Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: John Erskine
Dokumentär med Billie Holiday, Count Basie, Tony Bennett, Memry Midgett, Charles Mingus
Premiär: 2021-04-16
Betyg: 4
Det sägs ju att stjärnor aldrig dör utan bara bleknar bort för att med jämna mellanrum resa sig som fågel Fenix ur askan och ge eftervärlden ännu en chans att få sola sig i deras glans. Sist Billie Holidays namn lyste på stjärnhimlen var 1972 när Motowndivan Diana Ross spelade henne i den påkostade och flerfaldigt Oscarsnominerade Lady Sings the Blues, som givetvis backades upp av ett inte mindre påkostat soundtrack.
Jag såg Ross var och varannan kväll i någon talk show slå ett slag för sin Holiday-tolkning, men i mina ögon var det ljusår mellan den självsäkra och egotrippade Ross och den självdestruktiva och av livet avtrubbade Billie Holiday.
Skatt av musik och blygsamt bankkonto
Den av sex och droger – inte nödvändigtvis i den ordningen – beroende Billie sjöng om sitt liv och sina tillkortakommanden, så att ingen åhörare kunde tvivla på att sången i själva verket var en bikt. Billie Holiday dog 1959 blott 44 år gammal och lämnade en skatt av tidlös musik efter sig, men ett mycket blygsamt bankkonto. Allt hade försvunnit i ett moln av droger och i händerna på män som utnyttjat henne.
Dokumentärregissören James Erskine har använt journalisten Linda Lipnack Kuehls ofullbordade biografi från 70-talet som bas för denna gripande och fullödiga dokumentär om Billie Holidays stökiga liv och fram till sin alltför tidiga död.
Män blev kvarnstenar runt halsen
Vi måste som i en tidsmaskin färdas tillbaka till den tid hon levde och verkade i. Droger och sex kom mycket tidigt att bli ingredienser i hennes uppväxt, och män blev genomgående kvarnstenar runt hennes hals.
Det är svårt att förstå att även populära färgade artister i till exempel Las Vegas inte fick bo på hotellet de jobbade på och måste till och med komma in bakvägen. Det hände även Sammy Davis Jr. tills Frank Sinatra slog näven i bordet.
Begick själslig harakiri
Vi får i stillbilder och intervjuer med personer, som på gott och ont passerat revy i Billies liv följa henne från vaggan till graven. Det framgår med tydlighet att hon både privat och i karriären begår en själslig harakiri, och är medveten om att hon bränner sitt ljus i bägge ändarna. När hon sjunger protestlåten Strange Fruit för en vit fördomsfull publik vet hon att det är som att släcka en brasa med bensin.
Fick ”bocken” på fall
Å andra sidan var hon nog också medveten om att utnyttja sin sex appeal för att nå sina syften. Att få den gamle “bocken” den fördomsfulle Benny Goodman på fall är en roande anekdot. Är ni jazz- eller bluesfantaster är Billie ett måste och är ni det inte det är chansen att ni blir det efter den här filmen.
Skriven 2021-04-14
