Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Shaka King
Skådespelare: Daniel Kaluuya, LaKeith Stanfield, Jesse Plemons, Dominique Fishback, Ashton Sanders
Premiär 2021-03-19
Betyg: 4
60-talets USA var en tid av förändring, oro och inte minst svart medborgarrättskamp, och att hävda att Svarta pantrarna var tongivande i den kampen är knappast någon överdrift. Men den vapenpräglade militanta profilen och det faktum att de predikade revolution medelst citat av Che Guevara och Mao gjorde dem föga förvånande till ett hot i mångas ögon. Den kontroversiella stämpeln var på sitt sätt både förståelig och huggen i sten, och det var givet att maktens män skulle slå bakut. FBI hade bevakning på Svarta Pantrarna, och dess långtida chef J. Edgar Hoover utmålade dem som det största hotet mot USA vid den här tiden.
Att FBI infiltrerade pantrarna är således rätt givet, och det är i det ljuset man ska se Judas and the Black Messiah. När den verklighetsbaserade historien tar sin början introduceras vi för Bill O’Neal, en småkriminell som tar sig vatten över huvudet när han utger sig för att vara FBI-agent i samband med en bilstöld. Det bär sig inte bättre än att han blir arresterad, och tvingas välja mellan att sitta av flera år i fängelse eller gå undercover i den lokala Svarta panteravdelningen, som leds av den unge karismatiske ledaren Fred Hampton.
Ser en gråzon mellan två ytterligheter
Valet är lätt för O’Neal, men uppdraget är det knappast. Han blir tidigt sånär avslöjad, och likgiltigheten inför pantrarnas kamp verkar gradvis förändras. Eller det kanske snarare är så att han börjar se en gråzon där mellan de två ytterligheter Hampton och Hoovers FBI står för. Det stämmer troligen inte när hans kontakt på ”byrån”, Roy Mitchell rakt av säger till honom att Svarta Pantrarna befinner sig på motsvarande sida av det onda spektrum där Ku Klux Klan också befinner sig.
En karismatisk ung man
Man förstår att O’Neal plågas av motstridiga känslor, och det är mer eller mindre uppenbart att han försöker kompensera för sitt förräderi mot Hampton genom att ta kommandot för att få pantrarna högkvarter i Chicago uppbyggt igen efter en våldsam konfrontation med polisen som lämnat lokalerna i spillror medan Hampton sitter i fängelse.
Han i sin tur skildras som en karismatisk ung man övertygad om att genomförande av marxist-leninistiska idéer är bästa vägen för att nå rättvisa och jämlikhet för afroamerikanerna. Detta kan man förstås ha starka synpunkter på – det har jag – men att mannen hade talets gåva och kunde ena grupper som till synes inte hade något gemensamt med varandra på ett fredligt sätt visas med all önskvärd tydlighet vid mer än ett tillfälle.
Nattlig polisräd
Att det här är en berättelse som inte slutar väl vet dock vi som tittar redan från början. Hampton och resten av pantrarna rockade båten för mycket, ställde för många frågor, utmanade rasismen och provocerade det vita etablissemanget genom att kräva förändringar utan att stå med mössan i hand. Så i slutänden fick Hoover som han ville. Vid en nattlig polisräd den 4 december 1969 ändades Hamptons liv med två skott i huvudet, vilket skildras i en realistisk sekvens nära filmens klimax.
Välförtjänta Oscarsnomineringar
Att Judas and the Black Messiah är ett riktigt gediget stycke film råder det knappast någon tvekan om. Det här är en (mag)stark, engagerande, välspelad och för all del också spännande skapelse och dokumentation av en speciell tid med ett perspektiv som trots sina politiska förtecken kanske trots allt i ännu högre utsträckning har fokus på den mänskliga aspekten. Fast de sex Oscarsnomineringarna är oavsett vilket lika förväntade som välförtjänta.
Skriven 2021-03-17
