RONNIE ATKINS : ONE SHOT (Frontiers) – sångaren i Pretty Maids tar farväl med starkt och personligt soloalbum

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Titeln på Ronnie Atkins solodebut är onekligen passande. För sångren i Pretty Maids har förmodligen bara en chans att göra sin röst hörd under eget namn. Eller göra det överhuvudtaget om nu sanningen ska fram. Innan liemannen tar honom från jordelivet för gott.

Alla initierade hårdrocksfans vet vad som åsyftas. Det var i oktober 2019, som Atkins gick ut i ett öppet pressmeddelande och deklarerade att han drabbats av lungcancer. Sjukdomen upptäcktes i samband med en rutinkontroll, och beskedet chockade naturligtvis både honom själv och nära och kära.

Blev förkrossad av beskedet

Behandlingar sattes dock in omgående, och därefter såg det under en tid ut som om cancern besegrats. Men sedan kom den tillbaka, och då hade vägens ände nåtts. Han fick diagnosen fjärde stadiet, vilket i princip betydde att dödsdomen var huggen i sten.

Det är i det perspektivet man ska se tillkomsten av One Shot. Atkins har själv sagt att han blev förkrossad av beskedet, men bestämde sig i slutänden ändå för att dra sig upp från misären, jaga sina drömmar och fortsätta leva.

Vilket rent praktiskt betydde att de idéer han hade lagrat på sin iPhone skulle få se offentlighetens ljus trots allt. De var för bra för att inte göra det, som sångaren själv formulerar det. Och det har han ju rätt i. För visst är denna sångsamling en både gedigen och snyggt producerad skapelse i sin melodiska hårdrocksgenre.

Påminner om Bryan Adams och Foreigner

Sistnämnda skvallrar förstås om att Atkins förblir vid sin läst även i eget namn, men det bör samtidigt påpekas att ljudbilden måhända ter sig något mjukare än den Pretty Maids brukar begagna sig av. Eller det kanske mest bara är inbillning. Fast med detta sagt bör ändå sägas att sådant som inledande Real och Frequency of Love påminner mer om Bryan Adams än om hårfager metal. Liksom avslutande halvballaden When Dreams Are Not Enough för övrigt, som faktiskt ger inte så lite Foreigner vibbar.

Å andra sidan rockar Atkins på sant Pretty Maids maner i en del andra spår. Typ smått ödesmättade Before the Rise of an Empire, I Prophesize och Picture Yourself, en välbehövlig vädjan om sans och läkande av vår på alla sätt såriga värld.

Mer än ett pliktskyldigt statement

På andra sidan spektrat hitter man sedan titelspåret, en tvättäkta powerballad med piano i botten och i centrum innan den starka refrängen kommer som ett välkommet klimax. Titeln å sin sida syftar naturligtvis på att vi alla bara har ett liv, men i Atkins händer blir det mer än ett pliktskyldigt statement. ”One go to play our parts in life. What if tomorrow is to late”, sjunger han på något ställe och ”Embrace the moment, we are living in the now” på ett annat och det skulle ju förstås mycket väl kunna stämma in på oss alla. Men själv kan han av naturliga skäl knappast ta dessa textrader som något annat än högst bokstavligt.

Lämnar med ett personligt (musik)dokument

Något som inte kan tas som något annat än deprimerande. För det faktum att detta förmodligen är Ronnie Atkins farväl till världen är på alla vis outsägligt sorgligt. Sångaren är alldeles för ung för det. Med tanke på att han bara är 56 borde han ha minst ett par decennier till kvar att leva, men så blir det alltså inte. Istället lämnar han oss alla med ett starkt personligt (musik)dokument som fick honom resa sig från misären, vilja fortsätta leva och göra det med och för sina drömmar så länge det bara går. Något det finns all anledning att glädjas över. Tids nog blir det dags att ta farväl, men den stunden är förhoppningsvis inte här än på ett tag. Tack och lov.

Skriven 2021-04-06