Klicka på bilden, för att se hela bilden
Melodisk hårdrock med kvinnliga förtecken? Finsmakarna tänker förmodligen i första hand på akter som Lee Aaron, Pat Benatar. Lita Ford, Heart och Vixen i första hand. Vilka mer? Robin Beck, Fiona och kanske några till kanske. Men ärligt talat vore det synd att påstå att marknaden svämmat över av representanter för det täcka könet i den här genren, och om man sedan betänker att dessa namn alla hade sin mesta storhetstid på åttio- eller möjligen tidiga nittiotalet blir bilden än mer nedslående.
Men det finns trots allt ljus i mörkret. Som Issa, en vokalsäker norska som det senaste dryga decenniet släppt hels sex album via det hängivna italienska skivbolaget Frontiers Det senaste Queen of Broken Hearts släpptes så sent som förra veckan.
– Ja, jag är överraskad över att det blivit så många, säger sångerskan per telefon från hemmet i York på engelska landsbygden. När jag först fick erbjudande om att göra en skiva trodde jag aldrig något sådant. Men jag är lyckligt lottad som fått vara en del av den här musiken.
Issa betonar att hon haft tur. Många färska artister har gjort en eller två skivor för att sedan bara försvinna utan att höras av igen. Samtidigt fanns det inga förväntningar på en fortsättning när debuten Sign of Angels släpptes 2010.
Bättre på grund av lockdown
Men nu är det alltså Queen of Broken Hearts som är på tapeten. Tre år har förflutit sedan releasen av föregångaren Run With the Pack, men det var inte den skivan sångerskan sneglade mest på när det blev dags att skapa ny musik, utan just förstlingsverket Sign of Angels, en skapelse som då det begav sig fick det att vattnas om munnen på AOR-fans överallt.
– Ja, det är ändå den stilen som jag kan känna passar mig bäst. Den känns rätt, och alla låtarna vi hade var knallbra den här gången. Så andra fick välja vilka som skulle vara med. Men samtidigt tror jag allt blev bättre för att vi hade mer tid att spela in den här gången på grund av att det var lockdown. Också arbetade jag med Alessandro Del Veccio igen, och han vet vad jag tycker om. På samma gång vet jag vet hur han fungerar. Han är väldigt lätt att arbeta med, han säger aldrig till mig “Den här sången är fin, men…”. Han är en en riktig och bra människa.
Utmanade sig med rösten
Den bevandrade känner kanske till att Del Veccio är så kallad “producent i huset” hos Frontiers, och tillika en herre Issa samarbetat med tidigare. Den här gången har vokalissan dock varit mindre aktiv än vanligt med låtskrivandet. Två småbarn på hemmaplan tillsammans med musikermaken James Martin, klaviaturspelare i melodiska rockbandet Vega, lämnar inte mycket tid över för sådant i dagens läge.
Fast om inte annat utmanade norskan sig mer än vanligt med rösten denna gång. Omfånget har blivit större på senare år, menar hon. Vilket märks på den nya sångsamlingen.
– Mmm, alltså jag kan känna att det är så. Jag håller på mycket med demos och andra projekt som jag lägger min sång på . Då skriver jag olika sorters låtar till oliks sorters projekt. Det är så jag brukar göra, så jag kan känna att jag vill visa vem jag är nu. Jag känner mig självsäkrare nu, och det kommer fram i musiken.
Paus med duetterna
– På tal om det här med röster. På förra albumet gjorde du en duett med Deen Catronovo( ex-Journey/Revolution Saints) och på ett annat album, Crossfire sjöng du med Steve Overland från FM, båda två lysande sångare. Men det blev inget sådant den här gången?
– Nej, vi gjorde ingen duett. Det blev aldrig så. Vi har ju en “kempeballad”, Blue på den här skivan. Men det gick inte att få till det nu. Sedan har jag gjort en duett nästan varje gång, så vi tog en paus den här gången.
Imponerade på italienare
Sett ur ett större perspektiv har dock Issa aldrig tagit någonsin tagit någon längre paus. Karriären började redan som sjuttonåring i skarvet kring millennieskiftet. De första stapplande stegen togs som gästvokalissa och demosångerska i diverse studios runt om i Norge. Som nittonåring vann hon sedan överlägset en nationell talangtävling överlägset.
Därefter ledde det ena till det andra. Via vännen Mikael Eriksen, frontman i proggiga metalbandet och tillika Frontierssignade Circus Maximus fick Issa nys om att ex-Helloweensångaren Michael Kiske behövde en kvinnlig sångerska för en duett, och på den vägen var det. Italiendarna blev imponerade av vad de hörde, och snart fanns sig Issa i Sverige för att spela in sitt förstlingsverk med producenten Ronny Millanowicz och musiker som Uli Kusch (Helloween) och Tim Larsson (Nick Lachey).
– När jag började hos Frontiers var de ju inte så stora. Nu har de massor av artister, men när jag började var allt mycket mer personligt. Nu är det så många fler att förhålla sig till. Så de har verkligen växt.
Kan bara ge allt
– Sedan har du ju faktiskt trots din alltjämt unga ålder redan hållit på i tjugo år med det här. Hur ser du på allt du varit med om så här långt? Är du nöjd?
– Ja, det tycker jag nog? Jag har gjort många olika sorters musik. En del har varit hårdare medan annat varit mer poprockigt, och nu är jag tillbaka där jag startade. Sedan är det här med att hålla på med musik “kempesvårt”, så jag känner mig så glad över att jag klarat det Det är så många som önskar de var i min position. Så det enda jag kan göra är att ge allt, och jag tycker faktiskt jag uppnått mycket också. Men man måste ha passion för musiken. Redan som liten visste alla att det var det jag ville hålla på med, och det har ju gått vägen.
Gjorde sig bäst i rocklåtarna
– Men varför blev det den här typen av melodisk rock och hårdrock du sysslar med. Det var ju inte direkt din generations musik?
– Jag har alltid lyssnat på olika sorters rockmusik, men sedan blev det mycket av den här sorten också eftersom jag sjöng i coverband förr. Fast det är inte så att jag alltid lyssnade på sådant. Däremot hade jag rätt handlag för att göra det, så då blev det sådant som Roxette, Blondie, Heart, och soft hårdrock som Bon Jovi och sådant. Sedan kunde jag lyssna på Evanescence också, men det var de andra jag tyckte mest om att sjunga. Det var I rocklåtarna jag gjorde mig bäst.
Skriven 2021-03-23
