EXIT (säsong 2) – finansbranschens bad boys myglar vidare i stark och beroendeframkallande fortsättning

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Idé av Lars Gautneb & Petter Testmann-Koch
Regi: Øystein Karlsen
Skådespelare: Simon J. Berger, Agnes Kittelsen, Pål Sverre Hagen, Tobias Santelmann, Jon Øigarden, Catharina Wu, Ine Marie Wilmann, Sonja Wanda, Ellen Helinder, Sofia Helin
Land: Norge
År: 2021
Genre: Drama
Längd: Åtta avsnitt på mellan 31 och 40 minuter
Visas på SVT Play
Betyg: 4

De är tillbaka, Norges hämningslösa bad boys i finansbranschen. Och de är precis lika cyniska, självcentrerade, arroganta, kvinnoförnedrande och på det hela taget vidriga som tidigare. Fast att berätta samma historia an gång till hade förmodligen inte fungerat. Så ska man hårdra det hela en aning kan man väl säga som så att om första säsongen fungerade som en lång presenterande introduktion, så är denna starka ”tvåa” en fortsättning och djupdykning bakom den mest uppenbara hedonismen och de gränslösa långt ifrån hederliga affärerna. Myglande en hederssak? You bet.

Därmed inte sagt att överdrifterna och excesserna på något sätt är historia, verkligen inte. Partajande, slagsmål, kokainsniffande och lägrande av betalda damer är en naturlig del av historien även nu.

En präktig insideraffär och kvinnlig hämnd

Men man går vidare ändå. Arcen som heter på filmiskt proffsspråk kretsar på det hela taget kring två tydliga handlingstrådar denna gång. Den ena består av de såta vännerna Adam, Henrik, Jeppe och Williams skumma wheelings and dealings med en präktig insideraffär som grädde på moset medan den andra, tro det den som vill, är inriktad på hur de försmådda, bedragna, ignorerade och/eller kränkta – take your pick – fruarna i allmänhet och Adams illa behandlade fru Hermine i synnerhet ska kunna hämnas på oförrätterna de utsatts för av sina sämre hälfter.

Tänker träffa honom i pengatarmen

För gudarna ska veta att de har anledning till det. Direkt hemma från rehab i första episoden kastar en iskallt lugn William ut sin pillertrillande fru Celine medan Henrik och Jeppe på likartat sätt hanterar sitt missnöje med sina respektive på varierande, men knappast trevligare sätt.

Fast värst behandlad är väl trots allt Hermine. På grund av Adam förlorade hon barnet hon så hett längtat efter, och nu är det som sagt dags för payback, och hon tänker träffa honom där det gör som mest ont. Alltså i pengatarmen. Samtidigt tänker hon tjäna en avsevärd hacka själv för att bli oberoende. Vi talar således om att slå två flugor i en smäll, helt enkelt.

Dödsångest i AIDS-rädsla

Mitt i allt detta finns det minsann också lite introspektiv skit för grabbarna att ta hänsyn till också. Det är väl därför Jeppe bönar och tjatar på sin mor om att hon ska försonas med sitt döende arsel till ex-make innan han lämnar jordelivet. På samma sätt får Henrik – också i första episoden – en uppenbarelse efter att i ett drogrus legat med en kvinna i Mocambique utan kondom och fått dödsångest i sin AIDS-rädsla.

Men det behöver väl inte påpekas att inga av de krassa gossarna lär sig något av någonting. William påstår sig förvisso ha lärt sig ett och annat på sin rehabvända på varmare breddgrader, men demonerna vägrar likväl släppa taget.

Vet att de är onåbara

Fast inget byter på den mest stabile cynikern av dem alla, Adam. Han verkar förvisso lite besatt av att styra sitt ex, men ånger och eftertanke är knappast något han är i besittning av. Samtidigt finns känslan för konsekvenserna av sitt handlande i precis lika liten utsträckning hos gängets svensk, som hos de tre polarna. De njuter av makten och pengarna och vet att de är onåbara.

Att vältra sig i excesserna

Men underhållande i lika hög utsträckning är det hela förstås. Om man nu i likhet med undertecknad uppskattar den knivskarpt satiriska betraktelsen av cynism, den beckmörka humorn och tilltaget att både vältra sig i excesserna och det dåliga uppförandet och ändå kanske betrakta skådespelet lite sådär med nykter distans. Sistnämnda utgör förstås en balansakt som heter duga, men upphovspersonerna, med medförfattande regissören Øystein Karlsen (Dag, Lillyhammer) i spetsen kommer undan med det utan att darra på manschetterna.

Oundviklig tredje säsong

Spekulativt tycker säkert en del. Kanske det, för på sätt och vis både äter man kakan och har den kvar. Men det spelar ingen som helst roll. Exit säsong 2 lever upp till förväntningarna. Det här är precis lika skamlöst underhållande som de första åtta avsnitten. Vi talar kittlande, alltjämt välspelat obehag förpackat i förföriskt utflippad förpackning.

Sedan må bilden som målas upp av livet på (finans)toppen inte vara vacker ur rent mänsklig synvinkel. Men det spelar ingen roll, för det här är hur beroendeframkallande som helst ändå. Jag kan knappt vänta med att få avnjuta den oundvikliga tredje säsongen.

Skriven 2021-04-20