Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Chloé Zhao
Skådespelare: Frances McDormand, David Strathairn, Linda May, Swankie, Patricia Greer
Premiär: 2021-03-26
Betyg: 4
Huruvida Nomadland är en typisk Oscars-film kan onekligen diskuteras, det här är liksom knappast en konceptdriven skapelse med tydlig dramatisk faktor och/eller skådespeleri som med oftast med all rätt ber om att bli uppmärksammat och beundrat. Snarare alldeles precis tvärtom. Ändå har filmen fått sex nomineringar, inklusive i tre av de tyngsta klasserna i form av Bästa film, Bästa regi och Bästa kvinnliga huvudroll.
Inte illa får man väl säga, men så går det heller inte att komma ifrån att Nomadland har sina uppenbara kvaliteter. Det hade varit mer eller mindre tjänstefel av Oscars-akademin att ignorera denna vardagliga road movie om ett Amerika som sällan ses i Hollywoods mainstreamutbud.
Vardaglighet á la slice of life
Samtidigt ska inte stickas under stol med att det här inte är en skapelse för alla. Art housepubliken lär applådera unisont, medan många andra inte lär förstå grejen. Tempot är lågt, dramatiken minimal och handlingen av mindre vikt. Det hela framstår snarare mest som en studie av vardaglighet á la slice of life i en värld vanliga svenssons aldrig möter, så att hävda att Nomadland är rakt av underhållande i ytlig bemärkelse vore att fara med osanning.
Packar varor på Amazon
Året är 2011 och platsen är Nevadas ökenvischa. Där introduceras vi för Fern. Hon är i sextioårsåldern och har liksom alla andra i den lilla hålan Empire förlorat både hem i och arbete på den lokala byggmaterialfabriken i finanskrisens spår. Som om inte detta vore nog lever hon numera ensam sedan maken tynat bort på sjukhus. Så nu kör hon landet runt på jakt efter arbete i sin nyinköpta van.
En av arbetsgivarna är Amazon. I ett gigantiskt lager står hon dagarna i ända och packar varor i lådor åt köphungriga konsumenter. Där får hon också en vän i Linda som bjuder in henne till en så kallad ökenrendezvous, en mötesplats där samtida nomader kan få gemenskap och stöd i en trygg miljö. Fast tillvaron i icke rullande form är bara tillfällig, Snart är Fern på resande fot igen, och på vägen träffar hon nya vänner och bekantskaper som gör avtryck i hennes liv.
Friheten viktigare än tryggheten
Ja, ungefär sådär fortsätter det. Ända till eftertexterna börjar rulla. Livet på vägarna må vara både hårt och svårt, men man förstår att Fern och många av hennes vänner inte klarar av att rota sig igen. Sedan må somliga finna ro till slut, men hon gör det förmodligen aldrig. Friheten är viktigare än tryggheten och bekvämligheten.
Inte direkt romantiserad bild
En tanke som dök upp medan filmen rullade är att det är hemskt att folk i världens rikaste land ska behöva leva på det här viset. Å andra sidan får man intrycket att filmen i alla fall delvis vill antyda att människor som Fern får uppleva mer av livet än alla vi som är fast i ekorrhjulet.
Romantiserat? Nja, kanske inte direkt. De flesta som ser Nomadland inser nog att de här människorna inte har något val än att leva utanför det vanliga samhället. På samma gång inbillar jag mig dock att en del som tittar möjligen köper en del av den förstnämnda bilden när välkände minimalistgurun Bob Wells tidigt i filmen dyker upp som sig själv och lägger ut texten om sin filosofi vad gäller nomadliv på fyra hjul.
Autentiskt och realistiskt
Wells är för övrigt inte den enda om spelar sig själv. Flera av Ferns vänner i filmen gör det samma, vilket naturligtvis adderar ett dokumentärt drag åt helheten. Det hela ter sig helt enkelt både autentiskt och realistiskt på ett välgörande sätt. Samtidigt vilar det en kompromisslöshet i utförandet också, som är välgörande. För lågmäldheten, vardagligheten, oansenligheten och den odramatiska tonen är definitivt filmens största tillgångar. Liksom givetvis Frances McDormand i huvudrollen. Hon är fullständigt trovärdig som Fern.
2021-03-23
