Format: Inbunden
Utgivningsdatum: 2016-02-26

Mysryslig, gripande och fantastisk. Den här serien är absolut för bra för att lägga ifrån sig. Sidorna nästan vänder sig själva. Det här är sann magi! Med en extra twist av brittisk humor.

Man skulle kunna tänka sig en truddelutt som går ungefär så här: “Who are you going to call? Lockwood & Co!” Nu är i och för sig Lockwood & Co inte ensamma spökjägare på marknaden. Men de är de yngsta.

Unga spökjägare löser mysterier

Lockwood & Co är den nya succéserien av Jonathan Stroud, som tidigare vände på den välbekanta fantasy-steken när han skapade den mycket älskade (och mycket roliga) Bartimaeus trilogin. Demonen som protagonist, trollkarlarna som antagonister. Den gamla hjälteordningen var rubbad.

Lockwood & Co är mer som traditionell fantasy, här får vi följa en trio med barn, eller tonåringar, som tar sig an vad som verkar vara övermäktiga uppgifter och klarar av dem. Det växer med uppgiften och gruppdynamiken är också intressant att följa. Tänk bara på Narnia och The Lion, the Witch and the Wardrobe – de barnen tvingas bli vuxna väldigt snabbt, de har ju en hel värld att fixa och sedan regera över!

Faror lurpassar i ett annorlunda London

Lockwood & Co utspelar sig i vår värld, men ändå inte. Det är London, men inte det London som vi är vana vid. Det här är ett dimmigt hotfullt London, ungefär som i gamla viktorianska spökhistorier, men det utspelar sig ändå idag, det finns bilar och TV och termosar som håller teet varmt.

Den här alternativa versionen av London är full av spöken, som i boken kallas för “visitors”. Direkt fysisk kontakt med dem har dödlig utgång. Att vistas i samma hus som dem leder till depression. Vuxna känner av dem, men de kan inte ta itu med hotet. De enda som klarar av att se spökena är barn. Alltså blir barn de bästa spökjägarna.

Även bland barn finns det olika talanger och Lucy Carlyle är den som vi får följa i Lockwood & Co. Hon är ovanligt känslig när det gäller att uppfatta spöken och deras viljor och känslor och de liv som spökena hade när de levde. Ingen av de andra barnen i boken når upp till Lucys nivå när det gäller perception och lyhördhet. Lucys filosofi är att man inte behöver slåss mot spökena varje gång – man kan också lyssna på dem och försöka medla och kompromissa.

Spökjägare och berättare

Lucy är inte bara en av de tre spökjägarna i Lockwood & Co, hon är även bokens berättare. Det är ovanligt att fantasy med en kvinnlig huvudperson och berättare blir en stor succé bland både killar och tjejer – vanligtvis verkar fantasygenren kräva manliga huvudpersoner och berättare (tänk bara på hobbitarna och brödraskapet i Sagan om Ringen, Harry Potter fenomenet eller för den delen Bartimaeus).

Den här världen är minst lika intrikat och väl uppbyggd som trollkarlsvärlden i Harry Potterserien och vänskapen mellan de tre ungdomarna lika stark (eller starkare) som den mellan Harry, Ron och Hermione. Det märks att Jonathan Stroud kan allting runtom det som händer just nu, olika detaljer och bakgrundshistorier, och dessa kan avslöjas efter hand. När det behövs!

Det är omöjligt att läsa Lockwood & Co. och inte bli helt betagen i Lucy! Hon är smart, rolig och duktig på sitt jobb, men folk brukar ändå underskatta henne. Visst, barn är bäst på det där med spökjakt, men Lucy är fenomenal även jämfört med andra barn och tonåringar. Lockwood förstår hur duktig hon är, men det är han i stort sett ensam om. Lockwood blir ofta irriterad på hur ofta hans medarbetare, både Lucy Carlyle och George Cubbins, blir underskattade.

Lockwood & Co är det yngsta gänget på spökjägarmarknaden, men de strävar efter att bli bäst.

Man fryser och ryser med huvudpersonerna

Miljöskildringarna är detaljerade och skickligt gjorda. Det känns som om man är på plats när de unga spökjägarna sitter i något ödsligt hus och fryser och har sin tepaus och värmer händerna. Man ryser och fryser med dem (och känner ett behov av att öppna sin egen tetermos till läsningen!)

De normala ögonblicken, när de är hemma tillsammans och äter och har kul och försöker avdramatisera vad de varit med om, tillför välbehövlig värme och humor.

Lockwood & Co är inte lika genomgående rolig som Bartimaeus trilogin, men här finns också väldigt roliga passager och lustiga dialogutbyten:

“Well, that was useful.”
“Really?”
“No. I’m being ironic. Or is it sarcastic? I can never remember.”
“Irony’s cleverer, so you’re probably being sarcastic.”

Bara ett kex i taget!

Det är också roligt att läsa alla små detaljer som när Anthony Lockwood och George Cubbins förklarar “the no more than one biscuit at a time rule” för nykomlingen Lucy Carlyle. Det är så himla brittiskt!

Lockwood kommer ofta med väldigt roliga one-liners:
“In our experience,” Lockwood said sweetly, “adults just get in the way.”

Lockwood & Co är det enda spökjägarteamet i London som opererar utan någon vuxen. Det i sig är symboliskt, Jonathan Stroud vill inte bara visa på att unga kan, men också att de måste klara sig själv. Man kan också se det symboliskt, som om vuxenvärlden svikit de unga: någon har ställt till med den där dödliga spökepidemin, och nu är det barnens sak att klara upp den. Jorden vi ärvde – och problemen med den.

Arvet efter den viktorianska guldåldern

Även om Lockwood & Co utspelar sig i dagens London (albeit i en alternativ version) så är arvet efter guldåldern med viktorianska spökhistorier och gotiska romaner och deras efterföljare uppenbart och mycket roligt att upptäcka under läsningens gång.

Teamet löser mysterier i sann Sherlock Holmesanda. (Lockwood delar halva sitt namn med Sherlock, och en hel del egenskaper, medan George är mycket mera John Watson). Conan Doyles böcker var förresten också proppfulla med hemsökta hus! Man kan känna Wilkie Collins anda … och spökar inte Brontë systrarna också i Strouds nya serie, med det röda rummet och namnet Fairfax inlånat från Jane Eyre och namnet Lockwood (nästan ordagrant) taget från Wuthering Heights? Lockwood är också, liksom många viktorianska hjältar, arketypen för den mystiske, mörke hjälten, “the byronic hero”.

Varvar det hemska med mycket humor

Lockwood & Co uppvisar också mycket tydliga influenser från M.R. James och Algernon Blackwood, som verkade i H.P. Lovecrafts anda, men medan dessa författares berättelser som regel var genomgående gotiska, seriöst hemska och mörka, med huvudpersoner som går ett förskräckligt öde till mötes, så varvar Lockwood & Co M.R. James och Algernon Blackwood detta stildrag med mycket humor och “comic relief”. Vilket gör att upplägget fungerar i flera tjocka böcker (föregångarna var ju mästare på noveller och korta historier).

Lockwood – en mystisk hjälte

När jag träffade Jonathan Stroud passade jag på att fråga ut honom om Lockwood och Lucy … och det visade sig att Stroud höll med mig: hans karaktär Lockwood är en typisk “byronic hero” som håller sig för sig själv, är nästan omöjlig att nå, och inte delar med sig av sina tankar och känslor. Stroud hade tänkt sig att Lockwood skulle få bli berättare i bok två, efter att Lucy hade varit berättare i bok ett, men det fungerade inte. Lockwood ville inte samarbeta med författaren. Han delade aldrig med sig av sina tankar, känslor reflektioner, farhågor … Det gick inte att ha en sådan berättare. Stroud gick helt sonika tillbaka till Lucy igen, och fick skriva om boken från början.

När de brittiska nyutgåvorna kom, var många läsare upprörda över att Lockwood var på omslaget. Dels för att Lucy, som de upplevde var berättelsens hjärta, var borta, men också för att Lockwood ska vara en mystisk person som man inte har någon aning om. Så att visa hur han ser ut på omslaget var bara helt fel! Lockwood ska inte vara “cover boy” och se ut som något från ett modernt boy band. (Fans på internet tipsade om att man kan sätta en sticker över Lockwoods ansikte, och så får han återigen vara mystisk i fred.)

Nyskapande urban fantasy med tidlösa teman

Extra kul med den tredje boken i serien är det interaktiva elementet: Jonathan Stroud inbjöd läsarna till en tävling, där de fick bestämma vilken spökhistoria han skulle skriva om … och resultatet blev The Hollow Boy. I The Hollow Boy utökas också trion vi fått känna i de två tidigare böckerna med en ny tjej, och hon kan ofta vara kantig och osympatisk och inte helt lätt att gilla. Både för läsaren och för de andra spökjägarna i teamet. Det är intressant att se hur en gruppdynamik som både karaktärerna och läsarna vant sig vid förändras när en ny person kommer in i gruppen.

Rolig och fantasieggande bokserie

Jonathan Strouds nya serie är både spännande och rörande, och uppvisar tidlösa teman om ensamhet och utsatthet och överlevnad. Och om att hitta sig själv och kanske några vänner längs vägen.

Det här är en kuslig, rolig och fantasieggande bokserie som är originell och nyskapande, samtidigt som den är en sann hyllning till den traditionella, äkta viktorianska spökhistorien! Fantastiskt och underbart!