Intervjuklassikern: SUZANNE VEGA om 00-talets piratvåg: “När man kan ladda ner en liter mjölk ska jag tycka det är okej”

Klicka på bilden, för att se hela bilden

BAKGRUND: Låt oss vara ärliga här; för den stora publiken är Suzanne Vegas gärning enbart lika med de sena 80-talshitsen Luka och Tom´s Diner, två sångar från hennes i sin tur alltjämt största albumframgång, hennes storsäljande andra verk Solitude Standing. Lite nesligt för henne själv, kan tyckas med tanke på att hon släppt ytterligare sju skivor sedan dess.

Men ändå, i en intervju med sångerskan gjord 2014 – den andra av två – tillika längst ner här nedan menar hon att detta faktum aldrig direkt stört henne. Därmot gjorde blotta existensen av Solitude Standing att folk trodde att hon var en popartist, som skulle fortsätta servera sånger av samma sort.

En uppfattning som gick rakt emot singer/songwriterns uppfattning att det inte är hennes uppgift att göra uppföljare i dess vanliga mening, utan istället skriva sånger folk kan ge respons på. Något hon pratar om i min första intervju med sångerska daterad 2007 här nedan direkt efter denna text.

Kan blanda och ge

Men så finns det också i ärlighetens namn ett ambitiöst arty drag hos Vega, som inte direkt passar för lyssnare som bara vill ha hits rakt av. Hon är en låtskrivare som gillar att experimentera, och kanske inte då på bekostnad av melodierna i första hand. Däremot kan hon blanda och ge vad gäller soundet, vilket började märkas efter hennes tre första album. Som på på uppföljaren till ”trean” Days of Open Hand, 99,9F där hon adderade dansbeats till folktonen eller på uppföljaren till sistnämnda , som anammade det avskalade med det industriorienterade.

Folkpopen igen och skilsmässoalbum

På nästa album Songs in Red and Gray från 2001 återvände sångerskan på det hela taget dock till folkpopen. Detta album utmärkte emellertid inte bara ett skifte rent musikaliskt för Vega. Det var även ett skilsmässoalbum, som tydligt satte fokus på uppbrottet från dåvarande maken Mitchell Froom, producentguren som för övrigt rattat in både 99,9F och Nine Objects of Desire.

Hade inte ”stulit” Vegas man

Att Vega var bitter då albumet ifråga släpptes rådde det knappast någon tvekan om. Vilket man kan förstå. Hon blev nämligen lämnad för en annan kvinna, och inte vilken kvinna som helst utan Vonda Shepard, den karismatiska blonda vokalissan som slog igenom för en bred publik med sin närvaro, men framförallt sin musik i advokatserien Ally McBeal i slutet på 90-talet. Froom producerade Shepards album By 7.30 1999, och då sade det bara klick.

Fast så som jag beskriver det gick det faktiskt inte till om nu sanningen ska fram, och om man går till källan får man sanningen. I en av mina tre intervjuer med Vonda Shepard säger hon att Froom och Vega redan delat på sig när hon träffade Froom. Så nej, Shepard har inte ”stulit” Vegas man. Hon skulle aldrig göra en sådan sak, menade hon då.

Gav nobben 22 år tidigare

Sant är dock att Vega blev ordentligt bitter över händelsen ändå. Vid något tillfälle nämns Froom lite sådär lagom sarkastiskt i en bisats i samband med min första intervju med henne 2007, något jag finkänsligt nog valde att inte följa upp med en fråga. Inte heller tog jag med detta i den färdiga texten, så det är ingen idé att leta här nedan.

Men lyckan går och lyckan kommer igen skulle man kunna säga. 2006 gifte sig Vega med advokaten, poeten och tillika vännen Paul Mills. En pikant detalj här är att Mills hade friat till sin brud 22 år tidigare också, men då fått nobben.

Så skam den som ger sig. Lyckan står den djärve bi, och på tal om lycka, återigen. På 2007 års album Beauty & Crime avspeglades detta tydligt. I alla fall tillägnades en av sångerna den senkomne maken.

Återtog kontrollen av musiken

Därefter skulle det dröja sju år för följa detta verk. Lång tid kan tyckas, men hon kan ursäkta sig med att hon spelade in en större delen av sin repertoar igen. Under titeln Close-Up släppte sångerskan sedan fyra volymer med nyinspelningar av tidigare sånger och fem helt nya kompositioner. Varför? För att återta kontrollen av sin musik och av rent kommersiella skäl. Det var som det brukar vara, med andra ord. Inga jämförelser i övrigt, men Taylor Swift är väl det senaste exemplet på hur en artist väljer att lösa sina problem på detta sätt.

Fast hur som helst; i samband med Close-Up-projektet lösgjorde Vega sig också från sitt dåvarande skivbolag Blue Note Records och blev sin egen boss. Det var dock långtida arbetsgivaren A&M som ägde mastertaperna till större delen av hennes katalog, så det verkade som en bra idé vid tillfället att starta ett eget skivbolag.

Ondgjorde sig över piraterna

Men det visade sig också vara svårare än förväntat att få företaget att gå ihop. I min intervju från 2007 ondgjorde Vega sig med rätta över piratpatraskets ohejdade tjuvstatus över musikflödet. Det här var innan Spotify och andra streamingtjänster legaliserat gratisparasiterandet på bred front, och sångerskan fällde då den odödliga repliken om illegal musiknedladdning.

– När man kan ladda ner en liter mjölk ska jag tycka det är okej.

En lika enkel som briljant kommentar naturligtvis, och det är lätt att förstå sångerskans frustration. Gratis må vara gott, men aldrig för artisten.

Teaterpjäser och musikal om Tupac

Fast frustrationen till trots släppte Vega trots allt ett par album – med osedvanligt otympliga titlar – under förra decenniet, 2014 års Tales from the Realm of the Queen of Pentacles och Lover, Beloved: Songs from an Evening with *Carson McCullers. Den sistnämnda baserad på Carson McCullers Talks About Love, en teaterpjäs som hon själv skrev i par med musikerkollegan Duncan Sheik.

Senast Vega gjorde väsen av sig var med en roll förra året strax innan pandemin bröt ut i en off-Broadway version av klassiska 70-talsfilmen Bob & Carol & Ted & Alice, men hon har också bidragit med musik til Holler If Ya Hear Me, en musikal om Tupac av alla människor. Bara en sådan sak.

Skriven 2021-04-19

*Carson McMuller: amerikansk författare och poet, som oftast skrev historier som utspelade sig i den amerikanska södern. Hennes stil har ofta beskrivits som ”Southern Gothic” och tragikomisk.

Intervju 1 (2007):
SUZANNE VEGA gör comeback efter sex års frånvaro

Luka, en sång om barnmisshandel blev hennes biljett in på världens hitlistor i slutet på åttiotalet. Succén var lika stor som osannolik och gjorde Suzanne Vega känd långt utanför de låtskrivarkretsar där allt började. Därefter har förstås ingenting sångerskan gett ut nått samma framgångar, och det lär inte Beauty & Crime – det första släppet på sex år – göra heller. Men det har å andra sidan aldrig varit hennes avsikt.

– Nej, jag ser inte på mina skivor som uppföljare, kommenterar hon bestämt. Det är inte min uppgift att servera någon något speciellt. Jag skriver sånger, och sedan ger folk respons på det. Det är skivbolagets sak att marknadsföra mina plattor, så enkelt är det.

Huruvida skivbolaget sköter sina åtagande förtäljer dock inte historien så här långt. Däremot säger sig Suzanne vara nöjd med responsen både från folk och fä. Sedan kan recensenterna möjligen sorteras in under båda kategorierna beroende på vem man frågar, men proffstyckarna har alltid varit ganska snälla mot henne, och det gäller även den här gången.

– Ja, för det mesta i alla fall. Varför det är så? För att jag gör bra musik, hoppas jag. Jag vet inte vad jag kan säga mer. Jag försöker hålla en viss standard, och jag känner till mina egna svagheter bättre än någon annan. Vilket gör livet mycket lättare.

Inför arbetet med Beauty & Crime var tanken att göra något där fokus var på New York, och så blev det också mycket riktigt i slutänden. Men en bit in i processen flög de islamistiska terroristerna in i World Trade Center, varpå inriktningen ändrades.

– Det är inte så att allt handlar om efterdyningarna till 9/11, en del idéer hade jag redan innan. Texterna handlar om en massa olika sorters människor i New York från poliser till graffittimålare. Men det är klart att den här händelsen hamnade mer i centrum i mina tankar.

– Varför valde du Beauty & Crime som titel?

– För att den verkar sätta den rätta stämningen på albumet. Allt handlar om skönhet eller våld på ett eller annat sätt. Det handlar om två motsatser, och om New York representerar kvinnan finns samma motsatser hos båda parter.

Tydligare blir inte Suzanne. Istället flyter samtalet över på varför ännu inget minnesmärke rests på Ground Zero. Det är typiskt New Yorkare, menar hon och tillägger att det mest effektfulla minnesmärket som finns ligger i Hiroshima.

– Ja, det är en ruin som de behållit som den är, men den ligger samtidigt mitt i en park. Det är så vackert.

Ironiskt nog sammanföll 9/11-tragedin med releasen av Suzannes förra album Songs In Red And Gray. Följaktligen tog det henne alltså sex år att få ihop ett nytt album den här gången. Omotiverat lång tid, tycker sångerskan själv. Men egentligen behöver hon inte ursäkta sig. De senaste åren har varit späckade med annat, såsom en prisbelönt radioserie om artonhundratalskompositörer, krönikor i New York Times och en dokumentärfilm om henne själv. Dessutom har sångerskan icke att förglömma gift sig för andra gången också. Den 11 februari 2006 blev Suzanne och advokaten/poeten Paul Mills ett par.

– Det gjorde mig väldigt lycklig. Paul är en av mina äldsta och käraste vänner. En sång på nya albumet är faktiskt skriven med honom i åtanke. De flesta känner inte till det här, men för Paul är det ingen nyhet. Jag har skrivit till honom flera gånger tidigare.

Suzanne ger intrycket av att vara genuint harmonisk i dessa dagar. Hon verkar ha kommit över bitterheten vad gäller skilsmässan från maken och producenten Mitchell Froom i skarven kring millenieskiftet. Samtidigt deklarerar hon utan krusiduller att hon är nöjd med karriären.

– Ja, med tanke på att jag inte hade någon större röst när jag var tonåring får jag vara tacksam. Jag har varit smart som överlevt så länge i branschen. Men jag är knappast den första kvinnliga låtskrivaren som slagit igenom. Patti Smith och Debbie Harry var före mig och de har fortfarande inte lagt av.

– Din största hit är självklart Luka. Men trots sin tralliga melodi ter den sig ganska udda och svår på grund sitt barnmisshandelstemat?

– Det är sant. Men publiken reagerade ändå, de tyckte tydligen att ämnet behövde diskuteras och jag kände mig komfortabel att sjunga om det. Fast det var min manager som ville släppa Luka som singel och då trodde jag inte alls på den. Folk vill ju inte tala om barnmisshandel i verkliga livet, så varför skulle de vilja höra om det på radio?

– Men nu blev låten en succé ändå, så jag kan tänka mig att skivbolaget ville ha mer av samma vara efter det?

– Eftersom jag hade svårt att få skivkontrakt från början förväntade sig ingen något av mig, så när jag då fick en hit ändå visste ingen vad de skulle göra. Fast vad kunde de egentligen säga? De kunde ju inte gärna be mig skriva om barnmisshandel en gång till.

Skriven: 2007-08-08

Intervju 2 (2014)
SUZANNE VEGA om samhörighet och att arbeta med Bowies producent

Hon är sångerskan som för alltid kommer att vara förknippad med sina två största hits Luka och Tom’s Diner, men Suzanne Vega har aldrig slutat spela in musik, och nu är hon tillbaka med Tales from the Realm of the Queen of Pentacles, ett album som är producerat av David Bowies gamle producent Gerry Leonard och bland annat innehåller en överraskande cover på 50 Cent. Det är nästan sju år sedan den eviga New Yorkbon släppte ifrån sig ett fullängdare med helt nytt material senast En teaterpjäs med kollegan Duncan Sheik, ett musikaliskt samarbete med regissören David Lynch och inte minst fyra skivor med nyinspelningar av sin gamla katalog har upptagit hennes tid.

– Yeah, allt det där ingår i förklaringen, bekräftar hon. Också har jag uppfostrat min dotter. Jag har lyxen nu i egenskap av oberoende artist att bara släppa något nytt när jag har något att säga. Så jag är inte ledsen för att det tagit tid. Det känns som jag har använt den väl.

Suzanne berättar vidare att hon lärde sig använda nymodigheter som Facebook och Instagram också under denna tysta period. Likaså tog hon ett handfast tag om den egna karriären och bildade den egna etiketten Amanuensis. Men i slutänden mynnade allt det här förstås ut i ovanstående verk med ovanstående otympliga titel och en musikalisk mix som inte är helt lätt att sammanfatta.

– Det är liksom frågan hur man ska beskriva det här ha ha. Jag rör mig ju till viss del en aning mer mot det traditionella med banjo och koskällor den här gången. Men det finns också mer experimentella elektroniska inslag som Gerry föreslog samt en del rock’n’roll-element.

– Men det som överraskar mest är förstås trots allt din sampling av 50 Cents hit Candy Shop?

– Ja, men jag är en stor fan av den låten, jag tycker om mycket i den stilen. Så jag spelade den för Gerry, och han sade ”Hade det inte varit toppen om vi lagt på arabiska stråkar här?”, och då klarnade allt. Jag borde ha kommit på något så annorlunda själv.

Suzanne är sedan ett antal år inne i en lycklig period i sitt liv. Sedan 2006 är hon gift med advokaten Paul Mills som blev introducerad för paret via sångerskan och tillika den gemensamma väninnan Lucy Kaplansky. Detta i sin tur har givetvis smittat av sig på det professionella planet. Suzannes texter på Tales from the Realm… avhandlar inte som så ofta tidigare ensamhet i olika former, utan samhörighet.

– Men jag talar mer om det här på en mer kosmisk nivå. Det jag pratar om syftar på kärleken till mänskligheten. Fast jag antar att jag påverkats en del av min egen relation också där en advokat talade till en poet och hittade fram till henne.

– Då antar jag att det här med ensamhet känns mer avlägset att skriva om nuförtiden?

– Ärligt talat känner jag mer samhörighet idag. Tidigare fanns där alltid en känsla av isolering hos mig, men när man blir äldre förstår man mer om hur flödet är i en relation. Ibland blir saker bättre med åldern även om det är på ett annat sätt.

– På tal om det här med tid. Har du tänkt på att det är trettio år sedan ditt första album släpptes nästa år?

– Yeah, det har jag gjort ha ha. Trettio år har gått, och jag sjunger fortfarande låtarna. Så jag känner mig inte gammal, det finns en samhörighet med publiken när jag sjunger dem. Men visst, i vissa avseenden märker jag att tiden gått, men det är alltjämt spännande.

– Men har det aldrig stört dig att inget du gjort någonsin överskuggat framgångarna med Luka och Tom’s Diner?

– Inte precis. Men det som alltid överraskat mig är att när jag väl blev inslängd i popfacket, så fortsatte folk att göra det fast det inte riktigt är jag. Men det känns inte direkt jobbigt. Jag är en artist som kunnat kontrollera det jag gjort genom åren. Jag har alltid levt och skrivit i nuet, så jag hyser inga antipatier mot någon.

Skriven 2014-01-31