WONDER WOMAN 1984 – imponerande action och sympatisk hjältinna i spretig och lättviktig tidsskildring

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Patty Jenkins
Skådespelare: Gal Gadot, Chris Pine, Kristen Wiig, Pedro Pascal, Robin Wright
Land: USA
År: 2020
Genre: Action, Fantasy, Äventyr
Längd: 151 minuter
Visas på HBO Nordic
Betyg: 3

Efter diverse sorger och bedrövelser eller snarare en utdragen pandemi och ständiga (bio)förseningar är den här på en streamingsajt nära dig, Wonder Woman 1984. Och den är ärligt talat en mindre besvikelse vid en jämförelse med 2017 års föregångare. Något vi ska återkomma till. Däremot är det enbart löjligt för att inte säga oseriöst att ta fram stora motorsågen som vissa av kollegorna här på hemmaplan gjort. En vettig varudeklaration eller ett schysst omdöme? Knappast. Inte i min bok i alla fall.

Precis som titeln mer än antyder är det 80-tal. Spelplanen har flyttats från första världskrigets Europa till Reaganerans decennium á la finansklippare. och på plats i maktens centrum Washington DC möter vi Diana Prince på Smithsonian-museet i rollen som arkeolog.

Finner gemenskap med grå mus

Utanför arbetet håller hon sig dock för sig själv och sörjer alltjämt sin stora kärlek Steve Trevor. Hon finner dock en väninna på jobbet i form av gråa osäkra, närmast självutplånande musen Barbara Minerva, som alla andra ignorerar och/eller förlöjligar, men Diana finner gemenskap med. Barbara i sin tur önskar att hon var lika ”stark, sexig, cool och speciell” som Diana. Något som rimligen aldrig borde kunna hända, men gör det här. I sin slutliga skepnad blir hon en riktig Cheetah.

Steve Trevor återvänder till livet

Samtidigt ska alla vara försiktiga med vad de önskar sig. Särskilt i superhjältekretsar. För i sådana är ingenting som bekant omöjligt. I det här fallet skickar FBI över en odefinierad artefakt för utredning till museet, och kan man tänka sig. Föremålet uppfyller önskemål av alla de slag. Vilket både leder till att Steve Trevor återvänder till livet – typ – och Barbara blir en självsäker tuff donna som såväl är skönt utåtriktad som får männen att vända sig om och kan banka skiten ur tafsande knäppisar.

Skojare siktar extremt högt

I den inte alltför frånvarande periferin smyger även en viss Max Lord, en sleazy tv-personlighet och skojare i oljebranschen, vars affärsbluff nu nått vägens ände. Han har föga förvånande också ögonen på nämnda magiska föremål, och han siktar extremt högt vad gäller sin önskan. Han vill verkligen ha allt, och hittar ett sätt att bokstavligt talat personifiera möjligheten att önska precis vad som helst för andra. Det hela utspelas trots allt i ett årtionde som länge utpekades som girighetens och myglandets värsta i modern tid, så upplägget känns onekligen mer än lite symboliskt. Särskilt med tanke på att denna sjuka knappast mildrats i våra dagar.

Vältrar sig i 80-talsnostalgi

Att det med tanke på detta vankas action i det stora formatet förr eller senare är givet, men innan dess läggs förhållandevis mycket tid på den gryende väninnerelationen mellan Barbara och Diana – det visar sig att de har mer gemensamt än vad man skulle kunna tro. På samma sätt får vi följa återintroducerandet av Chris Pines Steve Trevor till en värld han inte känner igen. Här vältrar man sig för övrigt i den glassigaste och mest uppenbara 80-talsnostalgi man kan tänka sig samtidigt som det hela adderas en dos romantik med ett stänk av sorg också när Diana och Steve återupptar sin kärlekshistoria.

Action inspirerad av Jakten på den försvunna skatten

Ju längre filmen pågår desto mer förvandlas pojkvännen dock till en nyttig sidekick till sin Wonder Woman. Inte minst är han behjälplig i samband med en lika häftig som läckert koreograferad jaktsekvens per lastbil och krigsfordon tydligt inspirerad av sådant som Jakten på den försvunna skatten och The Road Warrior. Vilket inte ska ses som något negativt, för övrigt. På samma sätt serveras man en fajt i Vita Huset, som inte heller går av för hackor.

Fast frågan är om inte det mest imponerande actioninslaget trots allt kommer i den inledande prologen där vi kastas direkt in i amasonernas turnéspel på natursköna hemön Themiscyra där vi får följa en ung Diana när hon jagar vinst i en hissnande tävlingsjakt fram till målsnöret som får vår triathlonsport att framstå som en promenad runt kvarteret.

Skojfrisk tidsskildring utan särskild substans

Med tanke på allt detta är det knappast någon överdrift att hävda att Wonder Woman 1984 bjuder på mycket av en hel del. Sedan skulle den kritiske också inte utan anledning påstå att filmen spretar lite ”all over the place”, och skulle behöva stramas upp en aning.

Likaså kan jag tycka att det hela tidvis ter sig väl lättviktigt och lättsamt för sitt eget bästa. Föregångaren fungerade så bra precis för att dess första världskrigsscenario vävdes in med respekt och hade en lagom tyngd som passade för sammanhanget. Man berördes, helt enkelt. Till skillnad då från Wonder Woman 1984, som i sin tidsskildring mest är skojfrisk utan särskilt mycket substans.

Wonder Woman som förnuftets enda röst

Fram till att tredje världskriget sånär randas i kölvattnet på Max Lords tilltag, det vill säga. I en oroväckande scen får den amerikanske presidenten möjlighet att önska precis vad som helst, varpå han utan att tveka svarar ”fler kärnvapen”. Tala om att förkroppsliga människans destruktiva natur i ett nötskal.

Vore det inte mer logiskt att önska världsfred istället? Självklart, men då hade inte jordens fortlevnad stått på spel i filmens klimax. Insatserna hade varit lägre, och det var av allt att döma inte ett scenario medförfattande regissören Patty Jenkins och hennes skrivarkollegor Geoff Johns (Aquaman)) och Dave Callahan (Zombieland: Double Tap) ville ha. Istället skulle Wonder Woman vara förnuftets enda röst med förmåga att fixa biffen i dess tyngsta bemärkelse innan ridåfall. Låter som ett jobb för Superman, om ni frågar mig. Det är väl han och ingen annan som ska bära hela världens kriser och katastrofer på sina axlar? Med andra ord hade jag gärna sett det kaos- och panikartade världsscenariot vi nu serveras mot slutet tonas ner en del.

Förkroppsligar ett gammaldags ljus av godhet

Så vad blir då domen? Well, med allt detta i vågskålen måste nog sägas att Wonder Woman 1984 är en lite ojämn skapelse. Inte minst vill den vara för mycket. Att balansera olika vitt skilda ambitioner är aldrig lätt, och här skär sig den fluffiga 80-talsframställningen mot det riktigt illavarslande som beskrivs här ovan.

Men ändå, med detta sagt. Det är inte tu tal om att Jenkins likväl har gjord en underhållande film. De tidigare nämnda actionsekvenserna är bara en del av det positiva i mixen, den varma kemin mellan Diana och Steve en annan, Kristen Wiigs förvandlingsnummer av Barbara ytterligare en. Samt icke att förglömma Gal Gadots mirakelkvinna. Hon är mycket mer än bara porträttlik. Hon förkroppsligar ett sympatiskt gammaldags ljus av godhet och anständighet i en cynisk värld som alltmer ser sådana egenskaper som töntiga och dammiga.

Skriven 2021-03-29