JONATHAN STROUD – om sin succé med de unga spökjägarna i Lockwood & Co.

Klicka på bilden, för att se hela bilden

En författare som sitter omgiven av några få halvdruckna, kalla koppar med te är en lycklig författare. I alla fall enligt Jonathan Stroud.

Tedrickande spelar också en stor roll i Strouds mest kända serie – Lockwood & Co. I en värld där ingenting är normalt är ritualen med te och kex en länk till en stabilare och vänligare värld. Innan barnen måste riskera livet i duell med gengångare, vålnader, andar, spöken och poltergeists ännu en gång …

Omgiven av urdruckna tekoppar en dålig dag

– Hur ser din skrivdag ut?

– Jag går upp, gör frukost, tar med en kopp te till min skrivplats, försöker komma in i handlingen, där jag lämnade mina karaktärer igår … Sedan gör jag en ny kopp te varenda gång jag kör fast. En riktigt dålig dag sitter jag omgiven av urdruckna tekoppar. En bra dag sitter jag med bara ett par kallnande tekoppar, påsen fortfarande i, och jag har inte hunnit ta en enda klunk, för skrivandet går så bra … En bra dag kan jag producera fem sidor text. En dålig dag en halv sida. Som jag sedan kasserar nästa dag. Till den första kallnande tekoppen …

– Tedrickande spelar en stor roll även i din enormt populära bästsäljande fantasyserie Lockwood & Co.?

– Ja, absolut! Det är mitt tedrickande som läckt in till karaktärerna i bokserien … Skämt åsido, jag ville ha något normalt med i böckerna. Det finns inget mer normalt än att samlas och dricka te, och att skicka runt ett paket med kex … och det är en sådan kontrast till vad de här barnen, eller tonåringarna, annars går igenom. De riskerar livet varenda gång de går till jobbet.

Bara barn ser spökena

– Du gör ju klart att barn blir de bästa “ghostbusters” …

– Verkligen. I världen i Lockwood & Co så är det bara barn som kan se spökena – vuxna känner av dem, men ser ingenting. Alla barn är inte heller lika bra på att förnimma spöken och bara några få är bra som spökjägare. Men någonstans i de sena tonåren, kanske 16-17-18, så börjar förmågan att avta även för de mest talangfulla. Sedan kan de inte se spöken längre och klarar inte av sitt jobb.

– Din fantasyvärld verkar som en spegel av vår värld – vuxna ställer till det, barn får ärva problemen …

– Precis! Det var så jag tänkte också! Eller tänkte och tänkte, det började med en scen. Lockwood och Lucy knackar på dörren till ett hemsökt hus … och jag var helt enkelt tvungen att ta reda på mer om de här karaktärerna. Varför var de ensamma? Var fanns alla vuxna? Varför finns det plötsligt så många spöken?

Älskar viktorianska skräckhistorier

– Det verkar som en bra utgångspunkt! Har du annars haft något speciellt som inspirerat dig … Serien känns väldigt viktoriansk, med klara drag av gotisk skräck, fast mycket roligare …

– Det var precis så jag tänkte! Jag älskar själv viktorianska skräckhistorier. Men de är ofta”short stories”. Inte romaner. Man kan inte dra ut på skräck hur länge som helst. Så jag valde att varva med humor. För då får man lov att andas, och skratta till, och så kan intrigen räcka till en hel roman, istället för bara en novell. Humor och skräck har mycket gemensamt – båda genrer kräver en fysisk reaktion. Om du inte skrattar har komedin misslyckats. Om du inte ryser – eller skriker – har skräcken misslyckats. När det gäller komedi och skräck är det så lätt att misslyckas. Ingen fysisk respons = platt fall. När det gäller tragedi kan du ju alltid säga att du var ute efter någon djupare mening, det kräver inte en omedelbar fysisk respons.

En homage till Narnia-Lucy?

– När jag läste den första delen av Lockwood & Co. – jag frös faktiskt på riktigt när jag följde med Lucy på uppdrag i kalla, dragiga spökhus!

– Åh, verkligen, vad glad jag blir! Det där är den finaste komplimang jag fått!

– Jag har inte känt så sedan jag läste Narnia – The Lion, the Witch and the Wardrobe – och Lucy går igenom garderoben och hamnar i snön och hittar lyktstolpen … Är namnet Lucy i dina böcker en homage till Narnia-Lucy?

– Vet du, det har jag aldrig tänkt på! Men jag provade faktiskt massor av namn som inte fungerade, boken kom ingenstans, tills jag kallade henne Lucy. Så du har säkert rätt! Hon måste heta Lucy! Hon ville det själv!

Lockwood inspirerad av Sherlock Holmes och Lord Byron

– Har du funderat på att växla berättare?

– Jag har försökt … men Lockwood vill inte berätta! Så Lucy fick fortsätta berätta. Lockwood ville inte dela med sig av sina tankar och farhågor och bekymmer och förhoppningar. Han ville verkligen inte samarbeta!

– Vad finns för inspiration för din hjälte Lockwood? Jag kan tänka mig en hel del viktorianska hjältar som kan ha stått modell för hjälten … Inklusive en annan “Lock”, nämligen Sherlock …

– Du har helt rätt! Lockwood är också inspirerad av Lord Byron, Lockwood är på så många sätt en “byronic hero” – fast han haltar inte!

Den ultimata ”odd buddy couple”-komedin

– Och dödskallen som Lucy blir kompis med … Hamlet?

– Absolut! (skratt) Fast Hamlet höll ju låda hela tiden själv … Här är det tvärtom. Dödskallen pratar på nonstop och håller långa monologer och det är Lucy som tvingas lyssna …

– Det måste vara den ultimata “odd buddy couple” komedin som du har skapat där …?

– Tack, jag tror det! Dödskallen är också avundsjuk på Lockwood, för han förstår att Lucy är lite småkär i Lockwood … och dödskallen vill ju gärna ha Lucy för sig själv. Speciellt eftersom Lucy är den enda som kan höra honom!

Diplomati och förståelse istället för ständig konfrontation

– Lucy är verkligen speciell – den enda som kan förstå spöken verkar det som, eller “visitors” som du kallar dem …

– Ja, jag ville inte använda några vedertagna uttjatade begrepp som andar, spöken, poltergeists … genom att kalla gengångarna för “visitors” så kunde jag göra som jag ville med dem och skapa mina egna regler utan att vara nedtyngd av gammal folklore och gamla sagor och vad folk tror att de vet om till exempel spöken …Sedan tyckte jag att det var intressant att ha en huvudperson som Lucy som använder sig av diplomati och förståelse istället för att alltid gå på konfrontation …

– Men efterhand i serien blir det ändå mycket konfrontation, fast av mänskligt slag, när Lucy lämnar Lockwood & Co …

– Ja, jag tyckte att det blev för bekvämt, “too comfortable”, för Lucy med de där två killarna, Lockwood och George, och allas roller i gruppen var så klart definierade … så jag introducerade en ny tjej i gruppen, Holly, som är snygg och kapabel, för att se vad som hände … och det visade sig att Lucy och Holly inte kom överens, och Lucy lämnar Lockwood & Co för att starta eget tillsammans med dödskallen …

Problem som tynger barn ofta skapade av vuxna

– Dödskallen blev i alla fall lycklig över att slippa romantisk konkurrens från Lockwood!

– Precis! (skratt)

– Vad tycker du att Lockwood & Co har att säga om vår värld idag?

– Att det är en farlig och otrygg värld, barn tvingas att växa upp och bli vuxna och ta ansvar väldigt fort … och problemen som tynger barn är ofta skapade av vuxna. Precis som “the visitors” i min bokserie!

Skriven 2021-04-16