ZACK SNYDER’S JUSTICE LEAGUE – visuellt urtjusig superhjälterulle av episka mått

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Zack Snyder
Skådespelare: Ben Affleck, Henry Cavill, Amy Adams, Gal Gadot, Ray Fisher, Jason Momoa, Ezra Miller, Willem Dafoe, Jesse Eisenberg, Jeremy Irons
Land: USA
År: 2021
Genre: Action, Fantasy, Äventyr
Längd: 242 minuter
Visas på HBO Nordic
Betyg: 4

Historien är välbekant. Efter en initial ”demoraliserande” fajt och förtroendekris med Warner Bros och sedan det värsta, en fruktansvärd familjetragedi då dottern Autumn begick självmord kastade Zack Snyder in handduken. Därefter överlät regissören motvilligt efter påtryckningar jobbet åt Joss Wheadon att avsluta inspelningen av Justice League för att vara med familjen i en svår tid.

Snart började emellertid ryktet om en ”Snyder cut” av filmen florera på nätet, och nu har verket alltså slutligen släppts sisådär tre och ett halvt år senare. Och det är knappast ett billigt hafsverk som presenteras. Snyder fick 70 miljoner dollar av tidigare arbetsgivaren Warner Bros. för att kunna färdigställa sin ursprungliga vision och ”undo” vad Wheadon hade åstadkommit. Tala om en lika oväntad som sensationell comeback i DC-världens centrum.

Väldig massa kött har adderats

Fansen har väntat och krävt att få se Snyders vision, och ihärdigheten gav oväntat nog resultat. Med råge. Det som nu presenteras är en mastodontversion av Wagnerianska dimensioner. Med en speltid på fyra(!) timmar hinner auteuren förverkliga den vision han hade från början. Således är det givet att en väldig massa kött på benen adderats till denna version av Justice League även om grundstommen i vilken rymdskurken framför alla andra, ondskefulle guden Darkseid alltjämt är motståndaren framför alla andra som måste besegras.

Hög mumbojumbofaktor i historien

I frontlinjen ser vi dock likaledes onde gudaunderhuggaren Steppenwolf, som leder sin flygande armé av demoner med syfte att besegra jorden på Darkseids vägnar för att förvandla den till en kopia av hans hemplanet Apokolips. För att vinna slaget och ödelägga planeten enligt vårt sätt att se det behövs emellertid tre boxar, som kan skapa en enhet av enorma krafter och förvandla planeten till Darkseids belåtenhet.

Som synes är själva historien i stora drag den samma som tidigare, vilket i klartext betyder att mumbo jumbofaktorn är precis lika hög som tidigare. Det blir liksom lätt så när man samlar ett helt gäng superhjältar som ska kämpa mot ett hot som inte är av denna världen. Så ur enbart den aspekten är det onekligen lätt att dra paralleller till filmerna om Avengers. Även om dessa definitivt ter sig märkbart rörigare.

Seriositet, mörker och allvar

Samtidigt är det också lätt att se att Avengers-rullarna ter sig betydligt mer publikfriande. Marvelhar hittat ett recept där all action balanseras mot humor och lättsamhet inte sällan är en hederssak och publikens identifieringsmöjligheter kopplas till vardagliga problem vi alla har. Så har Zack Snyder aldrig sett saken. Redan i hans filmatisering av Watchmen stod detta klart. Seriositet, mörker och allvar kryddat med plågande, grubblande känslor hos superhjältarna är mer hans melodi, och när han fick förtroendet att dra igång det projekt som sedermera gick under rubriken DC Extended Universe visste nog inte Warner Bros. riktigt vad de gett sig in på. Snyders två första filmer i serien, Man of Steel och Batman v. Superman: Dawn of Justice blev inte riktigt vad många tänkt sig, vilket i slutänden bidrog till förtroendekrisen Snyder tvingades genomlida i samband med inspelningen av Justice League.

Skojar inte bort något

Föga förvånande råder det inte den minsta tvekan om att Snyders DC-filmer utgör en präktig vattendelare. Hälften av publiken verkar provoceras av allt det ovannämnda medan den andra omfamnar det. Det är ingen hemlighet att jag själv för egen del verkligen uppskattar Snyders vuxna ton. Han skojar inte bort något, utan tar scenariot på allvar och frågar sig hur livet och världen tett sig om de här karaktärerna funnits på riktigt.

The Flash lättar upp stämningen

Precis som i serierna numera, för övrigt. Därmed är också regissörens approach fullt logisk. För varför ska filmerna hänga upp sig på lustifikationer i parti och minut när man inte gör det i ursprungskällan? Och på tal om det där med skämtandet; i Zack Snyder´s Justice League är Joss Wheadons humorbidrag överlag bortplockade medan den ende som lättar upp stämningen är Ezra Millers The Flash. Men det är mer kopplat till karaktärens charmigt udda storögdhet och lätt nervösa pratighet än till något annat.

Får välgörande kött på benen

Just The Flash tillsammans med Cyborg och för all del också Aquaman har för övrigt fått avsevärt mer större utrymme än i originalfilmen. Där och då hade trion mer eller mindre hänvisats till birollsfacket bakom Batman och Wonder Woman, men här får de de både välgörande med kött på benen och tillåts få avgörande betydelse för handlingsutvecklingen.

Superman då? Ja han uppväcks förstås från de döda även här likt en annan Jesusgestalt stigande mot himlen med utsträckta armar. Han är frälsaren teamet behöver för att kunna besegra ondskan. Utan honom kan de inte oskadliggöra Darkseid och rädda jorden från det eviga mörkret.

Superman – Jesusgestalten med världens tynger på axlarna

Pretentiöst? You bet, men det är samtidigt ett storslaget och definitivt också kittlande scenario som Snyder började måla upp redan i Man of Steel som återkommer här; Superman som Jesusgestalten med hela världens tyngder och hot på sina axlar.

Denna bild av Superman utgör förstås också det ultimata uttrycket för Snyders operalika visioner. Skulle nog vilja hävda att filmen aldrig blir allvarligare eller mer pompös än i episoden där han återuppväcks, vilket som ni säkert förstår inte vill säga lite. För på det hela taget är allt i Zack Snyder´s Justice League mäktigt, tungsint och präglat av inre känslostormar hos titelfigurerna vi vanliga dödliga aldrig behöver utsättas för. Men jag gillar det. Det här är ett exempel på filmiska excesser – om ni så vill – i sin yttersta prydnad, och man är benägen att utropa ”less is not more”. För mindre är verkligen inte mer. Inte i det här fallet i alla fall.

Prioriterar dysterheten och cynisk världsbild

Men så köper jag också gärna Zack Snyders vision. Hans seriösa framställning av dessa serieikoner bekräftar åter att han inte bara är ute efter att leverera högljudd popcornunderhållning med minsta gemensamma nämnare som ledstjärna, och med denna version av Justice League har auteuren till slut fått fritt spelrum. Således prioriterar Zack Snyder´s Justice League fullt ut mörkret, djupet, dysterheten och en cynisk världsbild på bekostnad av alla former av tjosan hejsan-inslag.

Vilket som bekant provocerar både kollegor och vanliga konsumenter som inte blir serverade det de förväntar sig. Vad undertecknad tycker har ni redan förstått. I min bok är det här en visuellt urtjusig och vacker superhjälterulle av episka och för sammanhanget ovanligt substansrika mått, som rätar ut frågetecken från första versionen på vägen som bonus.

Imponerar för personliga och ärliga intentioner

Sedan ska villigt erkännas att den generösa speltiden kräver sin man/kvinna, och då särskilt för den som nödvändigtvis inte är insatt i DC-universumet. På samma sätt fungerar några adderade sekvenser mest som teasers som aldrig kommer att utvecklas vidare av den enkla anledningen att den här filmen aldrig kommer att få en uppföljare.

Men ändå, på det hela taget talar vi i termerna en skapelse av one of a kind i sitt fack, som inte bara imponerar vad gäller omfånget utan även för sin väl genomförda konsekvens och realiserade av högst personliga och faktiskt också ärliga intentioner.

Skriven 2021-03-23