KATARINA GENAR – om ensamhet, vänskapsrelationer och magiska minnen

Klicka på bilden, för att se hela bilden

En Katarina Genar bok byggs upp som ett perfekt musikstycke. Spänningen stegras långsamt och välkomponerat tills man som läsare når crescendot: Den högst spännande upplösningen!

Katarina Genar har flera stora succéböcker bakom sig. En hemlig vän, Pensionat Vidablicks gåta, Den magiska kappan, Röda spår, Silvervingens hemlighet, Spökflickan … Enligt Bonnier Carlsens hemsida är samtliga böcker rekommenderade för 9-12 års åldern, “slukaråldern”, men jag skulle snarare kalla dem för allåldersböcker. Vilket även omslagen, flera av dem av Lina Bodén, understryker.

En modern Maria Gripe

Det här är böcker man vill gå in i, precis som man vill gå in i en perfekt tavla och undersöka den närmare. Det här är moderna klassiker som tar sig an eviga teman om ensamhet, vänskap och förgänglighet, insvept i en tunn kappa av magisk realism.

Katarina Genar är en modern Maria Gripe, som skriver med stort patos och som fortfarande minns hur det var att vara 9, 10, 11 år och vilka frågor som var de största. Egentligen har ingenting förändrats. Och samtidigt har allt förändrats.

Ett efterlängtat möte med en magisk, mystisk författare

Jag övar mig inför mötet att uttala “Katarina Genar” så att det låter lagom franskt. (Det ska uttalas som “schänaaar”, och inte som i meningen “jag genar för att komma fram snabbare“.) Fast namnet är belgiskt. Belgien är inte Frankrike, vilket den belgiske mästerdetektiven Hercule Poirot gång på gång får påpeka i bok efter bok.

Katarina Genar är charmigheten och trevligheten personifierad och ser samtidigt ut som en sval, glamourös filmstjärna, medan alla andra runtomkring verkar varma, stressade och rufsiga.

Vi hittar en lugn vrå där vi ostört kan prata om böckerna, författarskapet och framgångarna. Och jag lyckas få till uttalet av hennes namn helt rätt.

En hemlig vän – en förtrollande debut!

– Min pappa kommer ifrån Belgien, därför har vi lite franskt uttal på våra namn! Jag måste säga att jag gillade verkligen vad du skrev om En hemlig vän! Det var så fint!

– En hemlig vän är en av mina favorit-“allålders-böcker“. Och vilken kanonstart på ett framgångsrikt författarskap! Du har nu fyra framgångsrika böcker bakom dig, som riktar sig till 9-12 åringar, och dessutom en serie, Mystiska skolan, på gång för yngre barn. Vad fick dig att vilja bli författare?

– Jag har alltid älskat att läsa böcker, jag läste otroligt mycket när jag var liten, jag var väldigt blyg och försiktig som barn, men i litteraturen, där trivdes jag verkligen! Jag skrev en del berättelser, men inte så där jättemycket – det var framför allt att jag läste …

Katarina gör en paus och tänker efter.

– Ja, jag skrev nog ganska många berättelser egentligen, men jämfört med hur mycket jag läste verkade det inte som så mycket!

– Hade du några favoritböcker när du var liten, eller i “slukaråldern” som man säger?

– Jag läste det mesta, men jag slukade Maria Gripe! Agnes Cecilia, en sällsam historia! Det är den som har präglat mig, känner jag. Den är fin!

Ingen planering eller synopsis

– Hur växer böckerna fram? Det finns några gemensamma teman i de tre första 9-12 böckerna, men också mycket som skiljer i handlingen i de olika berättelserna. Om vi börjar med En hemlig vän som var din allra första bok…

– Jag var föräldraledig och hemma med mina barn och jag kände att jag ville prova på att skriva på riktigt, någon lite längre berättelse, och jag minns 10-11 årsåldern väldigt väl, det är lite som om jag var kvar där … (skratt) så jag tänkte: jag vill skriva den här berättelsen! Så kom jag på Henrietta, och att hon tappat sina nycklar och att det är kallt … och så har jag precis börjat skriva och då tänker jag: “Jag kan ju inte lämna henne där ute på trappan, hon sitter och fryser!“ Och tänk, då dyker Herr Wallgren upp!

– Vilken tur!

-Jag hade inte gjort någon planering eller synopsis eller någonting! Utan jag bara skrev! Det var spännande att se vart berättelsen skulle ta vägen!

Var mycket med mormor

– Gungorna i berättelsen är ju speciellt dramatiska!

– Ja, gungorna! Det finns gungor utanför på vår gård. Jag minns hur det var när man var barn och hoppade av i farten och så där …. Jag var mycket hos min mormor i Norrköping när jag var barn, och hon bodde i ett sådant där gammalt hus, som Henrietta flyttar till, och det bodde bara gamla människor i hennes trappuppgång. Jag var mycket med mormor och fick följa med till hennes väninnor och sitta med när de fikade och jag lyssnade på deras berättelser och tittade på svartvita fotografier när de var unga … jag tyckte att det var en sådan skillnad mot mitt liv, för jag är mer uppvuxen i ett villa-radhus-område. Min mormor bodde mitt i staden i det här gamla huset.

– Du säger att det var en annan värld, var bodde du annars?

-Jag bodde i Linköping och mormor bodde i Norrköping. Man hörde spårvagnarna utanför! Det var så speciellt! Det var en helt annan värld jämfört med den jag var van vid!

– Det är alltså stor skillnad bara från köping till köping!

– Ja, det var så olika sätt att bo!

Pensionat Vidablicks gåta – Båstad och mon ami koppar

– Dina miljöer är alltid så genuina och genomtänkta, jag hade tänkt fråga om du använder många självupplevda miljöer, eller gör mycket efterforskningar …

– Jag använder mycket miljöer från min barndom, och miljöer jag känner väl till. I Pensionat Vidablicks gåta till exempel, vi har varit mycket i Båstad om somrarna, vid havet, så miljön är framförallt därifrån.

– Intrigen i Pensionat Vidablicks gåta är ju otroligt spännande! Samtidigt som du håller fast vid temana ensamhet och vänskap, och mystiska hemligheter i det förflutna, som känns igen från En hemlig vän …

– Allt började med kopparna! Jag fick syn på de här Mon Amie kopparna … Tänk, att det finns koppar som heter Mon Amie – min vän! – Vad händer om en sådan kopp går i kras?! Går vänskapen i kras?

– Det kan ses som starkt symboliskt. Fast koppen finns på riktigt!

– En del av den verkliga bakgrunden är att jag bodde i Frankrike ett år. Då, när jag var ung, fanns inte facebook och allt det här. När man lämnade varandra så lämnade man varandra. Man gav sin adress och så var det bara: “vi kanske hörs, vi kanske ses igen, vi kanske skriver ett brev”. Sedan hörde jag av mig igen till mina gamla vänner, efter sexton år. Det är också den biten, som jag ville få fram. Åren som går och vemodet och det här som fanns på något sätt …

– Precis! Jag känner igen det!

Vänskap, ett starkt tema

– Sedan återvände jag till Frankrike, och vi knöt an igen. Det där är nyckeln till vemodet mellan Amanda och Juliette, i Pensionat Vidablicks gåta, de kommer ifrån varandra och sedan får de kontakt igen.

– Du fångar det väldigt fint det här med vänskapsrelationer hur de fungerar … Man vet att man gjort slut, men man vet inte med vänskap, den kan liksom bara rinna ut i sanden, och man minns inte varför, eller när det hände, eller vem som inte hörde av sig sist. Den driver på och av i vågor … och sedan kanske den är borta, men när försvann den?

– Ett väldigt starkt tema för mig är just vänskapstemat. Den där blyga, smala lilla flickan som var jag, jag hade tur, för det fanns en flicka till i klassen som var lika tyst och blyg som jag, och vi fann varandra … och vi lekte jättemycket fantasilekar! Petra, hette hon. Och den relationen blev förebilden för alla de goda vänskapsrelationerna, de lojala vänskapsrelationerna, i mina böcker. Relationen mellan Henrietta och Fanny, som finner varandra i En hemlig vän, Saga och Vera, som är bästa kompisar i Pensionat Vidablicks gåta, och i Den magiska kappan är Livia och Klara de som är riktiga vänner.

-När vi är inne på teman, jag känner ett starkt ensamhetstema i dina böcker, som är lätt för barn att identifiera sig med. Det är inte det att dina huvudrollsinnehavare är mobbade, utsatta, övergivna, har opålitliga föräldrar, som det ofta brukar vara i svensk barnlitteratur, det är bara det att de är ensamma. De behöver inte ens VARA ensamma, det är det att de KÄNNER sig ensamma som är viktigt …

-Exakt!

– Vilket är väldigt tydligt i din senaste bok, Röda spår, för huvudpersonen, Samuel, har ju två bra kompisar, men han inser det inte, och skräcken för honom är att han blivit av med vännerna och att han är ensam kvar, medan de andra två bildat ett nytt kompispar …

-Precis, känslan av att vara övergiven är viktig.

– Även en magisk kappa kan känna sig övergiven och behöva räddas! Men den magiska kappan ledde också till att människor fann varandra.

Den magiska kappan – inspiration från en kyrkogård

– Finns det någon spännande historia bakom din tredje bok, Den magiska kappan?

– Vi bor bredvid kyrkogården i Linköping. Det var där, på kyrkogården som jag fick idén till Den magiska kappan. Jag hittade en väldigt gammal gravsten med ett flicknamn på. Den var visserligen från 1800-talet, inte den tid jag valde att skriva om. På gravstenen i boken står det att Elin levde 1921-1932. Men det var där idén kom ifrån om två tjejer, som lever i olika tider, och att deras öden skulle flätas samman i nutid med hjälp av en magisk kappa!

– I Den magiska kappan talas det om besjälade ting. Har du själv hittat något magiskt objekt eller några besjälade ting, ungefär som Livia hittar den magiska kappan?

– Jag är svag för saker som är gamla och slitna. Till exempel så har jag ett helt knippe med gamla vackra nycklar utan att ha en aning om vart de hör, och så har jag buntar med svartvita fotografier på människor som jag inte alls vet vilka de är! Sådant triggar min fantasi och det är väl på något sätt magiskt i sig?!

-Verkligen! Din senaste bok är den magiska spökhistorien Röda spår. Den skiljer sig markant från allt annat du gjort. Lina Bodén har gjort omslagen till de första tre böckerna. Men Röda spår har en annan stil från de första böckerna, både när det gäller omslaget, och berättelsen.

– Ja, absolut och jag tyckte att det var viktigt att omslaget signalerade detta: Det här är en spökhistoria! Det paranormala är mer uttalat. I de andra böckerna finns det där lilla övernaturliga inslaget, det är mer en vridning av “det här skulle kunna hända mig” och allt kan ha naturliga förklaringar. I Röda spår är det mer uttalat att det verkligen finns ett spöke. Det är lite mer skräck. Det var väldigt roligt att skriva så, upptäckte jag, och att ha det här lite mer … drivet, cliffhangers som man säger, driva upp spänningen lite. Samtidigt ville jag att berättelsen skulle ha ett djup som alla de andra, det var också viktigt för mig att det skulle bli en mångbottnad historia.

– Vad jag kände igen var det här vänskaps/ensamhets temat, att vara ensam och bortkopplad och vad gör man när mailen inte fungerar och utan dator och utan mobiltäckning – tänker kompisarna på mig eller är jag bortglömd? Kommer mina kompisar att komma ihåg mig?

– Exakt. Känslan av övergivenhet finns där. Igen.

Röda spår – en tvättäkta spökhistoria!

– Det är en kille, Samuel, som är huvudperson i din fjärde bok, Röda spår. Var det ett medvetet val, eller var det bara så att personen kom till dig och det råkade vara en kille?

– Nej, det var ett medvetet val, för jag hade skrivit de tre första böckerna och utgått mycket från mig själv och mina vänskapsrelationer. Jag tänkte alltid att “det är nog svårt att skriva om en kille eftersom jag är en tjej”, men sen kände jag “nej, jag vill prova att skriva om en kille!” och så märke jag att för mig var det inte ett dugg svårare! Det handlar liksom inte om det. Jag var tidigare mycket ute i skolorna och på bibliotek och träffar mycket läsare och kände också att killarna, de tycker SÅ mycket om de här böckerna! De tre första böckerna. Så jag ville ge dem en egen bok, där en kille är huvudperson och den boken är Röda spår. Men även Silvervinges hemlighet, har en kille som huvudperson.

Jag har märkt att killar tycker jättemycket om mina böcker – och det var alltså de tre första med kvinnlig huvudperson – men de har ofta läst dem tillsammans i klassen. Kanske läraren läst högt ur mina böcker för dem. Jag vet inte hur ofta de väljer dem själva. Kanske när jag varit och pratat om mina böcker, så väljer de dem sedan själva.

Jag kände också att jag ville ha en kille att skriva om, för jag ville inte fastna i att skriva om tjejer varenda gång, men jag kände också att killar har också rätt att få de här böckerna som har mycket djup, relationer, tankar, ensamhet, vemodet och ändå med en spännande handling och lagom omfång, runt hundra sidor.

– Det behöver inte bara vara “vem ska bli matchens hjälte” eller en ren actionhistoria…

-Nej, jag har märkt att de tycker så mycket om det här, som jag gör. Många barn, gillar att läsa böcker där man får tänka och fylla i lite själv. Där nutid möter dåtid och realism möter mystik och allt inte är uttalat…

– Tjejerna protesterar inte mot att de inte fick huvudrollen i den senaste Katarina Genar boken ? ;D

– Nej, de har inte protesterat … !(skratt!) Nu har jag gjort tre böcker med tjejer i huvudrollen, nu får det nog vara killarnas tur, nu gör jag tre med killar … kanske … Vem vet! Men jag har inte fått in några klagomål från tjejerna på Röda spår!

– Det kanske kan bero på att du har ett VÄLDIGT bra litet kvinnligt spöke i en av birollerna ….

– Och det är hon som är på omslaget!

Konst och musik och ett magiskt band

– Det är mycket konst och musik i dina böcker. Konst spelar en stor roll i Röda spår och musiken går som en röd tråd genom En hemlig vän … Finns det någon speciell konst eller musik som inspirerat dig? Är du själv mycket musikalisk? Dina böcker är som ett musikstycke där man jobbar sig upp mot ett crescendo på slutet.

-Ja det stämmer, jag tänker så när jag skriver också. Men jag spelar inget instrument. Jag tycker däremot om att sjunga. Jag tycker också om att lyssna på musik och i En hemlig vän hade jag med musik av kompositören Eric Satie, som jag hittade i en gammal skokartong. Jag hade fått musiken av en granne i Frankrike när jag bodde där, ett kassettband med Eric Satie… Det blev lite nostalgi när jag hittade det och jag höll precis då på att skriva En hemlig vän! Då kände jag direkt: “Åh jag vill ha med musik in i boken!”. Och så har ju Eric Satie så roliga titlar, typ ”Valse du chocolat aux amandes”. Vilket blir Mandelchokladvalsen på svenska. Jag förenklade det i boken till “Chokladvalsen”!

– Uppföljaren blir Choklad-med-mandel-och-vispgrädde!

– Ja, det låter gott! (skratt).

– Omslagen på dina böcker är helt underbara, man vill bara gå in i dem!

-Förlaget föreslog att Lina Bodén skulle göra omslagen och jag fick se några böcker som hon hade gjort – hon har bland annat gjort Agnes Cecilia en sällsam historia nyutgåvan på Bonnier Carlsen . Som är jättefint! Och jag var bara: “JA, JA, JA ! Henne ska vi ha!” Hon fick läsa när manuset var ganska klart. Hon kände sig inspirerad direkt.

– Jag tycker att hon har gjort sina allra finaste omslag till dina böcker! Hon är alltid jättebra, men när hon gör omslag till en av dina böcker lyckas hon ändå göra något som är ännu mera speciellt!

– Ja, det tycker jag också! (skratt). Hon skickar in sina bilder till mig och förlaget och så får jag tycka till – det kanske är någon liten detalj man vill ändra på eller lägga till, men det brukar vara helt fantastiskt. Mitt i prick! Och sen, när allt är godkänt, färglägger hon omslaget.

– Och det klickar direkt?!

– Ja! Hon väljer en scen som hon vill illustrera, så det är hon som valt temana. Det är bra scener som fångar historien när man ser dem, och även ensamhetstemat, spegeln som drar en in i Den mystiska kappan, och Mon amie koppen som är trasig och de blå tonerna, och man tänker vad har hänt där och dörren, som man vill gå in i, omslaget till En hemlig vän, och så sitter Henrietta där som något ur en Nils Ferlin dikt utan nyckel och papperslapp och det är väldigt bra scener …

– Katten i Pensionat Vidablicks gåta är väldigt charmig (både på omslaget och i boken!) – har du själv eller har haft några speciella, älskade husdjur? (Det känns som det när man läser Pensionat Vidablicks gåta!)

– Jag är fascinerad av katter, de är mystiska på något sätt, men annars är jag mer av en hundmänniska och har en liten hund som heter Ture.

– Vi kanske ska säga något om omslagskonstnären till Röda spår också. Hur kom ni fram till det omslaget? Det är väldigt estetiskt, de härliga gråtonerna, det övergivna huset och allt ser lagom farligt ut … spökflickan är lockande på något sätt! Hur jobbade ni fram omslaget? Du sa tidigare att det medvetet skulle avvika från dina tidigare böcker?

– Ja, det är väldigt lockande och man associerar direkt till spöken och kusligheter. Förlaget skickade den här bilden som Anders Timrén hade arbetat fram, till mig via mail, och jag sa ja direkt.

Författandet tog över

– Kan du avslöja något om framtiden? Får vi fler äkta spöken? Mer magisk realism? Blir det ett nytt soundtrack av Eric Satie – eller någon annan kompositör som du hittat ett hemligt “vänskapsband” av?

-I Silvervinges hemlighet finns det en igenvuxen slottsträdgård, ett förfallet lusthus och en svagt klingande melodi från ett vindspel… Dessutom en fin vänskap mellan Erik och hans kompis Alva, och en gullig hund som heter Lufsen. Det är formgivaren Anna Henriksson som har gjort det stämningsfulla omslaget … Spökflickan har återigen ett omslag av Lina Bodén – och det är den bok som har starkast influenser av min tid som Maria Gripe läsare. Det är alltid roligt att få komma till bibliotek och skolor och träffa sina läsare – både på nära håll och långt bort. Hösten 2015 omfattade ett barnboksprojekt i Indien tillsammans med Martin Widmark och två indiska barnboksförfattare, Anushka Ravishankar och Bikram Gosh, det var spännande att bli utvald tillsammans med LasseMajas skapare för att representera Sverige. Jag jobbade länge parallellt som författare och logoped, men snart så tog författandet över.

– Mystiska skolan är min enda serie, hitintills, med samma kompisar som återkommer i bok efter bok. Snart kommer det fler böcker i serien för de yngsta läsarna, “Lätt och läskigt”. När jag skriver Mystiska skolan använder jag mig mycket av min erfarenhet som logoped. Det är viktigt att konstruera en intrig som är både enkel och spännande. Jag inriktar mig på att beskriva ljud och lukter – när det gäller böcker för de yngsta läsarna så syns ju miljöer och alla personer i illustrationerna, så då fokuserar man på annat i texten. Det finns nu elva delar i serien och Alexander Jansson har gjort så fina mystiska illustrationer i gouache!

– Jag gillar verkligen vad du skrev om skolan i Mystiska skolan, att det är
” … något av en drömskola, gammaldags med tinnar och torn som ett Disneyslott. Skolgården verkar vara full av vinklar och vrår och gömställen. Visst är det självklart att det finns spöken på en sådan här skola! Men spökena är snälla, potentiella kompisar.”

– Det är precis så jag känner det! Det här är en skola som jag själv skulle vilja gå i!

Skriven 2020-10-15