PARIS PIGALLE – roligt, intressant och snyggt om undercoverpoliser i porrbranschen

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Originaltitel: L´amour est une fete
Regi: Cédric Anger
Skådespelare: Guillame Canet, Gilles Lellouche, Michel Fau, Camille Razat, Xavier Beauvois
Land: Frankrike
År: 2018
Genre: Komedi
Längd: 118 minuter
Format: DVD/VOD
Distributör: Studio S Entertainment
Betyg: 4

Nu blir det franskt här på JPS Media! Paris Pigalle är den här filmens internationella titel. I original heter den L´amour est une fete, som betyder Kärleken är en fest, vilket låter lite klumpigt som svensk titel. På 80-talet hade den kanske fått heta Titta, vi gökar!.

Det här är en dramakomedi från 2018, som handlar om den franska porrbranschen under “de gyllene åren”. Ett recensionscitat på DVD-omslaget jämför filmen med Boogie Nights, som jag inte sett sedan den kom 1997. Jag gillade Boogie Nights, men jag inbillar mig att Paris Pigalle är lite mindre pryd – den är ju fransk.

Undercover i porrbranschen

Cédric Anger har skrivit och regisserat den här filmen, som utspelar sig 1982. Det känns nästan lite sent; redan då började billiga videoproduktioner att ta över den typ av filmproduktion som skildras i Paris Pigalle. Bland annat säljs det här smalfilmer – och det var väl ingen som fortfarande köpte smalfilm 1982? Fast de låg kanske efter i Frankrike.

Guillaume Canet och Gilles Lellouche spelar Martin och George, två poliser som jobbar undercover i porrbranschen. Staten vill rensa upp i porrträsket, där knark, hot, våld, mord, och framför allt pengatvätt är vardag. De här två poliserna förestår därför en liten strippklubb i Paris, och de börjar så smått att ägna sig åt filmproduktion. Efter ett tag föreslår en slajmig porrboss att de ska producera en långfilm, en riktig biofilm. Poliserna tror inte att det är möjligt; de, och alla de jobbar med, är amatörer – men deras regissör har höga ambitioner.

Tidskänslan funkar riktigt bra

Efter att ha jobbat i porrbranschen börjar de två poliserna att få problem. De trivs nämligen med sitt jobb! De gillar det de håller på med, och de gillar flera av sina medarbetare och aktriser. Camille Razat spelar Virginie, en ny tjej på strippklubben. Hon är söt, trevlig och sympatisk, och Martin blir förälskad i henne.

Jag tycker mycket om den här filmen. Anger hade kanske kunnat trimma den lite i mitten, då tempot plötsligt börjar sacka i väntan på att filminspelningen ska dra igång, men som helhet är det här jättebra. Det är roligt och intressant – och tidskänslan funkar riktigt bra. Nog känns det här som 1982, alltid.

Spelar en slemmig porrkung

Flera inslag i filmen fick mig att haja till. Regissören i filmen heter Henri Pachard (och spelas av Xavier Beauvoi). Henri Pachard var en pseudonym som användes av en amerikansk porrfilmsregissör – att Cédric Anger valt detta namn kan nog inte vara en slump. En slemmig porrkung som ska producera långfilmen heter Maurice Vogel (och spelas av Michel Fau). Det är inte utan att jag undrar om han är döpt efter Mathis Vogel, en porrförfattare som spelades av Jess Franco i Sexorcismes och The Sadist of Notre Dame, regisserade av Franco (det är egentligen samma film som klippts om till olika filmer). Michel Fau är dessutom lite lik Jess Franco.

Medverkande franska porrskådisar

Camille Razat är väldigt lik den franska porrstjärnan Olinka Hardiman. På en nattklubb har poliserna ett möte med en man som spelas av den legendariske porrskådisen Alban Ceray från Monaco. Ceray debuterade 1975 i Jean Rollins Tvillingarnas övererotiska sexlekar. Bredvid Ceray sitter Marilyn Jess, även hon fransk porrstjärna från 70- och 80-talen.

När rollfigurerna under filmens sista tredjedel börjar spela in sin långfilm, märks det att Cédric Anger vet vad han sysslar med. Inspelningen sker på ett slott på landet, och det hela ser verkligen ut som en fransk B-film, eller en erotisk film, eller porrfilm från 1970-, eller det tidiga 80-talet. Både vad gäller miljöer och filmfoto. Det är klockrent – och det är snyggt.

Uppskattar det överraskande omoraliska

Henri Pachard, alltså regissören i filmen, har visioner och vill gå vidare som filmare. Han får mig att associera till Gerard Kïkoine, en fransman som mest gjorde porr, men som på 80-talet regisserade några skräckfilmer med folk som Anthony Perkins och Donald Pleasence. Jag har Kïkoine bland mina Facenook-vänner, han är en passionerad cineast (och ibland kommenterar Alban Ceray inläggen).

Jag uppskattar att handlingen i Paris Pigalle är lite överraskande omoralisk. Slutet är härligt omoraliskt. I synnerhet nu, år 2021.

Avslutningsvis måste jag nämna att låtarna som ligger på soundtracket är bra och kul. Under förtexterna spelas Cum on Feel the Noize med Slade – och det var ju inte igår vi hörde Japanese Boy med Aneka, eller hur?

Skriven 2021-03-31